Jag har alltid försökt att följa spelregler, att göra det som är rätt att göra och ta reda på vad det är som gäller. Jag har alltid varit livrädd för olika myndigheter och att ”hamna fast” för nåt. I min familj har vi alltid haft företagsandelar och tomter och lägenheter och exempelvis det här med skatt har jag alltid varit medveten om. Eftersom jag är rädd för allt sånt här har jag alltid varit mycket noga med att ta reda på mina rättigheter, men nästan ännu mer mina skyldigheter. I och med mitt jobb nu så har jag blivit mer medveten om hur viktigt det är att allt görs rätt och riktigt för att man helt enkelt skall ha ryggen fri. Mina principer anpasssar jag till de flesta situationer, förutom det där med bilkörning.. Har aldrig förstått mej på hastighetsbegränsningar, men jag har även där hamnat fast och fått ta konsekvenserna av det och nog lärt mej att lätta lite på pedalen ibland..
En av mina ”arbetsskador” är väl att jag ibland märker att människor inte riktigt vet hur dom skall sköta allt med oss och kanske andra myndigheter, men det gör mej enormt glad att våra kunder och människor i allmänhet försöker och vill lära sej. Det finns för mej ingen bättre känsla på jobbet än när en kund tackar för vänlig service och spontant utbrister: nu förstår jag, tack för att du förklarade så bra! Det känns så otroligt bra för mej att jag har kunnat ge en bra stund till dem den dagen!
Jag tror verkligen att man i det långa loppet alltid vinner på att vara ärlig och rakryggad och kunna erkänna sina fel och brister och ta ansvar över det man själv ”ställt till med”. Det där med att sticka huvvet i sanden har inte riktigt varit min grej. Jag tycker det är alldeles helt okej att stänga in sej några dagar, en vecka, men sen måste man komma ut på banan igen. Ta ett nytt andetag och försöka igen!
Jag har en helt fantastisk arbetsplats! Jag har under mitt första år varit enormt mycket sjukskriven, främst på grund av min psykiska hälsa men även min fysiska. När mitt psyke vacklar resulterar det oftast i att jag drar på mej förkylningar, migrän, magsjukor och allt annat som lyckas cirkulera. Jag har försökt att upprätthålla en kontinuerlig kontakt med mitt jobb och fast det absolut inte varit roligt att meddela min frånvaro är jag väldigt glad att jag gjort det ordentligt och ärligt. Jag behöver i alla fall inte känna att jag undanhållit nåt eller inte tagit ansvar för mej själv. Jag trivs otroligt bra på mitt jobb!
Efter en otroligt jobbig natt funderar jag när jag nu skall åka på jobb och absolut inte känner mej i form: skulle jag ge upp mitt jobb om jag kunde bli av med min manodepressivitet? Svaret kommer snabbt, nej! Jag har hellre kvar min sjukdom än att inte ha mitt jobb. Jag skulle heller aldrig byta mina hundar, vänner, körkort, Pojken, stugan på Brändö och på Bergö eller nåt annat som är viktigt för mej för att slippa sjukdomen. Det visar för mej att den inte är störst, det är inte den som styr mitt liv och som tar mest. Den tar mycket, men ibland ger den mycket också. Det finns dagar när jag gråtande ber: ta mej tillbaka till fabriken, gör om mej, de e fel på mej. Men vem hade jag varit utan min sjukdom? Vad hade jag haft? Jag vill inte byta nåt, trots att det är hemskt tungt.
Dock stressar det mej enormt att alltid vara sjuk, men jag har även insett att jag kan faktiskt inte göra mera åt det än vad jag redan gör. Jag tar hand om mej själv, äter och sover rätt, medicinerar korrekt, tar emot den hjälp jag får, omger mej med de personer jag mår bra av, får mycket närhet av min sambo, hundarna och mina vänner. Min familj bor långt borta, men jag får även av dem en sorts närhet trots att jag inte kan krama om dem så ofta.
Jag har under det senaste halvåret gjort en hel del rannsakan av mej själv, försökt lära mej om mej själv och även utvärdera mej själv. Det suger verkligen att inse att man inte kan eller inte är bra på vissa saker, men mitt motto har ändå blivit: att försöka är att vinna. Man kanske inte gör allt rätt, man kanske inte lyckas med det man gör, men man har i alla fall försökt och det ger en känsla av nöjsamhet för mej! En känsla av ansvar, kontroll och självrespekt. Det är saker som är viktiga för mej.
Vi är alla olika och kommer aldrig att fungera på ett och samma sätt, och det är ju enormt tur, fast det ibland kan irritera mej när människor gör på ett sätt jag aldrig skulle göra. Men alla har egna principer, moraler och ett sätt att hantera saker. Jag önskar bara att alla hittar sitt eget sätt, som de mår bra av.
En hel del tankar den här morgonen, natten har som sagt varit jobbig och ångestfylld, men jag vet att det alltid blir bättre. Min högsta önskan är att slippa känslan av ”bättre” och hitta känslan av ”bra”. Men jag försöker, och jag tror att man blir belönad för sina ansträngningar, på ett eller annat sätt. På samma sätt tror jag att jag och andra måste ge nåt tillbaka för det man gör fel. Kalla det karma eller vad ni vill, jag kallar det för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar