Trygg
Nära
Gråta
Hemma
Krama
Skratta
Hålla om
Andas
Sova
Han.
onsdag 28 september 2011
tisdag 27 september 2011
Välkommen till verkligheten.
Ibland när jag ser besökssiffran så blir jag helt ställd.. Jag skriver väldigt personligt och ibland så känns det läskigt att så många människor vet en massa saker om mej men jag har ingen aning om vem dessa människor är.. Fortfarande finns det otroligt mycket jag aldrig lägger ut, saker som ingen skall veta, saker som tillhör bara mej å mina närmaste. Men jag tänker fortsätta skriva så som jag gör, säkert finns det människor som läser för att gotta sej, men det är deras problem. Jag hoppas å tror att det kanske hjälper någon, någon som behöver veta att de inte är ensamma.. Å det hjälper mej, att våga vara öppen. Det är modigt tycker jag.
Hur som helst, genomlevde årets värsta läkarbesök idag. Träffade min psykiatriker och satt där i mer än en timme å grät. Manin är över å det där svarta hålet har öppnat sej. Det är en välbekant känsla som samtidigt som den känns trygg skrämmer livet ur mej. Tankarna är jobbiga, alla känslor kommer till ytan å jag kan inte annat än gråta å skrika ut allting.. Jag vill inte prata med nån, vill inte förklara, fast känslan av ensamhet bara blir större å jag längtar till nån av de två som förstår mej å som är de enda som kan hjälpa mej..
Det blev nya mediciner idag och jag försöker ta det på rätt sätt.. Vet att jag behöver dem, men önskar att jag kunde klara mej utan. Att min vilja kunde styra psyket. Å jag har lärt mej, har idag en större styrka att kunna kontrollera mina skov men inte ännu tillräckligt. Jag har mått bra i ett års tid och det är otroligt strongt, men men idag, idag tycker jag bara synd om mej själv. Det finns så många saker som jag inte vågar göra längre, av rädsla för att sjukdomen skall ta över och jag skall misslyckas.. Att jag inte skall klara av det jag tar mej för..Jag är begränsad i mina val.
Hela tiden hör jag människor prata om att allt är möjligt, att man skall följa sina drömmar och man kan lyckas med allt. Det stämmer inte! Det är totalt orealistiskt! Jag blir oftast irriterad på sånt där snack. Jo, man kan lyckas med mycket och man kommer alltid framåt varken man vill eller inte. Det finns områden man är duktig inom, men allt är inte möjligt.
Sorry om jag verkar negativ men det är min åsikt. Världen är inte happyhappy å livet alltid ett enda glädjeskutt. De som har den inställningen har aldrig behövt kämpa tycker jag.. Det finns svårigheter och hinder, alla har begränsningar å idag är första dagen jag känner att jag har ett typ av handikapp.. Nåt som alltid begränsar mej, som gör att jag inte kommer att klara allt jag tar mej för. Som gör att jag inte vågar.. Som gör att jag missar saker jag annars kunde få uppleva. Det är en hemsk tanke å den gör otroligt ont.. Så sluta låssas som att allt i världen är möjligt. Fatta verkligheten istället, kämpa med positiv inställning men glöm inte att vara realistisk..
Jag är en relativt positiv människa, jag försöker se det mesta som en möjlighet till utveckling å lärande, men såna här dagar kan jag inte. Kan omöjligt se nåt positivt. Jag vet oxå att jag om några dagar kommer att kunna se saker på ett annat sätt bara jag fått tid på mej å fått uttrycka allt jag känner.. Men jag kommer fortfarande aldrig att tro att allt är möjligt bara för att man e glad å optimistisk å så gärna vill att allt ska funka. Det är inte bara ursäkter som hindrar oss från att lyckas, det är verkligheten och världen.
Idag tillbringar jag resten av dagen i sängen och försöker mest andas å samla kraft.. Min läkare ville sjukskriva mej men jag ville inte ta emot den. Är trött på dessa jävla sjukskrivningar, jag vet att jag ibland behöver det för att få vila, för att få allt på koll, men jag vill hålla ut så länge det bara går. Jag behöver rutinerna, behöver fylla dagarna med nåt vettigt för att upprätthålla hälsan å inte tappa hoppet och sjunka ner i mörkret ännu mer. Får inte tappa verkligheten..
Hur som helst, genomlevde årets värsta läkarbesök idag. Träffade min psykiatriker och satt där i mer än en timme å grät. Manin är över å det där svarta hålet har öppnat sej. Det är en välbekant känsla som samtidigt som den känns trygg skrämmer livet ur mej. Tankarna är jobbiga, alla känslor kommer till ytan å jag kan inte annat än gråta å skrika ut allting.. Jag vill inte prata med nån, vill inte förklara, fast känslan av ensamhet bara blir större å jag längtar till nån av de två som förstår mej å som är de enda som kan hjälpa mej..
Det blev nya mediciner idag och jag försöker ta det på rätt sätt.. Vet att jag behöver dem, men önskar att jag kunde klara mej utan. Att min vilja kunde styra psyket. Å jag har lärt mej, har idag en större styrka att kunna kontrollera mina skov men inte ännu tillräckligt. Jag har mått bra i ett års tid och det är otroligt strongt, men men idag, idag tycker jag bara synd om mej själv. Det finns så många saker som jag inte vågar göra längre, av rädsla för att sjukdomen skall ta över och jag skall misslyckas.. Att jag inte skall klara av det jag tar mej för..Jag är begränsad i mina val.
Hela tiden hör jag människor prata om att allt är möjligt, att man skall följa sina drömmar och man kan lyckas med allt. Det stämmer inte! Det är totalt orealistiskt! Jag blir oftast irriterad på sånt där snack. Jo, man kan lyckas med mycket och man kommer alltid framåt varken man vill eller inte. Det finns områden man är duktig inom, men allt är inte möjligt.
Sorry om jag verkar negativ men det är min åsikt. Världen är inte happyhappy å livet alltid ett enda glädjeskutt. De som har den inställningen har aldrig behövt kämpa tycker jag.. Det finns svårigheter och hinder, alla har begränsningar å idag är första dagen jag känner att jag har ett typ av handikapp.. Nåt som alltid begränsar mej, som gör att jag inte kommer att klara allt jag tar mej för. Som gör att jag inte vågar.. Som gör att jag missar saker jag annars kunde få uppleva. Det är en hemsk tanke å den gör otroligt ont.. Så sluta låssas som att allt i världen är möjligt. Fatta verkligheten istället, kämpa med positiv inställning men glöm inte att vara realistisk..
Jag är en relativt positiv människa, jag försöker se det mesta som en möjlighet till utveckling å lärande, men såna här dagar kan jag inte. Kan omöjligt se nåt positivt. Jag vet oxå att jag om några dagar kommer att kunna se saker på ett annat sätt bara jag fått tid på mej å fått uttrycka allt jag känner.. Men jag kommer fortfarande aldrig att tro att allt är möjligt bara för att man e glad å optimistisk å så gärna vill att allt ska funka. Det är inte bara ursäkter som hindrar oss från att lyckas, det är verkligheten och världen.
Idag tillbringar jag resten av dagen i sängen och försöker mest andas å samla kraft.. Min läkare ville sjukskriva mej men jag ville inte ta emot den. Är trött på dessa jävla sjukskrivningar, jag vet att jag ibland behöver det för att få vila, för att få allt på koll, men jag vill hålla ut så länge det bara går. Jag behöver rutinerna, behöver fylla dagarna med nåt vettigt för att upprätthålla hälsan å inte tappa hoppet och sjunka ner i mörkret ännu mer. Får inte tappa verkligheten..
måndag 26 september 2011
söndag 25 september 2011
It`s all about the shrooooms!
Idag har jag å barnen umgåtts med farbror Simon! Vi åkte iväg å plockade svamp å hittade mängder! Till sist blev vi trötta på plockandet fast skogen fortfarande va helt full, så nån dag i veckan får nog jag å barnen åka iväg igen!
En påse med svamp!
Maaassa svamp! :)
Å efter den här underbara middagen så är bastun på värmning!
En underbar helg med fina vänner, hundutställning, tid i skog å natur, egen-tid å mys! Känns härligt!
onsdag 21 september 2011
tisdag 20 september 2011
Tratt-leken!
Ikväll leker vi tratt-leken!
Ziva tittar först på Dix å undrar varför han har tratt..
Sen trycker hon in huvvet i tratten så att hon kan pussa lite på Dix å vips är båda hundarna trattisar! :)
Nej, vi är inte alls uttråkade i den här familjen ikväll..
Dagens Mattssons
Gulligaste jag hört idag. 5-årig pojke handlar med sin pappa på Mattssons.
" Pappa, pappa! Ja vill ha korv"
" Jo, men den e på andra sidan av hyllan, du får gå hämta"
" Men paaaaappa, ja vill ha sån här korv. GRÖTKORV!!"
" Pappa, pappa! Ja vill ha korv"
" Jo, men den e på andra sidan av hyllan, du får gå hämta"
" Men paaaaappa, ja vill ha sån här korv. GRÖTKORV!!"
Sjukt härligt med mat som är korv fast det inte är korv.
måndag 19 september 2011
Tratten!
Tratten aka Dix å jag myser lite före de e dags att försöka sova.. Tratten e söt! Har gått emot en av mina största principer å tagit sömnmedicin.. Jag hatar det så fruktansvärt men jag måste få sova. Måste få allt å stanna en stund.
Dagens impuls!
Försöker hindra de flesta impulser som bombaderar min maniska hjärna men släppte en genom och bestämde mej för att gå till frissan idag å sjuka mängder nöjd är jag!!
söndag 18 september 2011
En sån där natt..
Sömnbehovet är minimalt. Jag kan inte sova, kroppen stannar inte, tankarna åker fram å tillbaka som en pingpongboll. Den där light-versionen är över. Nu går det snabbt, väldigt snabbt å det ökar drastiskt. Det är en sån där natt när jag sitter ute å tittar på träden, när jag känner att jag får tänka alla de där tankarna som man inte kan tänka på dagen, med människor omkring. Jag vill leva på natten. När ingen ser, när ingen vet, när allt är precis som jag vill.
Det är en sån där natt när jag vill köpa en häst, vill måla om lägenheten, vill åka till jobbet, vill klippa av mej håret, vill cykla tills benen int längre där, vill köpa en strandtomt, vill ringa en samtalslinje bara för att ha nån att prata med. En sån där natt när allt är möjligt å allt måste hända nu! En sån där natt när jag måste bort, måste se allt.
Varken jag är manisk eller depressiv så lever jag på natten. Under manin, som nu, gör jag alla planer, allt som jag vill göra sorteras i huvvet för att plockas upp en efter en när natten är över. Natten är en vän som låter mej tänka å göra vad jag vill, men samtidigt en plåga, för att den är för lång. Jag längtar till dagen när jag kan göra allt det jag vill, när allt går att verkställa. Det är ensamt de här nätterna. Ingen som finns för att lyssna, för att dela allting som snurrar, allt som tickar inne i mej.
Som depressiv älskar jag natten på ett annat sätt. Då är det okej att bara vara, att fly vardagen och alla måsten. Det är okej att inte vilja göra nåt, att gömma mej. Natten är lång då oxå. Det är ensamt med alla tunga tankar och ingen att dela dem med.
Det har funnits en sån person, som varit vaken med mej alla nätter, oberoende på varför jag är vaken. Eller det finns fortfarande. Men det är komplicerat, det är svårt. Men det är bara den personen jag vill vara nära nu. Det finns ingen annan som förstår vem jag är å vad som händer i mej. Jag är trött på att förklara för döva öron när ingen lyssnar.
