Vänskap

Jag har jättemånga fina vänner verkligen. Människor som jag känt länge, människor jag känt bara i ett år eller två, människor som bor några kilometer från mej och människor som bor 12 timmar från mej. Men det spelar ingen roll var dom är, vad dom gör eller hur gamla dom är. Om dom lever i hus, är singlar, har barn eller husdjur. Allt det där materiella är ju bara det, materiella ting.

Vartefter jag har blivit äldre har jag omedvetet sökt andra egenskaper hos mina närmaste än jag gjorde i när jag var 20 och det tror jag är helt normalt. Man utvecklas ju ständigt och man finner nya saker hos sej själv och då vill man att de skall ”matcha” med de egenskaper som ens vänner har. Jag tycker inte att det är så hemskt sorligt att en vänskap förändras, minskar eller rent av tar slut, för jag tror att alla människor man möter har en speciell betydelse. Några vill man ha kvar år efter år och andra så behöver man under en viss tid i livet och man kan ge varandra något under den tiden man är nära vänner. Människor kan förflyttas från vänskaps-facket till bekantskaps-facket och det är ibland bara bra, och om inte annat ett naturligt steg i vägen framåt i livet.

Visst har jag oxå sådana vänner som försvunnit, av en eller annan anledning, som jag saknar ibland. Som jag helt plötsligt vill ringa för att berätta något, bara för att den personen har gett mej så många minnen och som verkligen skulle förstå det roliga eller viktiga i situationen. Men jag tycker ändå att man måste acceptera att vi alla utvecklas olika, att alla inte kan hålla jämna steg heller. Och det är ju av olika människor man lär sej olika saker. Inte är det väl då helt realistiskt att alltid ha de 10 närmaste och aldrig släppa in en annan människa?

Sen finns det ju såna där människor som man inte ser och inte pratar med under längre tider och när man väl träffas så känns det som att man har träffat varandra varje vecka.. Man faller direkt in i den där bekväma zonen där man känner sej som hemma och vänskapen fortsätter att gå och gå. Jag har många sådana vänner och det känns helt underbart! Där minnen blandas med nuet och allt bara faller på plats!

Jag har så många minnen med olika människor som jag fortfarande bryr mej om men som inte finns i min direkta närhet och jag tänker gärna på dessa minnen, men man kan inte fortsätta att leva i endast minnen. Man kan hitta många lärdomar, erfarenheter och naturligtvis, skratt och glädje i sina minnen och det är så viktigt. Minnen kan ingen ta ifrån en. Men jag kan inte leva i en vänskap ”bara” för att vi har en massa minnen tillsammans. Jag vill ju komma framåt med mina vänner, veta vad som händer här och nu, finnas där för dem och skapa nya minnen att må bra av.  Jag tycker det är bättre att avsluta en vänskap än att bara ha den med sej för att ”det alltid har varit så”. En vänskap skall ju ge så otroligt mycket, inte göra en lessen, arg eller nedstämd. Och är det inte bättre att stiga ur den med respekt för varandra än att det skall gå så lång så att man verkligen skall vara osams?

Det intressanta med mina vänner är att de alla är väldigt olika varandra. De liknar inte varandra i utseende,  ingen arbetar med samma sak som den andra, åldrarna varierar och dom är lite ”särplockade” från olika ställen och olika perioder i mitt liv. Men dom har alla nåt som jag attraheras av och som gör att jag vill ha dem som vänner. Alla de olikheterna gör att jag själv kan se mej ur olika perspektiv och kunna ge och ta det jag behöver och kan med och av dem. De ger mej alla nåt och det är ju det en vänskap skall göra, inte bara fortsätta för att man inte hittar ett slut på den fast den bara tar kraft och energi. Det blir alltid en salig blandning av personligheter de få gånger när jag lyckas samla många av mina vänner. Och de i sin tur behöver ju inte bli vänner, men de är alla viktiga för de har nåt som får mej att må otroligt bra!

Jag behöver känna förtroende för och av mina vänner. Jag kan inte vara den enda länken för då finns det ju ingen vänskap. Jag vill känna att jag kan prata och berätta olika saker, men jag vill även känna att jag får det förtroendet tillbaka.  Det handlar om att ge och ta, och att göra det i rätt situation och tid.

En vänskap är precis som en parrelation, man måste arbeta för den och hitta ett sätt att utvecklas någotsånär parallellt för att den skall hålla och båda parter måste ju va beredd att jobba för den. Och ibland är det bara så att en vänskap tar slut eller omvandlas. Och det är helt okej det oxå, bara man kommer ihåg allt det som var så bra och lär sej nåt om varför det blev som det blev. Vi kan lära oss något av alla och av allt som händer, men man måste vara lite modig för att våga göra det. Och kanske man nån dag igen finner sej vara på samma "bana" och man kan hitta vänskapen igen!

En extrastor kram idag till alla mina fantastiska vänner, ni vet vem ni är!