Mina tankar om begreppet depression

Hemkommen efter en promenad med barnen i snön. Precis vad jag behövde för att få lämna veckan efter mej och se framemot helgen! Har funderat mycket på det jag skrev i morse och jag känner att jag hittat rätt inställning igen. Jag gick lite vilse ett tag bara! :)

Vill passa på att tacka alla för alla fina kommentarer och mail ni skriver! Det gör mej så himla glad! Jag försöker verkligen inte vara nån ”spokes-person” för manodepressiva och deprimerade människor i allmänhet, jag skriver för att jag mår så himla bra av det,  får perspektiv på saker och för att visa att jag är helt normal vad jag än bär på.

Det som ibland gör mej lessen är att människor inte riktigt tar psykiska problem på allvar. Ofta hör man att människor som blivit utbrända, har en psykisk sjukdom eller befinner sej i en depression är svaga.  Jag tycker det är så hemskt att det finns dom som tycker så. Man skulle ju aldrig säga att en person som exempelvis drabbats av cancer är svag! Problemet är att det psykiska inte alltid syns på utsidan. Och tyvärr finns det dom som ”utnyttjar” det, som sjukskriver sej för depression, tar upp läkartider och terapeuter för att det nånstans är ”lätt” att intala nån att man är deprimerad. Det är otroligt sorligt och jag blir även väldans arg!

Några bär helt enkelt på den genen att det finns risk att drabbas av depression. Några bär kanske på den, men klarar sej ändå av olika anledningar. Jag tror att de flesta människor bär på nåt som gör en lite ”annorlunda”. Olika allergier, dålig syn, svårigheter att få barn och dylikt. Alla drabbas av olika saker och sjukdomar och ingen är sämre eller svagare för det! Det är hur man hanterar det som säger något om personen tycker jag. Det är bra att vara annorlunda! :)

Det måste inte vara nåt speciellt som utlöser en depression heller egentligen. Alla genomgår nån gång en livskris, som kan utlösas av vad som helst men kanske inte behöver en behandling i form av läkare, terapi och mediciner. Jag har själv jättesvårt för att veta varför jag blir deprimerad, det är inte något speciellt som händer, det är helt enkelt bara som att de skulle vara inställt på förhand och så knackar depressionen eller manin bara på. Oftast vet jag först ett halvår senare vad som hände och varför. Jag är medveten och mycket tacksam över allt jag har! På pappret har jag det som man ”ska” ha i dagens samhälle; utbildning, jobb, lägenhet, husdjur, bil, vänner, familj, sambo.. Men det är inte saknaden av något som utlöser mina skov, det är saknaden jag känner i mej själv.

Vad som än utlöser en depression: sorg, dödsfall, sjukdom, förändringar i arbetsliv eller privatliv, förlossning eller annat, det spelar lixom ingen roll. En depression är en depression hur som helst och det finns goda chanser att klara sej ur den med lite mer erfarenhet och kunskap om sej själv och världen bara man tar det på allvar och erkänner för sej själv vad man upplever som jobbigt.

Usch, nu har jag varit alldeles för tänkande idag! Skall nu ligga på soffan och vila lite och umgås med familjen innan jag å vovvarna åker iväg till Nette för en mysig fredagkväll med våra barn, god mat och lite vin! Precis vad jag behöver idag! :)


Trevlig helg!!