Det är en sån där natt när dygnet låter mej leva, men samtidigt hindrar mej. Håller mej fången. Hur jag än vänder mej är jag alltid fången.
Det är en sån där natt när jag vill köpa en häst, vill måla om lägenheten, vill åka till jobbet, vill klippa av mej håret, vill cykla tills benen int längre där, vill köpa en strandtomt, vill ringa en samtalslinje bara för att ha nån att prata med. En sån där natt när allt är möjligt å allt måste hända nu! En sån där natt när jag måste bort, måste se allt.
Varken jag är manisk eller depressiv så lever jag på natten. Under manin, som nu, gör jag alla planer, allt som jag vill göra sorteras i huvvet för att plockas upp en efter en när natten är över. Natten är en vän som låter mej tänka å göra vad jag vill, men samtidigt en plåga, för att den är för lång. Jag längtar till dagen när jag kan göra allt det jag vill, när allt går att verkställa. Det är ensamt de här nätterna. Ingen som finns för att lyssna, för att dela allting som snurrar, allt som tickar inne i mej.
Som depressiv älskar jag natten på ett annat sätt. Då är det okej att bara vara, att fly vardagen och alla måsten. Det är okej att inte vilja göra nåt, att gömma mej. Natten är lång då oxå. Det är ensamt med alla tunga tankar och ingen att dela dem med.
Det har funnits en sån person, som varit vaken med mej alla nätter, oberoende på varför jag är vaken. Eller det finns fortfarande. Men det är komplicerat, det är svårt. Men det är bara den personen jag vill vara nära nu. Det finns ingen annan som förstår vem jag är å vad som händer i mej. Jag är trött på att förklara för döva öron när ingen lyssnar.
Det är en sån där natt när dygnet låter mej leva, men samtidigt hindrar mej. Håller mej fången. Hur jag än vänder mej är jag alltid fången.
lördag 17 september 2011
Mani light..
Har tappat sömnen de senaste veckorna. I morse hitta jag sömnen vid 9- halv 10.. Kroppen rusar å som min terapeut uttryckte det, det är mani light på gång. Å den där light-versionen blir snabbt en non-light version.. Det är ett rent helvete att vara sjuk nu eftersom förkylningen kräver att jag skall vila och ta det lugnt medan manin vill att jag skall lägga gasen i botten. Kroppen ger mej mixade signaler hela tiden och jag håller på att bli galen..
Vill göra tusen saker, fixa å dona, ändra å göra nytt.. Alla dessa planer, idèer som jag vill göra. Men när jag inte vet om de är riktiga eller om de är ett resultat av manin.. Skulle jag velat göra allt jag tänker på om jag var balanserad? Skulle jag göra de val jag gjort de senaste veckorna?
Å ena sidan vill jag slänga foten på bromsen och stoppa allting, använda mej att den hjälp min terapeut, min läkare, mina mediciner å mina närmaste ger mej. Å andra sidan vill jag bara lossa repet å låta allt fara å flyga! Det är en ständig kamp att hålla balansen när jag nånstans har en abstinenskänsla efter en manisk period. Det kan vara så sjukt underbart, en verklighetsflykt där allt går snabbt, allt är roligt, inget bekymrar mej och inget kan förstöra det.. Men, jag vet hur det slutar. Jag vet vad som händer efter manin.. Jag vet att jag inte vill vakna upp i den gropen. Men det är svårt.
Det har varit underbart att i nästan ett års tid kunnat leva som en frisk människa, eller så frisk som jag nånsin kommer att kunna vara. Men det här är nåt jag levt med så länge, nåt som jag behöver i mitt liv. Som jag känner mej vilse utan.. Jag vet att det bara är jag som kan bestämma vilken väg fortsättningen kommer att ta. Å jag vet det rätta svaret. Men just nu, just nu skulle det vara en underbar flykt från allt som händer att låta manin ta över.. Bara släppa taget. Fångad i friheten.
Vill göra tusen saker, fixa å dona, ändra å göra nytt.. Alla dessa planer, idèer som jag vill göra. Men när jag inte vet om de är riktiga eller om de är ett resultat av manin.. Skulle jag velat göra allt jag tänker på om jag var balanserad? Skulle jag göra de val jag gjort de senaste veckorna?
Å ena sidan vill jag slänga foten på bromsen och stoppa allting, använda mej att den hjälp min terapeut, min läkare, mina mediciner å mina närmaste ger mej. Å andra sidan vill jag bara lossa repet å låta allt fara å flyga! Det är en ständig kamp att hålla balansen när jag nånstans har en abstinenskänsla efter en manisk period. Det kan vara så sjukt underbart, en verklighetsflykt där allt går snabbt, allt är roligt, inget bekymrar mej och inget kan förstöra det.. Men, jag vet hur det slutar. Jag vet vad som händer efter manin.. Jag vet att jag inte vill vakna upp i den gropen. Men det är svårt.
Det har varit underbart att i nästan ett års tid kunnat leva som en frisk människa, eller så frisk som jag nånsin kommer att kunna vara. Men det här är nåt jag levt med så länge, nåt som jag behöver i mitt liv. Som jag känner mej vilse utan.. Jag vet att det bara är jag som kan bestämma vilken väg fortsättningen kommer att ta. Å jag vet det rätta svaret. Men just nu, just nu skulle det vara en underbar flykt från allt som händer att låta manin ta över.. Bara släppa taget. Fångad i friheten.
fredag 16 september 2011
Make-over
För ett tag sen ägnade jag en helg åt att måla om mitt tv-rum. Resten av lägenheten har jag inte ritkigt börjat med ännu men jag jobbar på det :) Är hur som helst supernöjd över tv-rummet å tur är väl det just nu när jag inte gjort annat än legat i det här rummet hela dagarna i stort sett..
FÖRE
EFTER
onsdag 14 september 2011
Funderingar om hälsa..
De e ju lixom rätt slött det här med att va sjuk.. Om ja ska säga de snyggt å int vräka ur mej precis hur fed up ja e på skiten.. Hur som helst har jag sett en himla massa dålig tv å halvkassa filmer å funderat på allt å inget vettigt. Har även läst ett x antal bloggar å jag bara undrar: varför handlar typ 80 % om vikt ätande å träning??
Jättebra att man tar hand om sej, äter rätt å sunt å varierande å har en bra hälsa med motion å träning. Men de känns som de blir överdrivet? Verkar som att man bara ska träna för att va skitsnygg utåt å svälta sej med äckliga dieter där man ska äta typ bara ägg å knäckebröd i flera veckor för att tappa rekordmånga kilon.. Vad hände med att verkligen ta hand om kroppen? Sådär som man lärde sej på gymnastiken i skolan?
Jag är ingen gym-människa, har aldrig varit å de står jag för. Jag tycker inte det är roligt helt enkelt å de finns många som tränar fel på gym. Som pumpar muskler men som aldrig tar en promenad, simmar eller åker skidor. Vilket för mej är mera hälsa än att pumpa en kall å ouppvärmd kropp, bara för att bygga snygga muskler som syns.. Det man tyvärr märker är ju oxå att vardagsmotionen försvinner allt mer för vår generation . Därför är jag hemskt glad över att jag har mina vovvar. Fast jag inte varit ut å gått me dem på flera dagar nu pga förkylningen så går ja ju iaf 30-40 minuter under dagen när de skall rastas! Försöker oxå oftast ta trappor istället för hiss å såna saker! Men mera skulle ju absolut inte skada!
Dieter är int heller min grej faktiskt. Jag vet hur man skall äta, vilka ämnen vi behöver i vilket mängd å när, men jag äter faktiskt helt som jag vill. Jag borde verkligen seriösa till mej där. Jag vet ju hur ja ska äta, det blir bara inte av så ofta som ja faktiskt sku önska. Jag hävdar bestämt att kroppen behöver ALLT! Socker, fett, proteiner, grönsaker, frukt, fisk, kött.. MEN i lämplig å vettig mängd!! Kan inte tro att det på nåt sätt kan va hälsosamt att endast äta äpplen å tonfisk exempelvis.. Visst kan man kicka igång en viktnedgång med en veckas diet för att komma i form till ett specifikt tillfälle, men det är ingen långsiktig lösning..
Jag hoppas verkligen inte någon tar illa upp, alla gör PRECIS som dom vill!! Vill man gymma, äta pås-mat eller svulla pizza, gör va ni vill bara ni mår bra, på insidan och på utsidan!! Jag är absolut ingen förebild när det gäller varken dieter eller träning, jag håller mina kilon där jag vill ha dem, men är väldans ofta ut å seglar i skräpmatens land!
Så när jag nu har predikat klart så kan jag berätta hur min dag sett ut å hur otrooooligt duktig jag är med min hälsa just nu :P
Till frukost/lunch åt jag den sista biten äppelpaj med vaniljsås. Middagen bestod av Hesemat som G va gullig å hämtade åt mej. Naturligtvis utökade jag måltiden med lökringar och extra gurkmajonnäs som sköljdes ner med Fanta å en Red Bull. Till kvällsmål sitter jag som bäst med ena handen i Missä X-godispåsen å funderar om jag borde äta varma mackor eller nåt fryst som går att slänga i ugnen..
Min motion har bestått av att orka stå upprätt i duschen, vara ute å rasta hundarna i totalt 22 minuter samt att gå till bilen när jag skulle åka handla. Å naturligtvis in å ur butiken å hem igen!
Hoh, om det här inte sätter fart på kiloraset så vet jag inte vad! :P
Jättebra att man tar hand om sej, äter rätt å sunt å varierande å har en bra hälsa med motion å träning. Men de känns som de blir överdrivet? Verkar som att man bara ska träna för att va skitsnygg utåt å svälta sej med äckliga dieter där man ska äta typ bara ägg å knäckebröd i flera veckor för att tappa rekordmånga kilon.. Vad hände med att verkligen ta hand om kroppen? Sådär som man lärde sej på gymnastiken i skolan?
Jag är ingen gym-människa, har aldrig varit å de står jag för. Jag tycker inte det är roligt helt enkelt å de finns många som tränar fel på gym. Som pumpar muskler men som aldrig tar en promenad, simmar eller åker skidor. Vilket för mej är mera hälsa än att pumpa en kall å ouppvärmd kropp, bara för att bygga snygga muskler som syns.. Det man tyvärr märker är ju oxå att vardagsmotionen försvinner allt mer för vår generation . Därför är jag hemskt glad över att jag har mina vovvar. Fast jag inte varit ut å gått me dem på flera dagar nu pga förkylningen så går ja ju iaf 30-40 minuter under dagen när de skall rastas! Försöker oxå oftast ta trappor istället för hiss å såna saker! Men mera skulle ju absolut inte skada!
Dieter är int heller min grej faktiskt. Jag vet hur man skall äta, vilka ämnen vi behöver i vilket mängd å när, men jag äter faktiskt helt som jag vill. Jag borde verkligen seriösa till mej där. Jag vet ju hur ja ska äta, det blir bara inte av så ofta som ja faktiskt sku önska. Jag hävdar bestämt att kroppen behöver ALLT! Socker, fett, proteiner, grönsaker, frukt, fisk, kött.. MEN i lämplig å vettig mängd!! Kan inte tro att det på nåt sätt kan va hälsosamt att endast äta äpplen å tonfisk exempelvis.. Visst kan man kicka igång en viktnedgång med en veckas diet för att komma i form till ett specifikt tillfälle, men det är ingen långsiktig lösning..
