Trygg
Nära
Gråta
Hemma
Krama
Skratta
Hålla om
Andas
Sova
Han.
onsdag 28 september 2011
tisdag 27 september 2011
Välkommen till verkligheten.
Ibland när jag ser besökssiffran så blir jag helt ställd.. Jag skriver väldigt personligt och ibland så känns det läskigt att så många människor vet en massa saker om mej men jag har ingen aning om vem dessa människor är.. Fortfarande finns det otroligt mycket jag aldrig lägger ut, saker som ingen skall veta, saker som tillhör bara mej å mina närmaste. Men jag tänker fortsätta skriva så som jag gör, säkert finns det människor som läser för att gotta sej, men det är deras problem. Jag hoppas å tror att det kanske hjälper någon, någon som behöver veta att de inte är ensamma.. Å det hjälper mej, att våga vara öppen. Det är modigt tycker jag.
Hur som helst, genomlevde årets värsta läkarbesök idag. Träffade min psykiatriker och satt där i mer än en timme å grät. Manin är över å det där svarta hålet har öppnat sej. Det är en välbekant känsla som samtidigt som den känns trygg skrämmer livet ur mej. Tankarna är jobbiga, alla känslor kommer till ytan å jag kan inte annat än gråta å skrika ut allting.. Jag vill inte prata med nån, vill inte förklara, fast känslan av ensamhet bara blir större å jag längtar till nån av de två som förstår mej å som är de enda som kan hjälpa mej..
Det blev nya mediciner idag och jag försöker ta det på rätt sätt.. Vet att jag behöver dem, men önskar att jag kunde klara mej utan. Att min vilja kunde styra psyket. Å jag har lärt mej, har idag en större styrka att kunna kontrollera mina skov men inte ännu tillräckligt. Jag har mått bra i ett års tid och det är otroligt strongt, men men idag, idag tycker jag bara synd om mej själv. Det finns så många saker som jag inte vågar göra längre, av rädsla för att sjukdomen skall ta över och jag skall misslyckas.. Att jag inte skall klara av det jag tar mej för..Jag är begränsad i mina val.
Hela tiden hör jag människor prata om att allt är möjligt, att man skall följa sina drömmar och man kan lyckas med allt. Det stämmer inte! Det är totalt orealistiskt! Jag blir oftast irriterad på sånt där snack. Jo, man kan lyckas med mycket och man kommer alltid framåt varken man vill eller inte. Det finns områden man är duktig inom, men allt är inte möjligt.
Sorry om jag verkar negativ men det är min åsikt. Världen är inte happyhappy å livet alltid ett enda glädjeskutt. De som har den inställningen har aldrig behövt kämpa tycker jag.. Det finns svårigheter och hinder, alla har begränsningar å idag är första dagen jag känner att jag har ett typ av handikapp.. Nåt som alltid begränsar mej, som gör att jag inte kommer att klara allt jag tar mej för. Som gör att jag inte vågar.. Som gör att jag missar saker jag annars kunde få uppleva. Det är en hemsk tanke å den gör otroligt ont.. Så sluta låssas som att allt i världen är möjligt. Fatta verkligheten istället, kämpa med positiv inställning men glöm inte att vara realistisk..
Jag är en relativt positiv människa, jag försöker se det mesta som en möjlighet till utveckling å lärande, men såna här dagar kan jag inte. Kan omöjligt se nåt positivt. Jag vet oxå att jag om några dagar kommer att kunna se saker på ett annat sätt bara jag fått tid på mej å fått uttrycka allt jag känner.. Men jag kommer fortfarande aldrig att tro att allt är möjligt bara för att man e glad å optimistisk å så gärna vill att allt ska funka. Det är inte bara ursäkter som hindrar oss från att lyckas, det är verkligheten och världen.
Idag tillbringar jag resten av dagen i sängen och försöker mest andas å samla kraft.. Min läkare ville sjukskriva mej men jag ville inte ta emot den. Är trött på dessa jävla sjukskrivningar, jag vet att jag ibland behöver det för att få vila, för att få allt på koll, men jag vill hålla ut så länge det bara går. Jag behöver rutinerna, behöver fylla dagarna med nåt vettigt för att upprätthålla hälsan å inte tappa hoppet och sjunka ner i mörkret ännu mer. Får inte tappa verkligheten..
Hur som helst, genomlevde årets värsta läkarbesök idag. Träffade min psykiatriker och satt där i mer än en timme å grät. Manin är över å det där svarta hålet har öppnat sej. Det är en välbekant känsla som samtidigt som den känns trygg skrämmer livet ur mej. Tankarna är jobbiga, alla känslor kommer till ytan å jag kan inte annat än gråta å skrika ut allting.. Jag vill inte prata med nån, vill inte förklara, fast känslan av ensamhet bara blir större å jag längtar till nån av de två som förstår mej å som är de enda som kan hjälpa mej..
