Vuxen!

Jag har nog aldrig riktigt vetat när man egentligen är vuxen. Nånstans blir man väl vuxen när man blir myndig, så där på pappret. Andra sätt att bli vuxna är att skaffa en utbildning, jobb, köpa hus eller få barn.. När man har de sakerna eller några av dem så anser sej människor vara vuxna, men jag tror inte på det och jag fattar inte riktigt att andra gör det heller.. Att vara vuxen är nog mer en känsla, ett förstånd, en självkännedom. Och jag har hittat den där känslan nu.

Jag har tagit tag i mitt liv, i mina erfarenheter, bearbetat olika händelse i mitt liv tills jag knappt vetat ut och in eller upp och ner. Jag har insett saker jag inte tycker om med mej själv, misstag jag gjort, saker jag kunde ha gjort på ett annat sätt, människor jag kunde ha behandlat bättre.. Men jag ångrar ingenting, jag kan inte ångra. Genom att börja ångra så gör jag mej själv illa, för jag kommer inte att kunna göra om något av det jag gjort eller det jag varit med om. Men jag har lärt mej av det. Jag har fått nya sätt att tänka som gör att jag inte fortsätter leva i samma mönster. Jag har förändrats.

Jag skulle aldrig vill leva om de där jobbigaste åren runt 20, aldrig vill va den person jag var då.. Men jag är glad att jag gjort allt som jag gjort ändå, för annars skulle jag inte finnas där jag finns idag. Jag tror att det är viktigt att få vara den där unga vuxna, festa, träffa olika människor, uppleva sina egna äventyr, prova på olika jobb och sätt att leva. Om man får göra det så kan man sen hitta den som man egentligen är och inte få ett starkt behov av att leva ut när man redan vuxit upp och har barn eller dylikt. Jag har verkligen levt, mer än andra många gånger vilket naturligtvis har att göra med bipolariteten.

Efter det senaste halvåret kan jag nu se tillbaka på allting med glädje och samtidigt med stor kunskap, och lite lessamhet. Jag har gjort många fel. Fel jag inte kan få ogjorda.. Men jag har även lärt mej vad jag vill ha i livet, vad som är viktigt, vad jag vill kämpa för, vilka styrkor och begränsningar jag har. Det är en rikedom och jag känner mej lyckligt lottad. Jag vet att jag kan klara av det jag tar på mej, för jag känner mej själv. Jag är trött på alla dessa toppar och dalar, jag vill leva ett stabilt liv, med rutiner och bra balans, men glädje men även med sorg så att jag inte glömmer att vara tacksam för allt bra som händer. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle vara min önskan, att leva ett "Svensson-liv".. Men jag mår bra av det, jag mår bra av en medicinering som funkar och kontakt med mej själv.

Dagens inspiration kommer från min fina vän Jenny som jag tog fika med idag. Vi har känt varandra sedan hösten 2003, vi har perioder av tät kontakt och perioder av sporadisk kontakt, men hela tiden utvecklas vi i samma takt och fast vi tappar handgreppet ibland så kan jag efter ett halvår bara lägga ut handen och så finns hennes där! Det är mer än underbart.. Vi kan fundera över allt, prata om människor, psyken, hälsa och livet. Hon förstår mej på ett nästan skrämmande sätt ibland!

Jag har insett hur viktigt det är att omge sej med rätt människor, människor som man mår bra av och som man kan få att må bra!

Jag är inte längre så rädd för framtiden, jag kan inte veta vad som väntar men jag kan mentalt förbereda mej på olika förändringar som kan komma och jag är ivrig! Ivrig över vad som väntar och hur jag kommer att utvecklas!

Tack för idag Jenny, du är mitt skåpträd. Å jag är ditt trädskåp. Lite har förändrats sen sommaren 2005 iaf.. :)