Jag hoppas verkligen inte någon tar illa upp, alla gör PRECIS som dom vill!! Vill man gymma, äta pås-mat eller svulla pizza, gör va ni vill bara ni mår bra, på insidan och på utsidan!! Jag är absolut ingen förebild när det gäller varken dieter eller träning, jag håller mina kilon där jag vill ha dem, men är väldans ofta ut å seglar i skräpmatens land!
Så när jag nu har predikat klart så kan jag berätta hur min dag sett ut å hur otrooooligt duktig jag är med min hälsa just nu :P
Till frukost/lunch åt jag den sista biten äppelpaj med vaniljsås. Middagen bestod av Hesemat som G va gullig å hämtade åt mej. Naturligtvis utökade jag måltiden med lökringar och extra gurkmajonnäs som sköljdes ner med Fanta å en Red Bull. Till kvällsmål sitter jag som bäst med ena handen i Missä X-godispåsen å funderar om jag borde äta varma mackor eller nåt fryst som går att slänga i ugnen..
Min motion har bestått av att orka stå upprätt i duschen, vara ute å rasta hundarna i totalt 22 minuter samt att gå till bilen när jag skulle åka handla. Å naturligtvis in å ur butiken å hem igen!
Hoh, om det här inte sätter fart på kiloraset så vet jag inte vad! :P
Min pappa!
Jag beundrar min pappa oerhört. Han är snäll, rättvis, smart, omtänksam och en jättebra pappa. Han lyssnar på mej, förstår mina åsikter och diskuterar med mej om jag behöver hjälp, eller om vi ibland är oense. Jag har en enorm respekt för honom och för vad han åstadkommit. Hur han har jobbat sej framåt i livet och lyckats göra sitt liv till det han ville. Pappa verkar nöjd över sitt och fortsätter alltid framåt fast det finns hinder i världen.
Han har lärt mej otroligt mycket, uppfostrat mej och låtit mej gå min egen väg, men alltid funnits bakom som ett stöd när jag behövt honom. Pappa och jag är otroligt lika, vi tänker på samma sätt, vi funderar och organiserar på samma sätt, vi kör bil på samma sätt :) Han har lärt mej att vara den jag är och att det är det bästa jag kan vara. Jag kan vara ärlig mot honom, jag kan luta mitt huvve på hans axel när jag är lessen och jag kan skratta med honom när jag är glad. Jag kan erkänna mina misstag och vara glad över mina framgångar och veta att han alltid är vid min sida! Jag älskar min pappa!
Han har lärt mej otroligt mycket, uppfostrat mej och låtit mej gå min egen väg, men alltid funnits bakom som ett stöd när jag behövt honom. Pappa och jag är otroligt lika, vi tänker på samma sätt, vi funderar och organiserar på samma sätt, vi kör bil på samma sätt :) Han har lärt mej att vara den jag är och att det är det bästa jag kan vara. Jag kan vara ärlig mot honom, jag kan luta mitt huvve på hans axel när jag är lessen och jag kan skratta med honom när jag är glad. Jag kan erkänna mina misstag och vara glad över mina framgångar och veta att han alltid är vid min sida! Jag älskar min pappa!
Grattis på födelsedagen Pappa!!!
måndag 12 september 2011
Säg hej till min kompis..
Som en del andra manodepressiva människor har min kropp en lagom konstig inställning till mediciner. Många mediciner så reagerar jag inte på, vilket innebär att om jag exempelvis får en antibiotikakur så hjälper den inte riktigt å jag är sjuk typ hur länge som helst.. Många mediciner gör att jag får helt sjuka exem över hela kroppen å i många fall så verkar mediciner lixom tvärtom.
Om det är mediciner som skall göra mej trött, sömnmediciner å annat, så blir jag oftast megapigg å är det mediciner som skall ge energi å pigga upp så blir jag oftast helt utslagen. Det här är vanligt om man redan som liten uttryckt bipolaritet. Som liten minns jag att vi alltid fick byta mediciner hit å dit å ingen fattade varför inget nånsin funkade som de skulle.
Det här har gjort att jag för det första hatar mediciner å piller! Jag tar väldigt, väldigt sällan Burana å sånt å blir oftast irriterad när människor tuggar dem som godis. Dom funkar ju lixom inte! Jag glömmer ju då lite att de kanske funkar för nån annan.. Jag har blivit tvungen att lära mej vilka ämnen jag inte tål, vilka som absolut inte går ihop å även när jag kan å inte kan ta mediciner. Jag verkar ofta oxå bli immun mot vissa mediciner å dom slutar fungera i mej. Ett sånt exempel är mina migränmediciner som hjälpte mej sjukt bra i många år men som nu har samma verkan som en halstablett ungefär..
Så när jag är sjuk, vilket tyvärr är rätt ofta eftersom mitt immunförsvar är lika starkt som ett par strumpbyxor så finns det inga mediciner som jag verkligen orkar ta, för de gör lixom ingen nytta å dom förstör bara kroppen. Men de finns en kompis, en kompis som har ställt upp i många år å som jag umgås rätt intensivt med just nu.
Om det är mediciner som skall göra mej trött, sömnmediciner å annat, så blir jag oftast megapigg å är det mediciner som skall ge energi å pigga upp så blir jag oftast helt utslagen. Det här är vanligt om man redan som liten uttryckt bipolaritet. Som liten minns jag att vi alltid fick byta mediciner hit å dit å ingen fattade varför inget nånsin funkade som de skulle.
Det här har gjort att jag för det första hatar mediciner å piller! Jag tar väldigt, väldigt sällan Burana å sånt å blir oftast irriterad när människor tuggar dem som godis. Dom funkar ju lixom inte! Jag glömmer ju då lite att de kanske funkar för nån annan.. Jag har blivit tvungen att lära mej vilka ämnen jag inte tål, vilka som absolut inte går ihop å även när jag kan å inte kan ta mediciner. Jag verkar ofta oxå bli immun mot vissa mediciner å dom slutar fungera i mej. Ett sånt exempel är mina migränmediciner som hjälpte mej sjukt bra i många år men som nu har samma verkan som en halstablett ungefär..
Så när jag är sjuk, vilket tyvärr är rätt ofta eftersom mitt immunförsvar är lika starkt som ett par strumpbyxor så finns det inga mediciner som jag verkligen orkar ta, för de gör lixom ingen nytta å dom förstör bara kroppen. Men de finns en kompis, en kompis som har ställt upp i många år å som jag umgås rätt intensivt med just nu.
Allihopa, säg nu hej till Cocillana. Han bor hos mej å gör att jag inte hostar blod.
söndag 11 september 2011
Sjukling gånger två
Dix å jag e båda sjukisar.. Har tragit på mej en förkylning å ligger i 38 graders feber å känner mej sjukast i världen.. Synd om oss :(
Fed up
Alltså va fan e de som e på gång på den här holmen just nu? Dagligen så är det bara lögner, otrohet, vänner som sviker, sanningar som hugger en i ryggen, drömmar som krossas, hopp som försvinner.. Ska man lixom bara sluta tro på att det finns gott i alla människor? Bara bli likgiltiga å skita i alla andra å köra sitt eget race? Jag funkar inte så.. Det går lixom i nte, jag måste stå för mina handlingar å va ärliga om dem. Fast det är jävligt svårt ibland men sorry, de e lixom ingen ursäkt.
Är sjukt fed up idag å funderar på att bosätta mej i soffan tills de är sovdags. Undrar om man ska våga tro på ett av kvällens löften nu? Hur som helst så blir jag int förvånad vad som händer. Man kan ju hoppas?
Är sjukt fed up idag å funderar på att bosätta mej i soffan tills de är sovdags. Undrar om man ska våga tro på ett av kvällens löften nu? Hur som helst så blir jag int förvånad vad som händer. Man kan ju hoppas?
fredag 9 september 2011
Kvällen med sjukling
Dix som nyss kommit hem å ligger å vilar.. Operationen gick bra, men naturligtvis är han jättesliten. Dock har han varit ute 2 ggr å tassat lite på gräsmattan, druckit å lyckats hålla kvar vätskan å är ändå mer sitt gamla vanliga jag! Operationen visade två "klimpar", ca 2 cm i omkrets som stockat tarmarna på två ställen. Vad det kan va är omöjligt att säga eftersom tarmarna jobbat så hårt för att få ut dem att de komprimerats till stenhårda bruna bitar samt en massa gräs å annat som lindat sej runt nästan hela tarmen.. De fick öppna honom på två ställen å ärret under magen är ca 12 cm långt.. :( Tror dock att allt kommer att gå bra de närmaste dagarna, men det var otroligt tur att vi åkte in i onsdas.. Bara någon dag till å ingen vet vad som kunde ha hänt.. :(
Medan Dix har vilat har jag fixat å donat hemma! Har tvättat, diskat, tvättat mattor, möblerat å naturligtvis skruvat ihop nya soffan!! Dix provsitter å verkar tycka att det är helt okej! :) Sen måste jag ju ha fått alla klant-gener i vår släkt eftersom jag lyckades skapa en förstagradens brännskapa i hela högra handen när jag skulle koka vätskeersättning till Dix.. Två tips (om de finns lika korkade människor..):
Nummer 1: Lägg kastrullen på rätt platta
Nummer 2: När du inser att du har kastrullen på fel platta, ta för fan inte i handtaget som stått ovanför den varma plattan i 10 minter.
Klant.
torsdag 8 september 2011
Smurfar
Dixen e hemma på permission tills operation imorgon kl 8.40.. Vi tänker gosa å mysa å försöka vila å sova så mycket som möjligt inför morgondagen. Dessutom e vi rätt söta när vi matchar i blått idag, vi e smurfisar <3
Långa minuter..
Min lilla prins e sjuk.. Massa sjuk. Han hade spytt natten till onsdag ett tiotal gånger men verkade ändå rätt okej när jag åkte på jobb på morgonen efter att ha varit vaken med honom sedan vid halv 6.. När jag kom hem vid 14 igår så hade han spytt otroliga mängder vätska å va alldeles seg å vinglig så vi åkte till Godby med honom. Veterinären tog genast emot honom. I samma skede ringde Nette å sa att Ziva oxå spydde. Nette tog nämligen Ziva till sej eftersom jag inte visste hur länge de skulle ta med Dix å jag ville inte ha Ziva ensam. Men så hasta la vista fick Nette komma med Ziva till veterinären oxå..
Ziva ansågs va tom fara eftersom hon var pigg å hade aptit å inte egentligen verkade så sjuk, men hon behöve ändå komma dit ifall det skulle visa sej vara nån smitta som båda ungarna hade fått.. Ziva åkte hem med Nette å Dix tog dom blodprov på, röntgade buken å la dropp på han. Han har något i magen som dom inte vet vad är å han är alldeles uttorkade. Han var någotsånär pigg när vi fick åka hem efter 3-4 timmar.
Inatt har han inte sovit alls, bara vankat omkring i sängen, gråtit å varit lessen. Vid 1 inatt spydde han nån brun äcklig vätska å vi sov sådär allt som allt ungefär 45 minter både han å jag.. Han är otroligt mammig å man märker att han är skrämd å har ont.. Imorse verkade ändå relativt okej å hade ju bara spytt den ena gången.. Så jag körde båda hundarna till Nette eftersom jag inte ville att de skulle va ensamma idag. Efter en timme ringer Nette å säger att Dix har försökt dricka men genast spytt upp samma bruna vätska som inatt.
Så jag hämtade honom å åkte akut till veterinären där dom genast tog hand om han. Han har lite feber, är helt apatisk orkar inte stå upp å har blodsprängda ögon.. Så dom sövde ner honom, la nytt dropp å ska under dagen göra en kontrast räöntgen på honom å antagligen öppna upp honom för att se vad han har i magen å operera honom.. Halv 5 får jag åka se honom å då hoppas jag allt gått bra! Känns så fruktansvärt att lämna han där, utan mamma..