Det blev nya mediciner idag och jag försöker ta det på rätt sätt.. Vet att jag behöver dem, men önskar att jag kunde klara mej utan. Att min vilja kunde styra psyket. Å jag har lärt mej, har idag en större styrka att kunna kontrollera mina skov men inte ännu tillräckligt. Jag har mått bra i ett års tid och det är otroligt strongt, men men idag, idag tycker jag bara synd om mej själv. Det finns så många saker som jag inte vågar göra längre, av rädsla för att sjukdomen skall ta över och jag skall misslyckas.. Att jag inte skall klara av det jag tar mej för..Jag är begränsad i mina val.
Hela tiden hör jag människor prata om att allt är möjligt, att man skall följa sina drömmar och man kan lyckas med allt. Det stämmer inte! Det är totalt orealistiskt! Jag blir oftast irriterad på sånt där snack. Jo, man kan lyckas med mycket och man kommer alltid framåt varken man vill eller inte. Det finns områden man är duktig inom, men allt är inte möjligt.
Sorry om jag verkar negativ men det är min åsikt. Världen är inte happyhappy å livet alltid ett enda glädjeskutt. De som har den inställningen har aldrig behövt kämpa tycker jag.. Det finns svårigheter och hinder, alla har begränsningar å idag är första dagen jag känner att jag har ett typ av handikapp.. Nåt som alltid begränsar mej, som gör att jag inte kommer att klara allt jag tar mej för. Som gör att jag inte vågar.. Som gör att jag missar saker jag annars kunde få uppleva. Det är en hemsk tanke å den gör otroligt ont.. Så sluta låssas som att allt i världen är möjligt. Fatta verkligheten istället, kämpa med positiv inställning men glöm inte att vara realistisk..
Jag är en relativt positiv människa, jag försöker se det mesta som en möjlighet till utveckling å lärande, men såna här dagar kan jag inte. Kan omöjligt se nåt positivt. Jag vet oxå att jag om några dagar kommer att kunna se saker på ett annat sätt bara jag fått tid på mej å fått uttrycka allt jag känner.. Men jag kommer fortfarande aldrig att tro att allt är möjligt bara för att man e glad å optimistisk å så gärna vill att allt ska funka. Det är inte bara ursäkter som hindrar oss från att lyckas, det är verkligheten och världen.
Idag tillbringar jag resten av dagen i sängen och försöker mest andas å samla kraft.. Min läkare ville sjukskriva mej men jag ville inte ta emot den. Är trött på dessa jävla sjukskrivningar, jag vet att jag ibland behöver det för att få vila, för att få allt på koll, men jag vill hålla ut så länge det bara går. Jag behöver rutinerna, behöver fylla dagarna med nåt vettigt för att upprätthålla hälsan å inte tappa hoppet och sjunka ner i mörkret ännu mer. Får inte tappa verkligheten..
måndag 26 september 2011
söndag 25 september 2011
It`s all about the shrooooms!
Idag har jag å barnen umgåtts med farbror Simon! Vi åkte iväg å plockade svamp å hittade mängder! Till sist blev vi trötta på plockandet fast skogen fortfarande va helt full, så nån dag i veckan får nog jag å barnen åka iväg igen!
En påse med svamp!
Maaassa svamp! :)
Å efter den här underbara middagen så är bastun på värmning!
En underbar helg med fina vänner, hundutställning, tid i skog å natur, egen-tid å mys! Känns härligt!
onsdag 21 september 2011
tisdag 20 september 2011
Tratt-leken!
Ikväll leker vi tratt-leken!
Ziva tittar först på Dix å undrar varför han har tratt..
Sen trycker hon in huvvet i tratten så att hon kan pussa lite på Dix å vips är båda hundarna trattisar! :)
Nej, vi är inte alls uttråkade i den här familjen ikväll..
Dagens Mattssons
Gulligaste jag hört idag. 5-årig pojke handlar med sin pappa på Mattssons.
" Pappa, pappa! Ja vill ha korv"
" Jo, men den e på andra sidan av hyllan, du får gå hämta"
" Men paaaaappa, ja vill ha sån här korv. GRÖTKORV!!"
" Pappa, pappa! Ja vill ha korv"
" Jo, men den e på andra sidan av hyllan, du får gå hämta"
" Men paaaaappa, ja vill ha sån här korv. GRÖTKORV!!"
Sjukt härligt med mat som är korv fast det inte är korv.
måndag 19 september 2011
Tratten!
Tratten aka Dix å jag myser lite före de e dags att försöka sova.. Tratten e söt! Har gått emot en av mina största principer å tagit sömnmedicin.. Jag hatar det så fruktansvärt men jag måste få sova. Måste få allt å stanna en stund.
