Förbjudet ämne

Har en sån där dag när jag bara är lite småirriterad på allt idag.. Känner oxå att jag inte skall skriva ut det idag, för det är nog nåt jag får äta upp senare. Har myst ner mej med bebisarna på soffan och vi ska se Lyxfällan medan Gio är nånstans och gör nåt :)

På tal om Lyxfällan blir jag sjukt imponerad över hur noll koll folk har på sina pengar. Jag slösar oxå pengar och har inte alltid varit sådär jättemart i alla köp, men jag vet ju ändå hur mycket jag får och vart allt går så gott som. Hon i kvällens Lyxfällan har lixom bara "tappat" 60 000 euro på ett par år och har ingen aning om vart dom försvunnit.. Lixom, va? Jo, det är inte lätt att få allt att gå runt hela tiden och nog har jag säkert 40-50 euro varje månad som kanske "försvunnit" utan att jag tänkt på det, men 60 000?? På riktigt? Usch, är livrädd för skulder och att finna mej sittande i en krissituation!

Har folk i allmänhet verkligen så mycket pengar att dom inte behöver bry sej om när lönen kommer och hur mycket den är och vad den skall räcka till? Jag vet inte om det är fascinerande eller skrämmande.. Jag tycker inte att man automatiskt blir lycklig av pengar, men jag menar att man dock kan bli väldigt olycklig om man inte har pengar. En sån otrolig stress att inte kunna unna sej själv eller sina barn och din familj nåt, att hela tiden jämföras med grannen som har tredubbelt i lön, att inte kunna sova för all stress som pengabrist medför. Det måste vara otroligt jobbigt. Som tur vad har jag bara haft några dagar i mitt liv som jag verkligen känt mej  helt utan pengar, men jag har alltid vetat att det handlar om en dag eller två så ordnar det sej. Men det är helt statistiskt bevisat att ekonomi är en av de största orsakerna för skilsmässor och psykiskt dåligt mående och stress.

Jag har ju inte barn själv och jag kan inte förstå känslan av att inte kunna ge mina barn det som jag vill. Barn kan vara så elaka med varandra redan i låg ålder och jag tycker det blir värre för varje år. Barn som går på ettan eller tvåan blir mobbade och utpekade för att dom har "fel" jeans, "fel" skor, "fel" cykel, "fel" (eller ännu värre, ingen!) mobil.. Att som förälder inte kunna"rädda" barnen ur den situationen måste ju krossa ens hjärta.. Man vill ju ge det bästa till de bästa man har! Ibland önskar jag också att jag kunde ge mina närmaste mera, mina vänner, familjen och pojkvännen. Att kunna ge dem en fin middag, eller en resa, eller en bok de önskar sej, eller nåt annat som jag vet att de skulle må så bra av. Men det kan jag inte hela tiden och bara det kan ju göra mej lessen ibland. Dock är det viktigaste ju att ge ens tid, uppmärksamhet och kärlek, och kanske en bakelse eller en godisstång ibland! :)

Jag har vartefter jag blivit äldre blivit mycket mer medveten om vad saker kostar och hur jag skall prioritera och fast jag, precis som de flesta andra antar jag, helst inte skulle ha räkningar, tycker jag ändå om dom där 2 kvällarna i månaden som jag sätter mej ner med papprena och betalar bort och sorterar in allt mina mappar. Det känns ju så bra att ha koll! Ens privatekonomi är ju ens egen sak och man vet ju ändå att man inte har samma ekonomi som nån annan, men det är roligt när man har kontroll över den, fast man såklart helst skulle få en tusenlapp extra i månaden.

Förbjudet samtalsämnen det här om pengar..