Jag är helt slut, brister ut i gråt oberoende på var jag är. Känns så hjälplöst.. Ja kan bara krama om han å hoppas att han finns kvar hos mej.. Mitt hjärta är i bitar. Han är min pojke, min hjälte, mitt livs största kärlek.. Ingen annan kan nånsin få mitt hjärta så som Dix..
Ziva ansågs va tom fara eftersom hon var pigg å hade aptit å inte egentligen verkade så sjuk, men hon behöve ändå komma dit ifall det skulle visa sej vara nån smitta som båda ungarna hade fått.. Ziva åkte hem med Nette å Dix tog dom blodprov på, röntgade buken å la dropp på han. Han har något i magen som dom inte vet vad är å han är alldeles uttorkade. Han var någotsånär pigg när vi fick åka hem efter 3-4 timmar.
Inatt har han inte sovit alls, bara vankat omkring i sängen, gråtit å varit lessen. Vid 1 inatt spydde han nån brun äcklig vätska å vi sov sådär allt som allt ungefär 45 minter både han å jag.. Han är otroligt mammig å man märker att han är skrämd å har ont.. Imorse verkade ändå relativt okej å hade ju bara spytt den ena gången.. Så jag körde båda hundarna till Nette eftersom jag inte ville att de skulle va ensamma idag. Efter en timme ringer Nette å säger att Dix har försökt dricka men genast spytt upp samma bruna vätska som inatt.
Så jag hämtade honom å åkte akut till veterinären där dom genast tog hand om han. Han har lite feber, är helt apatisk orkar inte stå upp å har blodsprängda ögon.. Så dom sövde ner honom, la nytt dropp å ska under dagen göra en kontrast räöntgen på honom å antagligen öppna upp honom för att se vad han har i magen å operera honom.. Halv 5 får jag åka se honom å då hoppas jag allt gått bra! Känns så fruktansvärt att lämna han där, utan mamma..
Jag är helt slut, brister ut i gråt oberoende på var jag är. Känns så hjälplöst.. Ja kan bara krama om han å hoppas att han finns kvar hos mej.. Mitt hjärta är i bitar. Han är min pojke, min hjälte, mitt livs största kärlek.. Ingen annan kan nånsin få mitt hjärta så som Dix..
Kämpa nu gulle!! Mamma saknar dej!!
Själv försöker vila en stund för att orka med fortsättningen.. Tyckte även att det var läge att tröstshoppa en OnePiece idag efter att han försökt beställa en på nätet i 2 veckor.. En dag när saker å ting är annorlunda ska jag berätta hur nice den är.
lördag 3 september 2011
måndag 29 augusti 2011
Lingon
Såg en helt underbar film igår som jag faktiskt rekomenderar alla att se! Jag skrattade å jag grät. Där fanns lixom allt. Det fanns glädje, omtanke, vänskap, sorg, acceptans, fördomar.. Helt underbar!! Se den!
söndag 28 augusti 2011
Nåt att tänka på!
Nasse och Nalle Puh sitter under ett stort träd och tänker över livet. Plötsligt frågar Nasse.
- Puh, vi har fått två händer för att hålla, två ben för att gå, två ögon för att se och två öron för att höra. Men varför har vi bara ett hjärta?
Puh tänker en liten stund och svarar.
- Nasse, det är säkert för att det andra hjärtat är bortskänkt till någon annan, som vi sen själva måste hitta för att det ska bli två.
- Puh, vi har fått två händer för att hålla, två ben för att gå, två ögon för att se och två öron för att höra. Men varför har vi bara ett hjärta?
Puh tänker en liten stund och svarar.
- Nasse, det är säkert för att det andra hjärtat är bortskänkt till någon annan, som vi sen själva måste hitta för att det ska bli två.
Föreläsning
Idag på jobbet hade vi en kvinna som kom från Medimar och föreläste för oss om depression. Jag tycker det var en helt underbar idè som jag pratat med min chef om redan för länge sen och jag tycker verkligen hon ska ha cred för att hon uppmärksammar det växande problemet med deprimerade människor och ser till att nån kommer och berättar lite för oss! Jag hoppas att alla fick nåt ut av den timmen, att alla fick lite mera "kött på benen".
Jag tycker det är så otroligt viktigt att lyfta fram det här, att göra människor medvetna om vad depression är, vad man kan göra, hur man känner igen tecknena. Att alla lär sej att acceptera att det finns de som inte mår bra! Jag anser att man aldrig kan förstå en annan människa, men det viktiga är att man FÖRSÖKER att förstå. Att man inte tar på sej skygglapparna, pekar finger eller ignorerar problemet. Utan att man försöker förstå hur andra människor har det, vare sej det handlar om depression, problem i familjen, sjukdomar, viktproblem eller va de nu än kan handla om! Bara försök förstå varför någon inte är sej själv, varför någon kanske behöver lite extra hjälp just nu.
Det finns mycket att läsa å att lära om depression å jag kan bara prata för mej själv. Jag vet själv hu jag mår, för att jag idag lärt mej förstå mitt eget beteende. När jag fixar mej inför jobb, har smycken å snygga kläder å verkligen vill lägga tid på mitt utseende vet jag att jag mår bra. När jag träffar olika kompisar varje dag, när jag busar å skojar med hundarna, när jag tar kontakt med människor jag inte ofta pratar med, när jag vill fixa å dona hemma, då vet jag att jag mår bra. Jag anstränger mej lixom mera, vill mera!
När håret vuxit fast i hästsvansen å baggyjeansen å luvtröjan suttit på i 2 veckor å jag skiter i hur jag ser ut, då vet jag att det inte är bra. När jag inte vill synas utan gömmer mej bakom osynliga kläder, pratar tyst, håller mej undan, inte svarar i telefon, låter lägenheten förfalla, inte orkar leka med hundarna, inte vill ta emot värme, omtanke å glädje från mina vänner.. Då vet jag att det inte är bra.
Sen har man ju naturligtvis dagar när man bara inte orkar, men det är helt okej. Man måste inte alltid orka å ibland är det bara en skitdag helt enkelt. Men när man märker att en människa verkar försvinna, att hon inte är som förut, inte gör det hon brukar, inte verkar bry sej. Då är det dags att hålla lite extra koll! Det är så himla viktigt att vi människor SER varandra.. Bryr oss. Alla människor kommer inte överrens å man måste inte va kompis med alla, men att säga hej, att ge ett leende. De kostar faktiskt ingenting å det är kanske just vad den människan behöver idag.
Vi borde nog bara försöka vara varnadras vardagshjältar ibland.
Jag tycker det är så otroligt viktigt att lyfta fram det här, att göra människor medvetna om vad depression är, vad man kan göra, hur man känner igen tecknena. Att alla lär sej att acceptera att det finns de som inte mår bra! Jag anser att man aldrig kan förstå en annan människa, men det viktiga är att man FÖRSÖKER att förstå. Att man inte tar på sej skygglapparna, pekar finger eller ignorerar problemet. Utan att man försöker förstå hur andra människor har det, vare sej det handlar om depression, problem i familjen, sjukdomar, viktproblem eller va de nu än kan handla om! Bara försök förstå varför någon inte är sej själv, varför någon kanske behöver lite extra hjälp just nu.
Det finns mycket att läsa å att lära om depression å jag kan bara prata för mej själv. Jag vet själv hu jag mår, för att jag idag lärt mej förstå mitt eget beteende. När jag fixar mej inför jobb, har smycken å snygga kläder å verkligen vill lägga tid på mitt utseende vet jag att jag mår bra. När jag träffar olika kompisar varje dag, när jag busar å skojar med hundarna, när jag tar kontakt med människor jag inte ofta pratar med, när jag vill fixa å dona hemma, då vet jag att jag mår bra. Jag anstränger mej lixom mera, vill mera!
När håret vuxit fast i hästsvansen å baggyjeansen å luvtröjan suttit på i 2 veckor å jag skiter i hur jag ser ut, då vet jag att det inte är bra. När jag inte vill synas utan gömmer mej bakom osynliga kläder, pratar tyst, håller mej undan, inte svarar i telefon, låter lägenheten förfalla, inte orkar leka med hundarna, inte vill ta emot värme, omtanke å glädje från mina vänner.. Då vet jag att det inte är bra.
Sen har man ju naturligtvis dagar när man bara inte orkar, men det är helt okej. Man måste inte alltid orka å ibland är det bara en skitdag helt enkelt. Men när man märker att en människa verkar försvinna, att hon inte är som förut, inte gör det hon brukar, inte verkar bry sej. Då är det dags att hålla lite extra koll! Det är så himla viktigt att vi människor SER varandra.. Bryr oss. Alla människor kommer inte överrens å man måste inte va kompis med alla, men att säga hej, att ge ett leende. De kostar faktiskt ingenting å det är kanske just vad den människan behöver idag.
Vi borde nog bara försöka vara varnadras vardagshjältar ibland.
Idag..
.. har jag neonrosa leggings. Bara för att de kändes som att de va en dag gjord för neonrosa leggings. De måste ju bara bli en rolig dag då! :)
Sverige, ta hand om mina vänner!
Två av mina finaste fina vänner finns för tillfället bosatta i Sverige. Sanna i Göteborg sen några veckor å Linda åkte till Stockholm idag. Snälla Sverige, ta hand om mina vänner, jag saknar dem!!
Åskmys
Vaknade av att åskan rev sönder himlen å regnet öste ner.. Men jag hade mys, närhet, värme å kramar. Bästa morgonen på länge.
lördag 27 augusti 2011
Målning!
Jag kommer då INTE att byta karriär till målare. Känns som jag hållit på i flera veckor när det faktiskt bara handlar om 3 dagar.. Men jag är supernöjd med resultatet! Min fondvägg är lite för mörk än vad jag hade tänkt, men jag diggar den ändå. Resten av väggarna är underbart silvergrå å de känns jättekul! Nu väntar jag bara på att få hem nya soffan som hoppeligen kommer i mitten av veckan å sen är det fritt fram för att mysa hela hösten! Känns så underbart fräscht! Dock märker jag ju nu hur tråkig resten av lägenheten är.. Helskotta :p Mej de projektet ska nog ta sej oxå småningom!
Har lallat runt konstant sedan jag slutade jobba igår å plockat å donat å flyttat på grejjer å är helt slut! Va skönt att jag får sitta i min (lite lätt provisoriska) soffa med hundarna å dricka ett glas fanta å göra ingenting.. Så härligt!
Har annars hunnit med långprommis i Jomala idag, fått rivningsarbetare på besök (Julia å Diana, TACK) å spenderat ett par timmar med fina Linda! :) Så lite annat än jobba å slita har jag hunnit med! Imon är det söndag, sköna söndag..
Är lite datalös för tillfället men Nettes data har flyttat hit som sällskap under mitt renoveringsprojket, det tackar jag för! Samtidigt flyttade hennes hund oxå hit över helgen så ja antar det går jämt ut :)
Hoppas ni alla har/har haft en bra helg!
Har lallat runt konstant sedan jag slutade jobba igår å plockat å donat å flyttat på grejjer å är helt slut! Va skönt att jag får sitta i min (lite lätt provisoriska) soffa med hundarna å dricka ett glas fanta å göra ingenting.. Så härligt!
Har annars hunnit med långprommis i Jomala idag, fått rivningsarbetare på besök (Julia å Diana, TACK) å spenderat ett par timmar med fina Linda! :) Så lite annat än jobba å slita har jag hunnit med! Imon är det söndag, sköna söndag..