Dagens impuls!
Försöker hindra de flesta impulser som bombaderar min maniska hjärna men släppte en genom och bestämde mej för att gå till frissan idag å sjuka mängder nöjd är jag!!
söndag 18 september 2011
En sån där natt..
Sömnbehovet är minimalt. Jag kan inte sova, kroppen stannar inte, tankarna åker fram å tillbaka som en pingpongboll. Den där light-versionen är över. Nu går det snabbt, väldigt snabbt å det ökar drastiskt. Det är en sån där natt när jag sitter ute å tittar på träden, när jag känner att jag får tänka alla de där tankarna som man inte kan tänka på dagen, med människor omkring. Jag vill leva på natten. När ingen ser, när ingen vet, när allt är precis som jag vill.
Det är en sån där natt när jag vill köpa en häst, vill måla om lägenheten, vill åka till jobbet, vill klippa av mej håret, vill cykla tills benen int längre där, vill köpa en strandtomt, vill ringa en samtalslinje bara för att ha nån att prata med. En sån där natt när allt är möjligt å allt måste hända nu! En sån där natt när jag måste bort, måste se allt.
Varken jag är manisk eller depressiv så lever jag på natten. Under manin, som nu, gör jag alla planer, allt som jag vill göra sorteras i huvvet för att plockas upp en efter en när natten är över. Natten är en vän som låter mej tänka å göra vad jag vill, men samtidigt en plåga, för att den är för lång. Jag längtar till dagen när jag kan göra allt det jag vill, när allt går att verkställa. Det är ensamt de här nätterna. Ingen som finns för att lyssna, för att dela allting som snurrar, allt som tickar inne i mej.
Som depressiv älskar jag natten på ett annat sätt. Då är det okej att bara vara, att fly vardagen och alla måsten. Det är okej att inte vilja göra nåt, att gömma mej. Natten är lång då oxå. Det är ensamt med alla tunga tankar och ingen att dela dem med.
Det har funnits en sån person, som varit vaken med mej alla nätter, oberoende på varför jag är vaken. Eller det finns fortfarande. Men det är komplicerat, det är svårt. Men det är bara den personen jag vill vara nära nu. Det finns ingen annan som förstår vem jag är å vad som händer i mej. Jag är trött på att förklara för döva öron när ingen lyssnar.
Det är en sån där natt när dygnet låter mej leva, men samtidigt hindrar mej. Håller mej fången. Hur jag än vänder mej är jag alltid fången.
Det är en sån där natt när jag vill köpa en häst, vill måla om lägenheten, vill åka till jobbet, vill klippa av mej håret, vill cykla tills benen int längre där, vill köpa en strandtomt, vill ringa en samtalslinje bara för att ha nån att prata med. En sån där natt när allt är möjligt å allt måste hända nu! En sån där natt när jag måste bort, måste se allt.
Varken jag är manisk eller depressiv så lever jag på natten. Under manin, som nu, gör jag alla planer, allt som jag vill göra sorteras i huvvet för att plockas upp en efter en när natten är över. Natten är en vän som låter mej tänka å göra vad jag vill, men samtidigt en plåga, för att den är för lång. Jag längtar till dagen när jag kan göra allt det jag vill, när allt går att verkställa. Det är ensamt de här nätterna. Ingen som finns för att lyssna, för att dela allting som snurrar, allt som tickar inne i mej.
Som depressiv älskar jag natten på ett annat sätt. Då är det okej att bara vara, att fly vardagen och alla måsten. Det är okej att inte vilja göra nåt, att gömma mej. Natten är lång då oxå. Det är ensamt med alla tunga tankar och ingen att dela dem med.
Det har funnits en sån person, som varit vaken med mej alla nätter, oberoende på varför jag är vaken. Eller det finns fortfarande. Men det är komplicerat, det är svårt. Men det är bara den personen jag vill vara nära nu. Det finns ingen annan som förstår vem jag är å vad som händer i mej. Jag är trött på att förklara för döva öron när ingen lyssnar.
Det är en sån där natt när dygnet låter mej leva, men samtidigt hindrar mej. Håller mej fången. Hur jag än vänder mej är jag alltid fången.
lördag 17 september 2011
Mani light..
Har tappat sömnen de senaste veckorna. I morse hitta jag sömnen vid 9- halv 10.. Kroppen rusar å som min terapeut uttryckte det, det är mani light på gång. Å den där light-versionen blir snabbt en non-light version.. Det är ett rent helvete att vara sjuk nu eftersom förkylningen kräver att jag skall vila och ta det lugnt medan manin vill att jag skall lägga gasen i botten. Kroppen ger mej mixade signaler hela tiden och jag håller på att bli galen..
