Panikångest

Kände igår kväll efter middagen att det var nåt på gång. Jag känner olika tecken i min kropp när en panikångest knackar på. Det pirrar i nerverna, det känns som att hjärtat sväller och lungorna inte har rum. Huvvet känns tungt och ögonlocken är svåra att hålla upp. Jag gick å lade mej å tänkte att bara jag får sova så är det okej. Snurrade runt runt i sängen tills jag till sist somnade. Efter 2 timmar vaknade jag å panikångesten var ett faktum. Tyvärr var inte sambon hemma heller så jag var tvungen att klara mej utan nån att stödja mej på..

Efter 2 timmar lyckades jag stiga upp å gå lägga mej med hundarna på soffan. Vid det laget var jag så slut i kroppen att jag automatiskt slappnade av i kroppen å kunde börja andas ordentligt medan jag stirrade på dålig tv.. Lyckades klara mej utan medicinering inatt vilket jag är hemskt tacksam för men jag vet också att det inte är över ännu. Det kan handla om några timmar eller några dagar innan paniken är helt borta. Å sen börjar jobbet igen att hitta humöret å styrkan.

Känns bara så himla bittert. Har haft 2 riktigt bra veckor nu. Har mått bra, haft energi å varit pigg å glad. Men så säger kroppen stopp. Ibland känns det som att det inte är värt att jobba sej upp till den där positiva inställningen för den kommer ändå att försvinna. Kroppen och psyket orkar helt enkelt inte. Men kanske de håller längre å längre. 2 veckor å sen 3 veckor å sen 4 veckor.. Kanske?

Har befunnit mej i en svacka i stort sett från september 2009, med bättre och sämre perioder. Under sommaren gick jag genom min första blandepisod, alltså en period där man befinner sej i maniskt och depressivt tillstånd samtidigt. Det var otroligt skrämmande, för jag hade ingen aning om vad som hände i kroppen och hur jag kunde försöka klara av det på bästa sätt. Har kämpat många månader med att ta mej dit jag är idag. Tyvärr behövs det bara en sån här natt för att hoppet skall rasa ner många steg på stegen..

Skall försöka vila nu å har haft vänner runt mej sedan tidigt i morse. Det värmer otroligt! Samtidigt är det tungt att försöka förklara vad som händer. Det är inget som utlöser paniken utan den bara kommer. Hoppas nu på att det bara är en tillfällig panik som jag kan gå vidare från utan att den formas till ett depressionsskov. Vovvarna ligger med mej på soffan å det är det som hjälper mej mest just nu.