Är lite datalös för tillfället men Nettes data har flyttat hit som sällskap under mitt renoveringsprojket, det tackar jag för! Samtidigt flyttade hennes hund oxå hit över helgen så ja antar det går jämt ut :)
Hoppas ni alla har/har haft en bra helg!
onsdag 24 augusti 2011
Öhman goes målare!
Jag är lite sån att när jag vill nåt så vill jag det nu, å helst lite tidigare. När jag flyttade i april så hade jag ingen aning om hur jag ville ha det, vilka färger jag skulle ha. Men nu vet jag hur jag vill ha mitt tv-rum, har beställt ny soffa å har allt klart. Förutom att väggarna då är helt fel färg.. Så..
Jag har målat idag :)
Har lyckats måla min fondvägg å är redan skittrött på det å då måste jag måla den en gång till imon.. Å i helgen ska alla andra väggar målas. Jag vill att de ska va klart NU. Alltid samma sak, jag tycker det ska bli skitroligt att måla å efter 2 minuter e jag redan uttråkad å vill bara att allt ska va torkat å jämt å färdigt. Kanske borde ha beställt tålamod när jag beställde soffan? Men, men de blir säkert skiiiitbra när de e klart! :)
Btw så e jag alldeles mörkgrå-prickig över hela armarna å händerna.. Gulligt.
Jag har målat idag :)
Har lyckats måla min fondvägg å är redan skittrött på det å då måste jag måla den en gång till imon.. Å i helgen ska alla andra väggar målas. Jag vill att de ska va klart NU. Alltid samma sak, jag tycker det ska bli skitroligt att måla å efter 2 minuter e jag redan uttråkad å vill bara att allt ska va torkat å jämt å färdigt. Kanske borde ha beställt tålamod när jag beställde soffan? Men, men de blir säkert skiiiitbra när de e klart! :)
Btw så e jag alldeles mörkgrå-prickig över hela armarna å händerna.. Gulligt.
tisdag 23 augusti 2011
Att-bo-ensam-problem
Som de flesta vet då så bor jag i Strandnäs där jag gick å köpte mej en liten lya. Jag bor ensam å Gio bor idag i min/vår gamla lägenhet. Jag tycker det finns för- och nackdelar med att bo sambo å att intet bo sambo precis som allt annat. Klockan är jättelite på morgonen å jag har dock lyckats hitta en nackdel här i min nyvakna värld.
Jag försöker alltid planera kvällen före vad jag skall ha på mej på jobbet eftersom jag är så sjukt morgontrött att jag helt enkelt inte hinner börja fundera på sånt på mornarna. Men idag, idag hade jag inte riktigt tänkt. Så jag kom på att jag skulle pröva en klänning, trots att jag visste att jag inte ville ha dem. Problemet är: att jag inte kommer ur den för jag räcks inte till dragkedjan å det börjar bli lite lätt bråttom till jobb nu. De här skulle ju inte va ett problem om jag fortfarande hade en sambo. Men nehepp..
Så nu får jag gladeligen gå till jobbet. I en klänning jag inte ens vill ha. Sen får jag fndera halva dagen hur jag skall komma ur den när jag kommer hem. Snälla skratta inte när ni ser mej. De blev en liten miss..
Jag försöker alltid planera kvällen före vad jag skall ha på mej på jobbet eftersom jag är så sjukt morgontrött att jag helt enkelt inte hinner börja fundera på sånt på mornarna. Men idag, idag hade jag inte riktigt tänkt. Så jag kom på att jag skulle pröva en klänning, trots att jag visste att jag inte ville ha dem. Problemet är: att jag inte kommer ur den för jag räcks inte till dragkedjan å det börjar bli lite lätt bråttom till jobb nu. De här skulle ju inte va ett problem om jag fortfarande hade en sambo. Men nehepp..
Så nu får jag gladeligen gå till jobbet. I en klänning jag inte ens vill ha. Sen får jag fndera halva dagen hur jag skall komma ur den när jag kommer hem. Snälla skratta inte när ni ser mej. De blev en liten miss..
Välkommen tillbaka!
Nu känns det som att livet har lugnat ner sig, det är skönt att vara tillbaka på jobb å få in lite rutiner! Har haft en superbra sommar å en underbar semester! Har träffat sjukt underbara vänner, både gamla å nya. Njutit av sommar och sol, vilat, simmat, haft en och annan fest, bara haft det bra helt enkelt! Det är den första sommaren på 9 år som jag faktiskt mått bra å det är en helt otrolig känsla för mej!
Känner dock att det börjar klia i fingrarna n, det är dags att öppna bloggen igen! :)
Känner dock att det börjar klia i fingrarna n, det är dags att öppna bloggen igen! :)
Välkommen! Hoppas alla haft en fin sommar å ser framemot en härlig höst!
torsdag 16 juni 2011
Bloggpaus
Alltså ja har lixom alldeles för roligt för att hinna blogga just nu. Jag hänger med vänner, skrattar, busar å åker på äventyr å har grejjer på gång hela tiden. Jag har inte tid att sitta framför bloggen. Sorry, men det är lite så nu :) Bra mår jag å va e nu bättre än det!? Sommar å sol å härliga människor! It`s awesome!
torsdag 9 juni 2011
Coconut Tree
Gårdagen blev en underbar dag! Länge sedan jag haft sån glädje i kroppen, sån energi! Efter jobbet åkte jag med hundarna ut å springa å senare på kvällen blev det att lapa lite sol vid Backeberg, volleybolla lite, ta en kall å sen vidare till stan med fina flickor! Pratade om allt möjligt å kvällen avslutades med annat trevligt sällskap.
Idag är det fredag, jag är lite trött men har fortfarande samma känsla i kroppen. Jag är trött på att alltid va nere å tung, jag blir irriterad å frustrerad över att va så kraftlös, utan motivation å vilja å till sist så kliver jag bara ur det å bestämmer att nu är det nog, nu vill jag ha roligt! Jag har gjort de här skoven så länge att jag vet hur de rör sej, hur de fungerar å jag vet när jag kan ändra inställning. Jag vill bara köra på nu! Härligt med sommar å vänner! Sen skall en manodepressiv aldrig köra fullt ut för de strular bara till sej, men jag får iaf trycka på gasen nu å släppa på bromsen liiiite! :)
I eftermiddag kommer mina 2 mostrar hit, skall bli kul att få dem på besök, skall hitta på nåt typiskt åländskt att göra bara :) Nu skall jag lära mej texten till Coconut Tree, öppna elräkningen å sen åka på jobb! Hur bra är inte det på en fredag morgon?
Det här blir nog oxå en bra dag! :)
Idag är det fredag, jag är lite trött men har fortfarande samma känsla i kroppen. Jag är trött på att alltid va nere å tung, jag blir irriterad å frustrerad över att va så kraftlös, utan motivation å vilja å till sist så kliver jag bara ur det å bestämmer att nu är det nog, nu vill jag ha roligt! Jag har gjort de här skoven så länge att jag vet hur de rör sej, hur de fungerar å jag vet när jag kan ändra inställning. Jag vill bara köra på nu! Härligt med sommar å vänner! Sen skall en manodepressiv aldrig köra fullt ut för de strular bara till sej, men jag får iaf trycka på gasen nu å släppa på bromsen liiiite! :)
I eftermiddag kommer mina 2 mostrar hit, skall bli kul att få dem på besök, skall hitta på nåt typiskt åländskt att göra bara :) Nu skall jag lära mej texten till Coconut Tree, öppna elräkningen å sen åka på jobb! Hur bra är inte det på en fredag morgon?
Det här blir nog oxå en bra dag! :)
onsdag 8 juni 2011
Vill vill vill.. Eller?
De e svårt att skriva när man inte kan greppa tankarna.. Det är som om inget funkar just nu, allt hänger i trådar i luften å jag vet inte var jag skall börja. Försöker koncentrera mej på att kunna jobba, motionera, äta nåt emellanåt samt sova. Har otroligt svårt för att träffa människor, tilåme mina närmsta vänner. Vet ju inte vad ja ska säga, hur ja ska va.. Men jag försöker varje dag träffa någon för att inte helt låsa mej.
Men det saknas nåt, någon. Det är som att allt det som hann bli min vardag å mitt liv bara rycktes bort å nu vet jag inte var jag skall börja bygga igen.. Måste hitta nya vanor, nya rutiner men när jag inte har den minsta ork till nåt. Jag sitter bara av tid, sitter å väntar på något men jag vet inte vad..
Vad som helst kan få mej i tårar, idag grät jag över pizzan jag gjorde för jag hade ingen att dela den med.. Jag känner mej så otroligt labil, som att minsta lilla kan få mej att ramla.. Vill ur det här, vill hitta energi å glädje över sommaren, över att de e varmt å skönt å kunna träffa människor, prata å skratta. Men min sociala fobi blir bara större å jag får panik genast det samlas folk runt mej.. Idag villade jag bort mej på Kantarellen i en halvtimme för att jag skulle köpa skinka.. Gick bara omkring å fattade ingenting å lyckades tappa bort bankkort å alltihopa.. De är som om all tankeverksamhet har stannat, som att den bara e i gång för att hålla mej fysiskt i liv.
Men jag vill inte ha det så här. Jag hatar att va den här personen, den är inte jag!! Vill hitta mej själv.. Vill att såren skall sluta blöda å att det roliga å glada skall kunna köra över allt som är så tungt. Jag jobbar på det. Jag jobbar otroligt. Senast igår ville dom lägga en sjukskrivning på mej men jag vägrar. Jag tänker hålla ut så länge det bara går! Jag har gjort det förut å jag kan göra det igen, jag behöver bara få göra det på mitt eget sätt.. Samtidigt är jag rädd att jag igen kör på för länge så att det bara blir värre till slut..
Det finns bara för många röster, för många tankar å jag har noll koll. Jag vet absolut inte vad jag vill överhuvudtaget. Men det faller nog på plats, jag vill bara att de ska gå snabbare, bli bättre nu. Jag å tålamod är inte helt vänner.
Samtidigt är jag så fruktansvärt arg å förbannad. På hela situationen, på allt som har varit å som är! Vill skrika men vet att jag skriker det på fel ställe.. Känslorna blandas för varje minut å jag vet aldrig hur jag egentligen mår. Svaret på frågan kan ändras flera gånger under en timme.. Men just nu, i denna minut, efter en timme på en gräsmatta med vännen å lillen så känns det som att jag klarar en stund till.
På fredag kommer två av mina mostrar hit för att spendera helgen här, de känns härligt. Att få va nära släkt å vänner är det som håller mej uppe. De som känner mej, som vet vem jag egentligen är å kan se genom alla mina skal. Som inte tror på mina fejkleenden utan verkligen vet hur det ligger till.. På samma gång är det tungt, ibland är det bara så mycket lättare att fejka, ingen som vet, ingen som förstår.
Men nu skiner solen å jag skall njuta av den. Imorgon är en ny dag. Så nu har snart en dag till gått. Varje dag är ett steg, fast det går 4 fram å 12 tillbaka under dagen så är det ändå ett steg avklarat när natten tar mej..
Men det saknas nåt, någon. Det är som att allt det som hann bli min vardag å mitt liv bara rycktes bort å nu vet jag inte var jag skall börja bygga igen.. Måste hitta nya vanor, nya rutiner men när jag inte har den minsta ork till nåt. Jag sitter bara av tid, sitter å väntar på något men jag vet inte vad..