Vill göra tusen saker, fixa å dona, ändra å göra nytt.. Alla dessa planer, idèer som jag vill göra. Men när jag inte vet om de är riktiga eller om de är ett resultat av manin.. Skulle jag velat göra allt jag tänker på om jag var balanserad? Skulle jag göra de val jag gjort de senaste veckorna?
Å ena sidan vill jag slänga foten på bromsen och stoppa allting, använda mej att den hjälp min terapeut, min läkare, mina mediciner å mina närmaste ger mej. Å andra sidan vill jag bara lossa repet å låta allt fara å flyga! Det är en ständig kamp att hålla balansen när jag nånstans har en abstinenskänsla efter en manisk period. Det kan vara så sjukt underbart, en verklighetsflykt där allt går snabbt, allt är roligt, inget bekymrar mej och inget kan förstöra det.. Men, jag vet hur det slutar. Jag vet vad som händer efter manin.. Jag vet att jag inte vill vakna upp i den gropen. Men det är svårt.
Det har varit underbart att i nästan ett års tid kunnat leva som en frisk människa, eller så frisk som jag nånsin kommer att kunna vara. Men det här är nåt jag levt med så länge, nåt som jag behöver i mitt liv. Som jag känner mej vilse utan.. Jag vet att det bara är jag som kan bestämma vilken väg fortsättningen kommer att ta. Å jag vet det rätta svaret. Men just nu, just nu skulle det vara en underbar flykt från allt som händer att låta manin ta över.. Bara släppa taget. Fångad i friheten.
Vill göra tusen saker, fixa å dona, ändra å göra nytt.. Alla dessa planer, idèer som jag vill göra. Men när jag inte vet om de är riktiga eller om de är ett resultat av manin.. Skulle jag velat göra allt jag tänker på om jag var balanserad? Skulle jag göra de val jag gjort de senaste veckorna?
Å ena sidan vill jag slänga foten på bromsen och stoppa allting, använda mej att den hjälp min terapeut, min läkare, mina mediciner å mina närmaste ger mej. Å andra sidan vill jag bara lossa repet å låta allt fara å flyga! Det är en ständig kamp att hålla balansen när jag nånstans har en abstinenskänsla efter en manisk period. Det kan vara så sjukt underbart, en verklighetsflykt där allt går snabbt, allt är roligt, inget bekymrar mej och inget kan förstöra det.. Men, jag vet hur det slutar. Jag vet vad som händer efter manin.. Jag vet att jag inte vill vakna upp i den gropen. Men det är svårt.
Det har varit underbart att i nästan ett års tid kunnat leva som en frisk människa, eller så frisk som jag nånsin kommer att kunna vara. Men det här är nåt jag levt med så länge, nåt som jag behöver i mitt liv. Som jag känner mej vilse utan.. Jag vet att det bara är jag som kan bestämma vilken väg fortsättningen kommer att ta. Å jag vet det rätta svaret. Men just nu, just nu skulle det vara en underbar flykt från allt som händer att låta manin ta över.. Bara släppa taget. Fångad i friheten.
fredag 16 september 2011
Make-over
För ett tag sen ägnade jag en helg åt att måla om mitt tv-rum. Resten av lägenheten har jag inte ritkigt börjat med ännu men jag jobbar på det :) Är hur som helst supernöjd över tv-rummet å tur är väl det just nu när jag inte gjort annat än legat i det här rummet hela dagarna i stort sett..
FÖRE
EFTER
onsdag 14 september 2011
Funderingar om hälsa..
De e ju lixom rätt slött det här med att va sjuk.. Om ja ska säga de snyggt å int vräka ur mej precis hur fed up ja e på skiten.. Hur som helst har jag sett en himla massa dålig tv å halvkassa filmer å funderat på allt å inget vettigt. Har även läst ett x antal bloggar å jag bara undrar: varför handlar typ 80 % om vikt ätande å träning??
Jättebra att man tar hand om sej, äter rätt å sunt å varierande å har en bra hälsa med motion å träning. Men de känns som de blir överdrivet? Verkar som att man bara ska träna för att va skitsnygg utåt å svälta sej med äckliga dieter där man ska äta typ bara ägg å knäckebröd i flera veckor för att tappa rekordmånga kilon.. Vad hände med att verkligen ta hand om kroppen? Sådär som man lärde sej på gymnastiken i skolan?
Jag är ingen gym-människa, har aldrig varit å de står jag för. Jag tycker inte det är roligt helt enkelt å de finns många som tränar fel på gym. Som pumpar muskler men som aldrig tar en promenad, simmar eller åker skidor. Vilket för mej är mera hälsa än att pumpa en kall å ouppvärmd kropp, bara för att bygga snygga muskler som syns.. Det man tyvärr märker är ju oxå att vardagsmotionen försvinner allt mer för vår generation . Därför är jag hemskt glad över att jag har mina vovvar. Fast jag inte varit ut å gått me dem på flera dagar nu pga förkylningen så går ja ju iaf 30-40 minuter under dagen när de skall rastas! Försöker oxå oftast ta trappor istället för hiss å såna saker! Men mera skulle ju absolut inte skada!
