Självkänsla

Jag anser mej själv ha en bra självkännedom. Jag försöker att dagligen reda ut saker som händer å tankar som kommer, det är inte något jag alltid gjort kontinuerligt utan det är en process som går långsamt ibland å snabbt ibland och man tvinnar alltid in på fel stigar ibland. Men för att jag skall kunna må bra så vill jag göra det, för jag vet att jag vinner på det i längden.

Jag har för inte så länge sedan insett att självförtroende absolut inte är samma sak som självkänsla, det är av yttersta vikt att ha båda.  Genom en självkänsla känner man sej själv, vet hur man själv funkar, hur man reagerar i olika situationer och tycker om den person man är. Då tror jag att det är lättare att göra rätt val i livet också, eller iallafall ärliga val.

Ibland känns det som att jag vill slita mej i håret å bara leva med inställningen att allt löser sej, vad jag än ställer till med och inte hela tiden tänka på allt. Men jag är innerst inne för feg för det, för jag tänker alltid på konsekvenser av allt jag gör, redan innan jag ens bestämt mej för att göra nåt. Det kan bli lite tråkigt ibland. Tänk så skönt att bara släppa allt å så blir allt ändå skitbra. Men hur länge funkar det så? Kan man faktiskt bara glida genom hela livet med den inställningen? Tar det inte stopp småningom? Jag vet ju att i mitt fall så tar det alltid stopp och då är det inte sådär himla häftigt att gå från 100 till 0.. Dock är ju en hälsosam impulsivitet och spontanitet ett otroligt bra verktyg att ha! Att kunna hitta glädje och skoj i något helt oplanerat och kunna släppa kontrollen under kontrollerade former. Invecklat där nu..

Jag tror det i slutändan ”straffar” sej att inte tänka, att inte planera, att inte ta sej tid att lära känna sej själv. I dom där självhjälpsböckerna å Doctor Phil och hela köret så pratar dom alltid om att man måste älska sej själv innan man kan älska nån annan och innan nån kan älska dej. Det låter så förbenat töntigt. Men jag erkänner ändå att jag håller med. Hur kunna ha en fungerande relation till kollegor, familj, vänner och en partner om du inte vågar ha en relation med dej själv?  Du är ju för fan den coolaste som finns och om inte du fattar det, hur ska då resten av världen fatta det! Skinn på näsan ska man ha och våga stå för den man är!

Eftersom jag är en sån där otroligt granskande människa som tar tillvara på minsta lilla känsla jag har i kroppen är jag ibland en stor glädjedödare. Jag är nog ungefär 95 % realist och resterande 5 % är optimistisk. Jag kan inte riktigt glädjas åt nåt helt fullt (förutom när jag har ett maniskt skov när precis allt är sådär tusans roligt) för jag måste alltid tänka på konsekvenserna och olika problem och lösningar. Det suger faktiskt emellanåt. Men jag håller mej själv med fötterna på jorden då. Jag måste alltid analysera och fundera om hur en sak kan leda till nåt annat och har man tänkt på det här och det här och det där?  Jag är verkligen glad åt sånt som händer andra människor, men det är bara min personlighet som inte riktigt kan låta det vara bara som det är utan jag måste alltid bena ut allting i allting..

Tyvärr leder den här självkännedomen jag har till att jag har ganska lätt för att läsa människor och ibland märker jag att jag blir irriterad på at folk inte har bearbetat och utvecklat sej själv efter olika händelser i livet. Då vill jag bara skaka om dem och säga: ”varför fattar du inte hur det där påverkar dej”? Jag får hålla hårt i mej själv för att inte köra över folk, samtidigt som jag ju menar väl så vet jag också att det är inte min uppgift att se till att folk mår bra i sej själv och jag kan ju inte tvinga dem!  Jag vet ju som tur vad om det här och försöker att inte lägga mina funderingar på folk hela tiden, utan behålla det för mej själv och själv dra lärodom av det. Det är också jäkla hälsosamt att inse att man har sämre sidor, annars kan man ju omöjligt göra dem bättre!