Vad som helst kan få mej i tårar, idag grät jag över pizzan jag gjorde för jag hade ingen att dela den med.. Jag känner mej så otroligt labil, som att minsta lilla kan få mej att ramla.. Vill ur det här, vill hitta energi å glädje över sommaren, över att de e varmt å skönt å kunna träffa människor, prata å skratta. Men min sociala fobi blir bara större å jag får panik genast det samlas folk runt mej.. Idag villade jag bort mej på Kantarellen i en halvtimme för att jag skulle köpa skinka.. Gick bara omkring å fattade ingenting å lyckades tappa bort bankkort å alltihopa.. De är som om all tankeverksamhet har stannat, som att den bara e i gång för att hålla mej fysiskt i liv.
Men jag vill inte ha det så här. Jag hatar att va den här personen, den är inte jag!! Vill hitta mej själv.. Vill att såren skall sluta blöda å att det roliga å glada skall kunna köra över allt som är så tungt. Jag jobbar på det. Jag jobbar otroligt. Senast igår ville dom lägga en sjukskrivning på mej men jag vägrar. Jag tänker hålla ut så länge det bara går! Jag har gjort det förut å jag kan göra det igen, jag behöver bara få göra det på mitt eget sätt.. Samtidigt är jag rädd att jag igen kör på för länge så att det bara blir värre till slut..
Det finns bara för många röster, för många tankar å jag har noll koll. Jag vet absolut inte vad jag vill överhuvudtaget. Men det faller nog på plats, jag vill bara att de ska gå snabbare, bli bättre nu. Jag å tålamod är inte helt vänner.
Samtidigt är jag så fruktansvärt arg å förbannad. På hela situationen, på allt som har varit å som är! Vill skrika men vet att jag skriker det på fel ställe.. Känslorna blandas för varje minut å jag vet aldrig hur jag egentligen mår. Svaret på frågan kan ändras flera gånger under en timme.. Men just nu, i denna minut, efter en timme på en gräsmatta med vännen å lillen så känns det som att jag klarar en stund till.
På fredag kommer två av mina mostrar hit för att spendera helgen här, de känns härligt. Att få va nära släkt å vänner är det som håller mej uppe. De som känner mej, som vet vem jag egentligen är å kan se genom alla mina skal. Som inte tror på mina fejkleenden utan verkligen vet hur det ligger till.. På samma gång är det tungt, ibland är det bara så mycket lättare att fejka, ingen som vet, ingen som förstår.
Men nu skiner solen å jag skall njuta av den. Imorgon är en ny dag. Så nu har snart en dag till gått. Varje dag är ett steg, fast det går 4 fram å 12 tillbaka under dagen så är det ändå ett steg avklarat när natten tar mej..
tisdag 7 juni 2011
Vilsna tankar..
Har tappat bort mej totalt. Är helt vilse, fast i ett träsk där jag inte kommer nånstans. Det finns massa folk runt omkring men ingen ser mej, ingen hör mej, ingen vill ha mej med. Blodet pumpar å jag drar å sliter åt alla håll men jag kommer inte loss. Jag vet inte ens vad det är jag sitter fast i, jag vet bara att jag är fast. Mitt hjärta bultar som skenande hästar, nåt drar längs ryggraden, lungorna täpps till, tårarna tränger sej ut, jag biter ihop käkarna... Jag är så borta. Kan inte hålla en tanke i huvudet länge nog för att förstå vad jag själv tänker. Vet inte hur jag mår, var jag är, vart jag är påväg.
Vill inte se folk, vill inte prata eller synas, samtidigt som jag har ett enormt behov av att nån säger: jag ser dej, vi vet att du är här, vi har saknat dej men nu är du tillbaka å nu släpper vi dej aldrig. Men ingen gör det.. För jag är inte tillbaka, jag kommer aldrig att komma tillbaka för jag har förlorat allt jag var å jag vet inte vem jag är längre. Min kropp ser inte ut som den jag känt så länge, mina kläder ser ut att tillhöra någon annans garderob, min frisyr har bara placerats på mitt huvve, mina skor är ingådda av nån annan.. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill. Vet inte vem som får mej ur sängen på morgonen, vem som håller mej vaken hela dagen å hela natten, vem som fixar så att allt ser bra ut på utsidan. Men dom gör det bra, för det är ingen som ser nåt, förutom den vackra själ som jag älskar av hela mitt hjärta å som jag vägrar leva utan.. Själen å personen som är som min andra halva, som håller mej ovanför vattnet vilken våg som än kommer.. Men för alla andra, så e masken jävligt bra gjord. Jag är imponerad.
Egentligen klarar jag inte av att vara nära människor, paniken väller upp i mej på en sekunds tid så jag söker mej till allt sådant som jag vet att jag måste hålla mej ifrån, allt sånt som skadar mej men jag kan inte, impulsen tvingar dit mej, säger att jag inte har nåt annat val, det finns inget annat jag kan göra. Å egentligen spelar det ingen roll vad jag gör. Så vem bryr sej om de e rätt eller fel eller som alla andra tycker eller inte tycker det är bra? Sist å slutligen är det mitt eget val å om jag väljer fel? Ja, då har jag iaf valt å inte blivit totalt förstenad.. Jag är förbannad, arg å lessen. Men mest av allt är jag ensam. Ensam i mej själv, ensam bland alla dom som går med leenden..
Vill inte se folk, vill inte prata eller synas, samtidigt som jag har ett enormt behov av att nån säger: jag ser dej, vi vet att du är här, vi har saknat dej men nu är du tillbaka å nu släpper vi dej aldrig. Men ingen gör det.. För jag är inte tillbaka, jag kommer aldrig att komma tillbaka för jag har förlorat allt jag var å jag vet inte vem jag är längre. Min kropp ser inte ut som den jag känt så länge, mina kläder ser ut att tillhöra någon annans garderob, min frisyr har bara placerats på mitt huvve, mina skor är ingådda av nån annan.. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill. Vet inte vem som får mej ur sängen på morgonen, vem som håller mej vaken hela dagen å hela natten, vem som fixar så att allt ser bra ut på utsidan. Men dom gör det bra, för det är ingen som ser nåt, förutom den vackra själ som jag älskar av hela mitt hjärta å som jag vägrar leva utan.. Själen å personen som är som min andra halva, som håller mej ovanför vattnet vilken våg som än kommer.. Men för alla andra, så e masken jävligt bra gjord. Jag är imponerad.
Egentligen klarar jag inte av att vara nära människor, paniken väller upp i mej på en sekunds tid så jag söker mej till allt sådant som jag vet att jag måste hålla mej ifrån, allt sånt som skadar mej men jag kan inte, impulsen tvingar dit mej, säger att jag inte har nåt annat val, det finns inget annat jag kan göra. Å egentligen spelar det ingen roll vad jag gör. Så vem bryr sej om de e rätt eller fel eller som alla andra tycker eller inte tycker det är bra? Sist å slutligen är det mitt eget val å om jag väljer fel? Ja, då har jag iaf valt å inte blivit totalt förstenad.. Jag är förbannad, arg å lessen. Men mest av allt är jag ensam. Ensam i mej själv, ensam bland alla dom som går med leenden..
onsdag 1 juni 2011
Framåt
Alltså va e de för fel på mitt blogspot? En massa inlägg kommer aldrig upp å vissa kommer upp typ 5 timmar efter att jag publicerat dem? Jag blir helt knäpp.
Nåja, tänkte nog mest meddela att jag lever å att det blir bättre för varje dag! Känner mej ibland som en nykter alkoholist som vaknar på morgonen å tänker: Nu tar vi dagen som den kommer. Men de e lite så jag måste göra. Märker iaf att jag mår bättre. De jobbiga timmarna har gått från 23 timmar i dygnet till typ 2 å de blir bättre hela tiden! De känns bra! Jag tar svackorna när dom kommer å vet att jag hela tiden kommer ett steg framåt..
Det blir nog bra.
Nåja, tänkte nog mest meddela att jag lever å att det blir bättre för varje dag! Känner mej ibland som en nykter alkoholist som vaknar på morgonen å tänker: Nu tar vi dagen som den kommer. Men de e lite så jag måste göra. Märker iaf att jag mår bättre. De jobbiga timmarna har gått från 23 timmar i dygnet till typ 2 å de blir bättre hela tiden! De känns bra! Jag tar svackorna när dom kommer å vet att jag hela tiden kommer ett steg framåt..
Det blir nog bra.
måndag 23 maj 2011
Om att ånga sej..
Det känns bättre idag. Eller kanske inte bättre, men annorlunda, lugnare. Som att stormen dragit förbi å nu är det lättare att andas. Luften är renare å friskare.. Det regnar vid min lilla stuga idag. Vilket är ganska skönt, bara sitta inne å se på allt ute å inse att jag vissa saker kan man inte ändra på. Jag kan inte styra över vädret, över vinden eller vattnet. Men jag kan förändra mej själv, lära mej av mina egna tankar. Mina fantastiska vänner har aldrig funnits närmare mej än just nu, fast ingen av dem egentligen vet var jag är.. Dom finns ett samtal bort å det har varit många samtal..
Jag vet att det är just nu allt känns helt okej, det kommer att komma stunder och dagar när inget funkar, när allt ramlar över mej igen, när känslorna sliter åt tusen olika håll Men det är så det är. Det är tid och tårar som behövs när livet är svårt. Å de blir alltid bättre. Vi har alla något inom oss, som inte låter oss släppa taget, som får oss att bestiga berg, klättra upp ur hålet, gå över vattnet.. Något som klamrar sej fast som en kattunge i ett träd. Hopp. Så länge vi har hopp så går tiden framåt.
Jag och en vän funderade igår natt över den möjligheten att hitta en "spola-tillbaka-knapp". Vad skulle vi ändra på? Jag insåg att jag skulle inte ändra på något alls. Eller jo, klart jag skulle undvika att köra 76 på 50 väg om jag vet att snuten står där, men de viktiga sakerna, relationerna, händelserna skulle jag inte ändra på. Inget alls. För även fast det gjort ont så många gånger under åren å gör ont nu, så vet jag att jag är den jag är pga de sakerna.. Jag har lärt mej nåt och jag kommer att fortsätta lära mej. Att veta det, det ger en tröst, en hint om att jag levt som det är meningen att jag skall göra.
Det är en spännande väg att gå sitt eget liv. Man vet aldrig vilka hinder det finns, vilka regnskurar som kommer över, vilka människor vi möter på vägen, vad vi förlorar under vägen å vi vet inte var nästa destination finns. Men är det inte det som är charmen? Är det inte det som gör att vi fortsätter att gå? För att sedan inse när vi väl är framme, kunna se tillbaka å känna att mitt liv var underbart? Jag hoppas min väg har lång väg kvar! Jag vill gå längre å längre å med tiden får jag bättre packning, proviant å karta med mej tack vare de missöden som hänt på vägen redan..
Det är en lång väg innan jag är ute ur den här snårskogen jag befinner mej i just nu, men jag vet att jag hittar ur den. Helt enkelt för att det är meningen att jag skall hitta ur den. Nånstans inne i röran i mitt huvve finns en liten styrka, ett litet hopp som säger att jag klarar det. Jag kunde ha gått runt den här snårskogen, men ett enda beslut gjorde att jag gick in och inte ens under de värsta stunderna så kan jag egentligen ångra mej. Jag gjorde mitt val och jag ångrar mej inte. De saker jag önskar var annorlunda är inte mina egna beslut, utan de ligger i nån annans händer. Precis som mina beslut gett andra tårar å sår.. Vi påverkas av andras beslut, men vi måste även acceptera dem. Det går inte att förändra eller ångra de beslut som tagits av människor i vår närhet, men det går att välja sin egen väg ur dem. Det krävs mod att vara sej själv, att ta ansvar för sitt eget.
I wouldn`t change a thing.