Dieter är int heller min grej faktiskt. Jag vet hur man skall äta, vilka ämnen vi behöver i vilket mängd å när, men jag äter faktiskt helt som jag vill. Jag borde verkligen seriösa till mej där. Jag vet ju hur ja ska äta, det blir bara inte av så ofta som ja faktiskt sku önska. Jag hävdar bestämt att kroppen behöver ALLT! Socker, fett, proteiner, grönsaker, frukt, fisk, kött.. MEN i lämplig å vettig mängd!! Kan inte tro att det på nåt sätt kan va hälsosamt att endast äta äpplen å tonfisk exempelvis.. Visst kan man kicka igång en viktnedgång med en veckas diet för att komma i form till ett specifikt tillfälle, men det är ingen långsiktig lösning..
Jag hoppas verkligen inte någon tar illa upp, alla gör PRECIS som dom vill!! Vill man gymma, äta pås-mat eller svulla pizza, gör va ni vill bara ni mår bra, på insidan och på utsidan!! Jag är absolut ingen förebild när det gäller varken dieter eller träning, jag håller mina kilon där jag vill ha dem, men är väldans ofta ut å seglar i skräpmatens land!
Så när jag nu har predikat klart så kan jag berätta hur min dag sett ut å hur otrooooligt duktig jag är med min hälsa just nu :P
Till frukost/lunch åt jag den sista biten äppelpaj med vaniljsås. Middagen bestod av Hesemat som G va gullig å hämtade åt mej. Naturligtvis utökade jag måltiden med lökringar och extra gurkmajonnäs som sköljdes ner med Fanta å en Red Bull. Till kvällsmål sitter jag som bäst med ena handen i Missä X-godispåsen å funderar om jag borde äta varma mackor eller nåt fryst som går att slänga i ugnen..
Min motion har bestått av att orka stå upprätt i duschen, vara ute å rasta hundarna i totalt 22 minuter samt att gå till bilen när jag skulle åka handla. Å naturligtvis in å ur butiken å hem igen!
Hoh, om det här inte sätter fart på kiloraset så vet jag inte vad! :P
Jättebra att man tar hand om sej, äter rätt å sunt å varierande å har en bra hälsa med motion å träning. Men de känns som de blir överdrivet? Verkar som att man bara ska träna för att va skitsnygg utåt å svälta sej med äckliga dieter där man ska äta typ bara ägg å knäckebröd i flera veckor för att tappa rekordmånga kilon.. Vad hände med att verkligen ta hand om kroppen? Sådär som man lärde sej på gymnastiken i skolan?
Jag är ingen gym-människa, har aldrig varit å de står jag för. Jag tycker inte det är roligt helt enkelt å de finns många som tränar fel på gym. Som pumpar muskler men som aldrig tar en promenad, simmar eller åker skidor. Vilket för mej är mera hälsa än att pumpa en kall å ouppvärmd kropp, bara för att bygga snygga muskler som syns.. Det man tyvärr märker är ju oxå att vardagsmotionen försvinner allt mer för vår generation . Därför är jag hemskt glad över att jag har mina vovvar. Fast jag inte varit ut å gått me dem på flera dagar nu pga förkylningen så går ja ju iaf 30-40 minuter under dagen när de skall rastas! Försöker oxå oftast ta trappor istället för hiss å såna saker! Men mera skulle ju absolut inte skada!
Dieter är int heller min grej faktiskt. Jag vet hur man skall äta, vilka ämnen vi behöver i vilket mängd å när, men jag äter faktiskt helt som jag vill. Jag borde verkligen seriösa till mej där. Jag vet ju hur ja ska äta, det blir bara inte av så ofta som ja faktiskt sku önska. Jag hävdar bestämt att kroppen behöver ALLT! Socker, fett, proteiner, grönsaker, frukt, fisk, kött.. MEN i lämplig å vettig mängd!! Kan inte tro att det på nåt sätt kan va hälsosamt att endast äta äpplen å tonfisk exempelvis.. Visst kan man kicka igång en viktnedgång med en veckas diet för att komma i form till ett specifikt tillfälle, men det är ingen långsiktig lösning..
Jag hoppas verkligen inte någon tar illa upp, alla gör PRECIS som dom vill!! Vill man gymma, äta pås-mat eller svulla pizza, gör va ni vill bara ni mår bra, på insidan och på utsidan!! Jag är absolut ingen förebild när det gäller varken dieter eller träning, jag håller mina kilon där jag vill ha dem, men är väldans ofta ut å seglar i skräpmatens land!