Jag vet att det är just nu allt känns helt okej, det kommer att komma stunder och dagar när inget funkar, när allt ramlar över mej igen, när känslorna sliter åt tusen olika håll Men det är så det är. Det är tid och tårar som behövs när livet är svårt. Å de blir alltid bättre. Vi har alla något inom oss, som inte låter oss släppa taget, som får oss att bestiga berg, klättra upp ur hålet, gå över vattnet.. Något som klamrar sej fast som en kattunge i ett träd. Hopp. Så länge vi har hopp så går tiden framåt.
Jag och en vän funderade igår natt över den möjligheten att hitta en "spola-tillbaka-knapp". Vad skulle vi ändra på? Jag insåg att jag skulle inte ändra på något alls. Eller jo, klart jag skulle undvika att köra 76 på 50 väg om jag vet att snuten står där, men de viktiga sakerna, relationerna, händelserna skulle jag inte ändra på. Inget alls. För även fast det gjort ont så många gånger under åren å gör ont nu, så vet jag att jag är den jag är pga de sakerna.. Jag har lärt mej nåt och jag kommer att fortsätta lära mej. Att veta det, det ger en tröst, en hint om att jag levt som det är meningen att jag skall göra.
Det är en spännande väg att gå sitt eget liv. Man vet aldrig vilka hinder det finns, vilka regnskurar som kommer över, vilka människor vi möter på vägen, vad vi förlorar under vägen å vi vet inte var nästa destination finns. Men är det inte det som är charmen? Är det inte det som gör att vi fortsätter att gå? För att sedan inse när vi väl är framme, kunna se tillbaka å känna att mitt liv var underbart? Jag hoppas min väg har lång väg kvar! Jag vill gå längre å längre å med tiden får jag bättre packning, proviant å karta med mej tack vare de missöden som hänt på vägen redan..
Det är en lång väg innan jag är ute ur den här snårskogen jag befinner mej i just nu, men jag vet att jag hittar ur den. Helt enkelt för att det är meningen att jag skall hitta ur den. Nånstans inne i röran i mitt huvve finns en liten styrka, ett litet hopp som säger att jag klarar det. Jag kunde ha gått runt den här snårskogen, men ett enda beslut gjorde att jag gick in och inte ens under de värsta stunderna så kan jag egentligen ångra mej. Jag gjorde mitt val och jag ångrar mej inte. De saker jag önskar var annorlunda är inte mina egna beslut, utan de ligger i nån annans händer. Precis som mina beslut gett andra tårar å sår.. Vi påverkas av andras beslut, men vi måste även acceptera dem. Det går inte att förändra eller ångra de beslut som tagits av människor i vår närhet, men det går att välja sin egen väg ur dem. Det krävs mod att vara sej själv, att ta ansvar för sitt eget.
I wouldn`t change a thing.
söndag 22 maj 2011
Paus
Jag känner att det här är helt fel ställe att skriva på nu. Det är alldeles för mycket som är på gång å jag vill å kan inte va så personlig som jag behöver just nu. Så bloggen kommer att stå stilla ett tag nu. Jag behöver min gamla lösenordsskyddade blogg för att få dela allt med de jag verkligen litar på å inte hela tiden vara rädd att få en kniv i ryggen..
Jag kommer att fortsätta finnas här, men i mindre utsträckning. Jag måste lägga all tid å energi på mej själv nu för att komma vidare. Jag trycker lite på paus nu..
Jag kommer att fortsätta finnas här, men i mindre utsträckning. Jag måste lägga all tid å energi på mej själv nu för att komma vidare. Jag trycker lite på paus nu..
På hemlig ort..
Har flytt verkligheten å sitter just nu i en underbar stuga å ser ut över vattnet. Det lugnar inte så mycket som jag hade önskat.. Men det är ändå som balsam för själen. Bara jag, barnen, musiken å brasan som sprakar.. Jag behöver den här tiden, för att minnas, för att gråta, skratta, fundera, tänka.. 6 personer i hela världen vet om var jag är. Det är skönt. Jag vill inte synas i allas ögon nu.. Jag kommer nog snart att synas.. Både på gott å ont.. Men nog är det hemskt, att man känner att man vill fly..
Fick reda på saker idag som verkligen ställer till ännu mera som att det inte räcker med skiten jag försker reda upp. Är lessen, besviken, arg, förbannad, skadeglad.. Allt! Trodde fan inte det kunde bli värre men som en underbar vän sa idag: den tanken ska man aldrig tänka för då blir de fan värre! Önskar ibland att jag kunde va en sån som bara låser in alla svårigheter å problem i en låda å kan skylla allt på alla andra hela tiden för att hålla sej själv ren. Men jag funkar inte så, jag måste tänka, fundera, lägga pussel.. Jag är absolut inte bättre än någon annan, jag har gjort fruktansvärda misstag, men jag står för dem å försöker lära mej nåt av dem! Genom att lägga allt i låda så sårar man inte bara andra, man skadar även sej själv så otroligt mycket.
Den där lådan måste nångång öppnas för alla å jag vill inte ta itu med vad som ligger där då.. Så trots all smärta å skam som finns nu så måste jag gå genom det nu, låta det riva å slita i hela min själ. För jag vet att det trots allt är bättre än att bara ignorera allt.. Jag måste göra mej själv den tjänsten, fast det inte alls känns som en tjänst. Finns så många saker jag bara måste förstå å acceptera trots alla röster i huvvet!
Försöker bygga ihop ett pussel som saknar många av bitarna å jag vet var bitarna är men jag har inte tillgång till dem. Å kommer antagligen aldrig att ha det.. Men jag vet att nåt inte stämmer, jag vet att jag missat nån detalj nånstans. Jag måste bara fokusera mera, gå genom alla tankar å känslor igen å igen tills allt faller på plats.. De gör lika ont för varje gång, men jag måste. Jag har inget annat val för jag vill inte vara en sån som lägger allt i en låda.
Jag värdesätter att ta itu med problem och svårigheter, att resa sej ur askan igen. Jag fixar det. Jag är bara rädd att det ska ta så på mina krafter.. Försöker hitta mej själv igen å jag förstår inte hur jag kunde tappa mej så här! Hur fan gick det till?? Men nu är det så, jag måste bara fortsätta framåt framåt framåt trots att jag stupar å snavar över kvistar å ris hela tiden..
Vet inte vem jag skall tacka för alla dessa underbara människor omkring mej, som lyssnar, som pratar, som skrattar å gråter med mej.. Utan de människor vet jag inte hur jag skulle orka ett endaste andetag till.. Det gör så ont.
Fick reda på saker idag som verkligen ställer till ännu mera som att det inte räcker med skiten jag försker reda upp. Är lessen, besviken, arg, förbannad, skadeglad.. Allt! Trodde fan inte det kunde bli värre men som en underbar vän sa idag: den tanken ska man aldrig tänka för då blir de fan värre! Önskar ibland att jag kunde va en sån som bara låser in alla svårigheter å problem i en låda å kan skylla allt på alla andra hela tiden för att hålla sej själv ren. Men jag funkar inte så, jag måste tänka, fundera, lägga pussel.. Jag är absolut inte bättre än någon annan, jag har gjort fruktansvärda misstag, men jag står för dem å försöker lära mej nåt av dem! Genom att lägga allt i låda så sårar man inte bara andra, man skadar även sej själv så otroligt mycket.
Den där lådan måste nångång öppnas för alla å jag vill inte ta itu med vad som ligger där då.. Så trots all smärta å skam som finns nu så måste jag gå genom det nu, låta det riva å slita i hela min själ. För jag vet att det trots allt är bättre än att bara ignorera allt.. Jag måste göra mej själv den tjänsten, fast det inte alls känns som en tjänst. Finns så många saker jag bara måste förstå å acceptera trots alla röster i huvvet!
Försöker bygga ihop ett pussel som saknar många av bitarna å jag vet var bitarna är men jag har inte tillgång till dem. Å kommer antagligen aldrig att ha det.. Men jag vet att nåt inte stämmer, jag vet att jag missat nån detalj nånstans. Jag måste bara fokusera mera, gå genom alla tankar å känslor igen å igen tills allt faller på plats.. De gör lika ont för varje gång, men jag måste. Jag har inget annat val för jag vill inte vara en sån som lägger allt i en låda.
Jag värdesätter att ta itu med problem och svårigheter, att resa sej ur askan igen. Jag fixar det. Jag är bara rädd att det ska ta så på mina krafter.. Försöker hitta mej själv igen å jag förstår inte hur jag kunde tappa mej så här! Hur fan gick det till?? Men nu är det så, jag måste bara fortsätta framåt framåt framåt trots att jag stupar å snavar över kvistar å ris hela tiden..
Vet inte vem jag skall tacka för alla dessa underbara människor omkring mej, som lyssnar, som pratar, som skrattar å gråter med mej.. Utan de människor vet jag inte hur jag skulle orka ett endaste andetag till.. Det gör så ont.
Jag trodde inte det kunde göra så ont..
fredag 20 maj 2011
Ett steg framåt..
Jag vet inte vad jag skall säga eller skriva fast jag har huvudet så fullt med ord att det ibland rinner över å jag säger en massa osammanhängande saker var jag än råkar befinna mej. Jag sitter i en situation jag aldrig varit med om, som jag aldrig trodde att ja skulle va med om å jag vet varken upp eller ner..
Ibland så kan jag släppa alla tankar å bara leva i nuet men sen så kommer allt över mej å jag flyger som en studsboll från en känsla till en annan utan att få stopp på det.. Jag är van att vara deprimerad, det är en del av den jag är, men nu är jag inte det, det här är något annat. Det är en krisreaktion på saker som hänt som jag först nu kan bearbeta. Jag är oxå medveten att det ser hemskt märklig ut att jag skulle bli så här förstörd just som jag gör slut med min pojkvän. Jag faller inte i depression eller ångest för ett bad break up. Det är mycket som inte ögat ser.
Jag är nu just sjukskriven åtminstone en vecka, eventuellt längre. Min sömn är en gåta, jag har svårt för att äta, kan inte slappna av, är rädd för att va ensam samtidigt som jag bara vill va ensam.. Hela jag är ett stort garnnystan nu å jag försöker reda ut en tanke i taget. Jag fokuserar på att göra sådant som jag mår bra av, sånt som ger mej trygghet å lugn å ro. Det finns för många frågor, frågor som jag i nåt skede måste släppa för det finns inga svar. Jag måste fokusera på att hitta mina egna svar, mina egna pusselbitar. Vad som är jag.
Nog har jag tidigare förstått hur underbart det är med vänner, med fina människor. Men efter den här veckan förstår jag på ett helt annat sätt hur otroligt viktigt det är med vänner å fina medmänniskor, som man kan lita på, som man är trygg med, som lyssnar, tröstar å förstår. Som låter mej vara mej själv. Låter mej vara den personen jag saknat så länge å äntligen kan försöka bygga ihop igen. Jag vet inte hur jag någonsin skall kunna göra detsamma för er alla, jag är så tacksam över att ni finns i mitt liv! Alla fina ord, frågor om hur jag mår, en varm kram. Det finns inget pris..
Jag har en sjujävla väg att gå å ibland känns det som att jag kommit 3 steg fram när vinden tar mej 7 tillbaka. Men jag stretar på, jag skall komma fram! Ett hopp kommer över mej emellanåt å jag klamrar mej fast vid det med alla energi jag har! Minnena är förjävliga å ibland förstår jag inte mina egna tankar, men jag tror ändå att allt kommer att bli bra. Det kommer att bli bra, men de tar tid å tårar. Å underbara, härliga vänner. Nånstans är jag ändå glad, allt har en mening å jag vet att jag blir starkare av allt som händer.