Så när jag nu har predikat klart så kan jag berätta hur min dag sett ut å hur otrooooligt duktig jag är med min hälsa just nu :P
Till frukost/lunch åt jag den sista biten äppelpaj med vaniljsås. Middagen bestod av Hesemat som G va gullig å hämtade åt mej. Naturligtvis utökade jag måltiden med lökringar och extra gurkmajonnäs som sköljdes ner med Fanta å en Red Bull. Till kvällsmål sitter jag som bäst med ena handen i Missä X-godispåsen å funderar om jag borde äta varma mackor eller nåt fryst som går att slänga i ugnen..
Min motion har bestått av att orka stå upprätt i duschen, vara ute å rasta hundarna i totalt 22 minuter samt att gå till bilen när jag skulle åka handla. Å naturligtvis in å ur butiken å hem igen!
Hoh, om det här inte sätter fart på kiloraset så vet jag inte vad! :P
Min pappa!
Jag beundrar min pappa oerhört. Han är snäll, rättvis, smart, omtänksam och en jättebra pappa. Han lyssnar på mej, förstår mina åsikter och diskuterar med mej om jag behöver hjälp, eller om vi ibland är oense. Jag har en enorm respekt för honom och för vad han åstadkommit. Hur han har jobbat sej framåt i livet och lyckats göra sitt liv till det han ville. Pappa verkar nöjd över sitt och fortsätter alltid framåt fast det finns hinder i världen.
Han har lärt mej otroligt mycket, uppfostrat mej och låtit mej gå min egen väg, men alltid funnits bakom som ett stöd när jag behövt honom. Pappa och jag är otroligt lika, vi tänker på samma sätt, vi funderar och organiserar på samma sätt, vi kör bil på samma sätt :) Han har lärt mej att vara den jag är och att det är det bästa jag kan vara. Jag kan vara ärlig mot honom, jag kan luta mitt huvve på hans axel när jag är lessen och jag kan skratta med honom när jag är glad. Jag kan erkänna mina misstag och vara glad över mina framgångar och veta att han alltid är vid min sida! Jag älskar min pappa!
Han har lärt mej otroligt mycket, uppfostrat mej och låtit mej gå min egen väg, men alltid funnits bakom som ett stöd när jag behövt honom. Pappa och jag är otroligt lika, vi tänker på samma sätt, vi funderar och organiserar på samma sätt, vi kör bil på samma sätt :) Han har lärt mej att vara den jag är och att det är det bästa jag kan vara. Jag kan vara ärlig mot honom, jag kan luta mitt huvve på hans axel när jag är lessen och jag kan skratta med honom när jag är glad. Jag kan erkänna mina misstag och vara glad över mina framgångar och veta att han alltid är vid min sida! Jag älskar min pappa!
Grattis på födelsedagen Pappa!!!
måndag 12 september 2011
Säg hej till min kompis..
Som en del andra manodepressiva människor har min kropp en lagom konstig inställning till mediciner. Många mediciner så reagerar jag inte på, vilket innebär att om jag exempelvis får en antibiotikakur så hjälper den inte riktigt å jag är sjuk typ hur länge som helst.. Många mediciner gör att jag får helt sjuka exem över hela kroppen å i många fall så verkar mediciner lixom tvärtom.
Om det är mediciner som skall göra mej trött, sömnmediciner å annat, så blir jag oftast megapigg å är det mediciner som skall ge energi å pigga upp så blir jag oftast helt utslagen. Det här är vanligt om man redan som liten uttryckt bipolaritet. Som liten minns jag att vi alltid fick byta mediciner hit å dit å ingen fattade varför inget nånsin funkade som de skulle.
Det här har gjort att jag för det första hatar mediciner å piller! Jag tar väldigt, väldigt sällan Burana å sånt å blir oftast irriterad när människor tuggar dem som godis. Dom funkar ju lixom inte! Jag glömmer ju då lite att de kanske funkar för nån annan.. Jag har blivit tvungen att lära mej vilka ämnen jag inte tål, vilka som absolut inte går ihop å även när jag kan å inte kan ta mediciner. Jag verkar ofta oxå bli immun mot vissa mediciner å dom slutar fungera i mej. Ett sånt exempel är mina migränmediciner som hjälpte mej sjukt bra i många år men som nu har samma verkan som en halstablett ungefär..
Så när jag är sjuk, vilket tyvärr är rätt ofta eftersom mitt immunförsvar är lika starkt som ett par strumpbyxor så finns det inga mediciner som jag verkligen orkar ta, för de gör lixom ingen nytta å dom förstör bara kroppen. Men de finns en kompis, en kompis som har ställt upp i många år å som jag umgås rätt intensivt med just nu.
Om det är mediciner som skall göra mej trött, sömnmediciner å annat, så blir jag oftast megapigg å är det mediciner som skall ge energi å pigga upp så blir jag oftast helt utslagen. Det här är vanligt om man redan som liten uttryckt bipolaritet. Som liten minns jag att vi alltid fick byta mediciner hit å dit å ingen fattade varför inget nånsin funkade som de skulle.
Det här har gjort att jag för det första hatar mediciner å piller! Jag tar väldigt, väldigt sällan Burana å sånt å blir oftast irriterad när människor tuggar dem som godis. Dom funkar ju lixom inte! Jag glömmer ju då lite att de kanske funkar för nån annan.. Jag har blivit tvungen att lära mej vilka ämnen jag inte tål, vilka som absolut inte går ihop å även när jag kan å inte kan ta mediciner. Jag verkar ofta oxå bli immun mot vissa mediciner å dom slutar fungera i mej. Ett sånt exempel är mina migränmediciner som hjälpte mej sjukt bra i många år men som nu har samma verkan som en halstablett ungefär..
Så när jag är sjuk, vilket tyvärr är rätt ofta eftersom mitt immunförsvar är lika starkt som ett par strumpbyxor så finns det inga mediciner som jag verkligen orkar ta, för de gör lixom ingen nytta å dom förstör bara kroppen. Men de finns en kompis, en kompis som har ställt upp i många år å som jag umgås rätt intensivt med just nu.
Allihopa, säg nu hej till Cocillana. Han bor hos mej å gör att jag inte hostar blod.
söndag 11 september 2011
Sjukling gånger två
Dix å jag e båda sjukisar.. Har tragit på mej en förkylning å ligger i 38 graders feber å känner mej sjukast i världen.. Synd om oss :(
Fed up
Alltså va fan e de som e på gång på den här holmen just nu? Dagligen så är det bara lögner, otrohet, vänner som sviker, sanningar som hugger en i ryggen, drömmar som krossas, hopp som försvinner.. Ska man lixom bara sluta tro på att det finns gott i alla människor? Bara bli likgiltiga å skita i alla andra å köra sitt eget race? Jag funkar inte så.. Det går lixom i nte, jag måste stå för mina handlingar å va ärliga om dem. Fast det är jävligt svårt ibland men sorry, de e lixom ingen ursäkt.
Är sjukt fed up idag å funderar på att bosätta mej i soffan tills de är sovdags. Undrar om man ska våga tro på ett av kvällens löften nu? Hur som helst så blir jag int förvånad vad som händer. Man kan ju hoppas?
Är sjukt fed up idag å funderar på att bosätta mej i soffan tills de är sovdags. Undrar om man ska våga tro på ett av kvällens löften nu? Hur som helst så blir jag int förvånad vad som händer. Man kan ju hoppas?
fredag 9 september 2011
Kvällen med sjukling
Dix som nyss kommit hem å ligger å vilar.. Operationen gick bra, men naturligtvis är han jättesliten. Dock har han varit ute 2 ggr å tassat lite på gräsmattan, druckit å lyckats hålla kvar vätskan å är ändå mer sitt gamla vanliga jag! Operationen visade två "klimpar", ca 2 cm i omkrets som stockat tarmarna på två ställen. Vad det kan va är omöjligt att säga eftersom tarmarna jobbat så hårt för att få ut dem att de komprimerats till stenhårda bruna bitar samt en massa gräs å annat som lindat sej runt nästan hela tarmen.. De fick öppna honom på två ställen å ärret under magen är ca 12 cm långt.. :( Tror dock att allt kommer att gå bra de närmaste dagarna, men det var otroligt tur att vi åkte in i onsdas.. Bara någon dag till å ingen vet vad som kunde ha hänt.. :(
Medan Dix har vilat har jag fixat å donat hemma! Har tvättat, diskat, tvättat mattor, möblerat å naturligtvis skruvat ihop nya soffan!! Dix provsitter å verkar tycka att det är helt okej! :) Sen måste jag ju ha fått alla klant-gener i vår släkt eftersom jag lyckades skapa en förstagradens brännskapa i hela högra handen när jag skulle koka vätskeersättning till Dix.. Två tips (om de finns lika korkade människor..):
Nummer 1: Lägg kastrullen på rätt platta
Nummer 2: När du inser att du har kastrullen på fel platta, ta för fan inte i handtaget som stått ovanför den varma plattan i 10 minter.
Klant.
torsdag 8 september 2011
Smurfar
Dixen e hemma på permission tills operation imorgon kl 8.40.. Vi tänker gosa å mysa å försöka vila å sova så mycket som möjligt inför morgondagen. Dessutom e vi rätt söta när vi matchar i blått idag, vi e smurfisar <3
Långa minuter..