Ibland så kan jag släppa alla tankar å bara leva i nuet men sen så kommer allt över mej å jag flyger som en studsboll från en känsla till en annan utan att få stopp på det.. Jag är van att vara deprimerad, det är en del av den jag är, men nu är jag inte det, det här är något annat. Det är en krisreaktion på saker som hänt som jag först nu kan bearbeta. Jag är oxå medveten att det ser hemskt märklig ut att jag skulle bli så här förstörd just som jag gör slut med min pojkvän. Jag faller inte i depression eller ångest för ett bad break up. Det är mycket som inte ögat ser.
Jag är nu just sjukskriven åtminstone en vecka, eventuellt längre. Min sömn är en gåta, jag har svårt för att äta, kan inte slappna av, är rädd för att va ensam samtidigt som jag bara vill va ensam.. Hela jag är ett stort garnnystan nu å jag försöker reda ut en tanke i taget. Jag fokuserar på att göra sådant som jag mår bra av, sånt som ger mej trygghet å lugn å ro. Det finns för många frågor, frågor som jag i nåt skede måste släppa för det finns inga svar. Jag måste fokusera på att hitta mina egna svar, mina egna pusselbitar. Vad som är jag.
Nog har jag tidigare förstått hur underbart det är med vänner, med fina människor. Men efter den här veckan förstår jag på ett helt annat sätt hur otroligt viktigt det är med vänner å fina medmänniskor, som man kan lita på, som man är trygg med, som lyssnar, tröstar å förstår. Som låter mej vara mej själv. Låter mej vara den personen jag saknat så länge å äntligen kan försöka bygga ihop igen. Jag vet inte hur jag någonsin skall kunna göra detsamma för er alla, jag är så tacksam över att ni finns i mitt liv! Alla fina ord, frågor om hur jag mår, en varm kram. Det finns inget pris..
Jag har en sjujävla väg att gå å ibland känns det som att jag kommit 3 steg fram när vinden tar mej 7 tillbaka. Men jag stretar på, jag skall komma fram! Ett hopp kommer över mej emellanåt å jag klamrar mej fast vid det med alla energi jag har! Minnena är förjävliga å ibland förstår jag inte mina egna tankar, men jag tror ändå att allt kommer att bli bra. Det kommer att bli bra, men de tar tid å tårar. Å underbara, härliga vänner. Nånstans är jag ändå glad, allt har en mening å jag vet att jag blir starkare av allt som händer.
" Fool me into believing
I don`t care if you`re deceiving me
I wouldn`t want it any other way
`Cause then I`d only stay the same."
söndag 15 maj 2011
Once again..
Jag å Thåström umgås inatt. Det betyder att saker inte är sådär himla bra precis.. Har känt i flera veckor att nåt håller på att hända, det river å sliter i min kropp å jag vet inte vart jag kommer att hamna. Jag har försökt att låta allt komma över mej, men jag har int klarat av det utan istället stressat hit å dit å haft fullt program från morgon till sent på natten för att sen stupa i säng å bara sova.. Tänkt att allt är nog så himla bra, bara jag intalar mej det å gör en massa saker hela tiden. Men jag kan ju inte det. Jag orkar inte hur länge som helst. Å visst är det saker som varit himla bra, men den där känslan bakom revbenen.. Den är inte bra. Å den går bara att ignorera en viss tid..
Inatt tog allt stopp. Jag vaknade halv 5 å spydde. Spydde upp all ångest å stress å allt det som är så jobbigt. Jag kan inte hantera mej själv och jag kan inte hantera nån annan.. Så jag förlorade en av de människor jag älskat mest i hela mitt liv idag. Det finns saker som händer mellan två personer som aldrig borde hända, saker som är menade att hända å alla sakerna lämnar spår å ärr.. De behövs otroligt starka bandage för att hålla såren stilla å jag vet inte var jag hittar de bandagen nu å jag vet inte va som kommer att hända å jag gråter. För honom, för oss, för mej, för det som jag vet att väntar..
Den närmaste framtiden som igen kommer att bestå av sömnlösa nätter, dagar inlåsta i ett forcerat mörker, mediciner, läkare, terapeuter.. Allt för att igen reda upp min trasighet. Igen. Å igen. Å igen.. Jag vill inte. Jag vill inte göra det här igen. En gång i tiden såg jag framemot när tornet rasade så att jag kunde börja bygga ihop allt igen, bättre å stadigare. Men när man har byggt gång på gång i flera år så är det inget man ser framemot igen. Jag är så jävla trött på det där jävla byggandet. Inget blir ändå som det borde.
Jag hatar att svika alla omkring mej, vara den som alla ska oroa sej för, trösta å peppa. Jag vill bara bort. Trycka på paus. Eller trycka på stopp. Då blir de tyst.. Alla röster blir tysta. Tyst skulle vara skönt.
Inatt tog allt stopp. Jag vaknade halv 5 å spydde. Spydde upp all ångest å stress å allt det som är så jobbigt. Jag kan inte hantera mej själv och jag kan inte hantera nån annan.. Så jag förlorade en av de människor jag älskat mest i hela mitt liv idag. Det finns saker som händer mellan två personer som aldrig borde hända, saker som är menade att hända å alla sakerna lämnar spår å ärr.. De behövs otroligt starka bandage för att hålla såren stilla å jag vet inte var jag hittar de bandagen nu å jag vet inte va som kommer att hända å jag gråter. För honom, för oss, för mej, för det som jag vet att väntar..
Den närmaste framtiden som igen kommer att bestå av sömnlösa nätter, dagar inlåsta i ett forcerat mörker, mediciner, läkare, terapeuter.. Allt för att igen reda upp min trasighet. Igen. Å igen. Å igen.. Jag vill inte. Jag vill inte göra det här igen. En gång i tiden såg jag framemot när tornet rasade så att jag kunde börja bygga ihop allt igen, bättre å stadigare. Men när man har byggt gång på gång i flera år så är det inget man ser framemot igen. Jag är så jävla trött på det där jävla byggandet. Inget blir ändå som det borde.
Jag hatar att svika alla omkring mej, vara den som alla ska oroa sej för, trösta å peppa. Jag vill bara bort. Trycka på paus. Eller trycka på stopp. Då blir de tyst.. Alla röster blir tysta. Tyst skulle vara skönt.
lördag 14 maj 2011
Loppis!
Alltså jag vet inte vad som hände på Bettans idag, men Elin och jag gick total bärsärkargång på allt vi hittade!! Jag är inte den som är världsbäst på att hitta grejjer på loppis men idag hände det nog nåt.. Tycker det är så härligt med loppis nu, förr var där bara gamla äckliga grejjer som legat på en vind i typ 10 år men idag kan man hitta så sjukt fina saker för en billig peng! Lovely!
Provning pågår.. :)
Jättemysig sommarklänning!
Jeeeij, nu har jag i många färger! :)
Blev tydligen på randigt humör!
Shoppingen resulterade i bland annat dessa plagg, ett par skor, ett par helt nya jeans, härligt lila gardiner till tv-rummet å sådär 5 plagg till! Vad lycklig man kan bli! :)
Lyxfrukost!
Tänk hur underbar en lördag morgon kan vara? Vaknade vid 10 å gick ut på morgonpromenad å när ja kom hem kom Elin över med frukost! Vi lyxade till det å njöt av frukost bestående av alla möjliga goda saker! Härligt! Nu skall vi åka iväg på loppis, mysigt med lite mulna dagar när man kan mysa till det! :)
Elin fixar!
Frukost!
Haha, ja vet att ni e avundsjuka. Pilutta eeeeer!! :P
onsdag 11 maj 2011
Bröd!
Vi hade bakdag igår! De va skoj! De va geggigt, men skoj!
Gio fixar degspad! :)
Jeeeij, de jäser!!
Deg. Massa deg. Lika bra att göra massa bröd när man en gång håller på.
Vår brödfabrik! :)
söndag 8 maj 2011
Sköna söndag, till sist!
Spenderade natten hos Pojken, vi utmanade varandra i Nintendo 8bit. Snacka om nostalgi på hög nivå! Kom ihåg hur jag satt vid Linda när jag var liten å spelade Mario! Jag hade aldrig Nintendo när jag var liten eftersom min kära storebror var datanörd så hette det som så " du får nöja dej med dator"! Bah! :P Tur att mina vänner hade Nintendo!
Nå iaf, utmaningen blev väl ganska rättvis, jag sög på Piff å Puff å fick spela typ en halv bana innan min Piff dog men jag fick revansch (hur skirvs det där jävla ordet egentligen???) i Super Mario 3 som enligt min mening är det absolut bästa spelet EVER!!
Vaknade imorse med en mindre trevlig överraskning: migrän. Pojken tog hand om mej å försökte på alla sätt få mej att må bättre men till slut va det bara att åka hem å svälja några Voltaren å gå sova. Vaknade av att söta Elin står å diskar åt mej, gulle! Vi åkte ut till Geta med alla 4 barnen å där blev det livat! Hittade vääärldens härligaste klippor efter mycket om å men å messande med Heidi som förklarade var det låg. Har inte varit dit sen Dix va typ 1 å han fyller 6 nu i veckan..
Alla barnen badar!
Dix hämtar pinne.
De finns bara en pinne i heeela skogen, jo de e sant! Då måste man slåss om den..
Min lilla busunge :)
När vi skulle åka hem å hade 3 av hundarna i bilen tittar Ziva på mej å skenar sen genom skogen å ner för ett stort stup å i vattnet igen.. Den hunden fullkomligt älskar att bada!!
Söta Elin!
Dix å Mamma <3
Nu ska jag åka iväg till Gio på film å mys å imon vankas det ny vecka! Det blev en bra söndag till slut!
fredag 6 maj 2011
HELG!
Har varit en tuff vecka indeed.. Känns som att den har pågått i en månads tid samtidigt som det känns som att det var måndag när jag vaknade i morse å nu helt plötsligt e fredag! En bra vecka har det iaf varit, om än liiiite för intensiv! Så nu har jag tagit HELG!
När jag kom hem väntade barnen å bonusdottern så vi gick iväg på promenad! Ibland känner jag mej som en såndär "hundpromenerare" i New York! :) Men efter några minuter har vi lugnat ner oss å kan gå rätt så fint å utan att ramla in i varandra för varje steg!
Vår första anhalt var hos Krister. Här sitter han å väntar på att få mat. Jag är kattvakt idag och imorgon :)
Jag är nog bra på att va kattvakt. Jag pratar med dom sådär som jag gör med hundarna åså klappar ja lite på dom å ser till att dom äter! :)
Tro min förvåning när jag kom ut efter att ha varit hos Krister å hans tjej Lucy å hundarna satt stilla på exakt samma plats där jag lämnade dem!! Vi tog en extra sväng runt Strandnäs å träffade Cila, bebismagen å fina mamma Teija!! När man bor så här som vi gör, långt från sin egen familj, så känns det som att kompisarnas mammor är mina mammor. Man får varma kramar å den där mamma-tryggheten <3
Efter en cykeltur på "nybegagnade" cykeln med Trassel, som naturligtvis inte var trött efter promenaden trots att dom andra somnade i en hög genast vi kom hem, så var det dags för helg: en cigg å en kall öl. Fy fään va najs!
Är lite impad över att jag har blommor ute! Jag har en sån här grejja å sen likadana blommor i en såndär ampelgrejja. Jaja, de e mamma som har köpt dom å planterat dom men ändå! Jag har blommor!! Lite cred då!! :p
Nu ska ja njuuuuta av fredagen å snart kommer Elin över å vi ska fixa till lite pizza, öppna nån flaska vin å ha det skönt! Min fina Pojke kommer över å leker med oss oxå! Jeeeij! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)