Min lilla prins e sjuk.. Massa sjuk. Han hade spytt natten till onsdag ett tiotal gånger men verkade ändå rätt okej när jag åkte på jobb på morgonen efter att ha varit vaken med honom sedan vid halv 6.. När jag kom hem vid 14 igår så hade han spytt otroliga mängder vätska å va alldeles seg å vinglig så vi åkte till Godby med honom. Veterinären tog genast emot honom. I samma skede ringde Nette å sa att Ziva oxå spydde. Nette tog nämligen Ziva till sej eftersom jag inte visste hur länge de skulle ta med Dix å jag ville inte ha Ziva ensam. Men så hasta la vista fick Nette komma med Ziva till veterinären oxå..
Ziva ansågs va tom fara eftersom hon var pigg å hade aptit å inte egentligen verkade så sjuk, men hon behöve ändå komma dit ifall det skulle visa sej vara nån smitta som båda ungarna hade fått.. Ziva åkte hem med Nette å Dix tog dom blodprov på, röntgade buken å la dropp på han. Han har något i magen som dom inte vet vad är å han är alldeles uttorkade. Han var någotsånär pigg när vi fick åka hem efter 3-4 timmar.
Inatt har han inte sovit alls, bara vankat omkring i sängen, gråtit å varit lessen. Vid 1 inatt spydde han nån brun äcklig vätska å vi sov sådär allt som allt ungefär 45 minter både han å jag.. Han är otroligt mammig å man märker att han är skrämd å har ont.. Imorse verkade ändå relativt okej å hade ju bara spytt den ena gången.. Så jag körde båda hundarna till Nette eftersom jag inte ville att de skulle va ensamma idag. Efter en timme ringer Nette å säger att Dix har försökt dricka men genast spytt upp samma bruna vätska som inatt.
Så jag hämtade honom å åkte akut till veterinären där dom genast tog hand om han. Han har lite feber, är helt apatisk orkar inte stå upp å har blodsprängda ögon.. Så dom sövde ner honom, la nytt dropp å ska under dagen göra en kontrast räöntgen på honom å antagligen öppna upp honom för att se vad han har i magen å operera honom.. Halv 5 får jag åka se honom å då hoppas jag allt gått bra! Känns så fruktansvärt att lämna han där, utan mamma..
Jag är helt slut, brister ut i gråt oberoende på var jag är. Känns så hjälplöst.. Ja kan bara krama om han å hoppas att han finns kvar hos mej.. Mitt hjärta är i bitar. Han är min pojke, min hjälte, mitt livs största kärlek.. Ingen annan kan nånsin få mitt hjärta så som Dix..
Ziva ansågs va tom fara eftersom hon var pigg å hade aptit å inte egentligen verkade så sjuk, men hon behöve ändå komma dit ifall det skulle visa sej vara nån smitta som båda ungarna hade fått.. Ziva åkte hem med Nette å Dix tog dom blodprov på, röntgade buken å la dropp på han. Han har något i magen som dom inte vet vad är å han är alldeles uttorkade. Han var någotsånär pigg när vi fick åka hem efter 3-4 timmar.
Inatt har han inte sovit alls, bara vankat omkring i sängen, gråtit å varit lessen. Vid 1 inatt spydde han nån brun äcklig vätska å vi sov sådär allt som allt ungefär 45 minter både han å jag.. Han är otroligt mammig å man märker att han är skrämd å har ont.. Imorse verkade ändå relativt okej å hade ju bara spytt den ena gången.. Så jag körde båda hundarna till Nette eftersom jag inte ville att de skulle va ensamma idag. Efter en timme ringer Nette å säger att Dix har försökt dricka men genast spytt upp samma bruna vätska som inatt.
Så jag hämtade honom å åkte akut till veterinären där dom genast tog hand om han. Han har lite feber, är helt apatisk orkar inte stå upp å har blodsprängda ögon.. Så dom sövde ner honom, la nytt dropp å ska under dagen göra en kontrast räöntgen på honom å antagligen öppna upp honom för att se vad han har i magen å operera honom.. Halv 5 får jag åka se honom å då hoppas jag allt gått bra! Känns så fruktansvärt att lämna han där, utan mamma..
Jag är helt slut, brister ut i gråt oberoende på var jag är. Känns så hjälplöst.. Ja kan bara krama om han å hoppas att han finns kvar hos mej.. Mitt hjärta är i bitar. Han är min pojke, min hjälte, mitt livs största kärlek.. Ingen annan kan nånsin få mitt hjärta så som Dix..
Kämpa nu gulle!! Mamma saknar dej!!
Själv försöker vila en stund för att orka med fortsättningen.. Tyckte även att det var läge att tröstshoppa en OnePiece idag efter att han försökt beställa en på nätet i 2 veckor.. En dag när saker å ting är annorlunda ska jag berätta hur nice den är.
lördag 3 september 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)