Ärligt om manodepressivitet.

Tänker nu publicera en text jag skrev för flera månader sen, en natt när jag inte kunde få ro i kroppen. Kunde inte krypa ner i famnen på Pojken å sova, kunde inte stilla mej. Satt och stirrade in i fönstret å såg en vålnad av mej själv, sådär som jag gör ibland. Jag ser min egen spegelbild men det är en hinna i vägen, som gör att jag inte ser allt det jag är utan bara en del. Så den natten satt jag vid bordet invirrad i täcket och kedjerökte.. Hade svårt att få tankarna samlade för jag visste vad jag ville skriva men det var svårt. Det här är en otroligt personlig text för mej men jag känner nu att jag vill lägga hit den, delvis cencurerad.

"

Manodepressivitet beskrivs oftast på samma sätt var man än läser. Det är humörsvängningar och man behöver medicin och behandling och det är jobbigt. Jaha, var det så lätt? Men det är så mycket mer för den som lever med det.. Så mycket man inte kan förstå när man inte lever i det varje dag. Varje dag har det i bakhuvvet. Alla dagar är inte antingen mani eller depression. Vad jag än är i så har jag bra å dåliga dagar som alla andra. Jag kan också bli arg, upprörd eller besviken när plattången slutar funka, när hundarna inte lyder och andra små saker. På samma sätt kan jag bli pigg och glad när det är fint väder, när jag hör en bra låt på radion eller när sambon tar mej i sin famn! Jag befinner mej mellan skoven en stor tid av livet. Men jag är känslig, har svårt för förändringar, för det som är tungt.

Enligt WHO är manodepressivitet en av de 10 mest handikappade sjukdomarna i världen. Sjukdomen kostar enorma pengar för olika länder varje år i behandlingar, sjukhusvistelser, behandlingshem, mediciner och sjukskrivningar. När jag läste det här så insåg jag att jag är inte en sån som helt enkelt har en bra dag och sen tre dåliga dagar. Det här är allvarligt. Jag måste ta det på allvar.

Befinner jag mej i en mani är jag oövervinnerlig, jag är odödlig. Jag har en enorm livslust, inget är omöjligt. jag är bäst i världen och jag skiter fullständigt i vilka konsekvenser mina handlingar får. Jag spenderar enorma mängder pengar, jag struntar i alla rutiner, jag sover inte, äter inte. Jag kör över allt och alla. All uppmärksamhet skall vara på mej, bara mej! Jag är den viktigaste som finns och ingen annan spelar roll. Jag sårar folk till höger och vänster, jag tar varje utmaning som kommer min väg. Jag kan klara allt. Jag pratar högre än alla andra, skrattar mer än alla andra.

Tänk er att stå i en folkmassa som är så tät att du inte kan röra dej en endaste centimeter. Folk knuffas å skriker. Alla står fast i varandra och panik utbryter. Men inte jag. Jag hittar små stigar och vägar och kommer mej med en otrolig kvickhet å smidighet precis dit jag vill. Jag är starkast, snabbast, inget påverkar mej.

Mina tankar jobbar bara för en sak. Mera äventyr, mera upplevelser, mera utmaningar. Jag söker frenetiskt i alla hörn efter nåt, vad som helst, som kan ge mej en kick. Jag har stora blackouts, glömmer vad jag gjort och när. Kan inte efteråt placera nåt i kronologisk ordning eller förklara varför jag gör som jag gör. Jag skakar av mej vad alla säger och bara kör framåt, framåt, framåt! Jag gör otroligt dumma val, och nånstans vet jag det. Jag vet att jag gör fel, mot mej själv, mot mina närmaste, mot samhället och omgivningen. Och jag bryr mej, det gör jag! Men jag har ingen makt mot manin. Den styr mej, kontrollerar mej och gör mej till den bästa jag kan vara.. Den låter mej sväva fritt, ger mej en frihet inte många får.. Den är en verklighetsflykt som ges till mej.

Jag tror att manin liknar mycket det en missbrukare upplever, den där ständiga kampen om att ha mera, mera, mera. Att må bra och vara på toppen av världen. Men baksidorna med missbruk vet vi också hur ser ut..

Sen vaknar jag. Min mani pågår oftast 2-6 veckor. Min kropp är totalt slutkörd efter alldeles för lite sömn och alldeles för många impulser och jag ser mörkret. Jag ser djupt ner i en dal och allt jag ser är mörker. Jag är som de tecknade figurerna. Jag rusar ut från en klippa. Stannar upp, tittar ner. Och pang. Jag faller. Hårt. Hårdare än nån nånsin kan föreställa sej.

Jag känner oftast en sorts lättnad när jag går ner i depression, trots att jag vet vad som väntar. Jag känner igen mej, jag vet ungefär hur det funkar, jag har levet så länge där. Depressionen är någotsånär lik oberoende på när den kommer. Manin har jag ingen kontroll över överhuvudtaget för den har inga gränser, inga hinder.

I depressionen kommer samvetet. I depressionen kommer skammen. Jag blir medveten om mina handlingar, jag är igen tvungen att reda ut mina relationer, betala mina skulder, ta hand om mej själv, mitt hem å min omgivning. Jag biter ihop större delen av tiden och gör det som ska göras. Men hela tiden knackar de på. Rösterna om hur värdelös jag är. Jag anklagar mej själv till den milda grad att jag till sist tappar verkligheten. Jag kommer så otroligt långt in i mitt eget medvetande att jag ibland kan alla svar. Jag vet meningen med livet, jag förstår hur allt hänger ihop och hur världen fungerar. Jag får aldrig ut tankarna, men jag vet.Och i de stunder så vet jag inte varför jag skall leva. Jag har ju nått dit alla vill nå, fullkomlig kunskap. På medicinskt språk kallas det här tillståndet för psykos. Andra gånger vill jag bara försvinna. Försvinna utan att dö. Inte dö, utan lixom bara inte nånsin ha existerat. Jag vill egentligen inte dö, men jag vill int heller riktigt leva.

Jag får svårt att prata, att röra mej. Kroppen känns främmande, som att jag inte har rätt att styra den. Jag rör mej annorlunda, pratar annorlunda, rör mej tyst tyst så att ingen skall höra mej, inte ens jag själv. Tankarna är långsammare. Hela jag är långsam i allt jag gör. Jag gömmer mej för världen, lever helst på nätterna när de är tyst och mörkt å ingen vet att jag finns. Jag sitter i mörkret och får lugn. Jag får vara ensam utan yttre påfrestningar. Jag vill göra allt, men jag kan inte. Det finns inga krafter å jag känner mej helt vilse. Jag tar till allt jag kan för att slippa ifrån tankarna för en sekund. En jävla sekund från tankarna jag haft så länge jag kan minnas. Jag utsätter mej ständigt för fara, det gör jag även i manin men på ett annat sätt. Jag söker nu utmaningar som kan få tankarna att tystna å andningen att upphöra.

Mitt i allt det här försöker jag leva ett liv som alla andra. Försöker att inte låta den där lilla nervkopplingen förstöra allt som man ska göra för att vara en normal-Svensson. Jag kör slut på mej själv både som manisk å depressiv, fast på helt olika sätt.

Ibland blir jag rädd. Jag blir livrädd över vad som väntar nästa dag, bakom nästa hörn, på nästa stig. Jag vet att jag kommer att dö med min sjukdom eller av den. Hälften av alla manodepressiva gör självmordsförsök. Hälften av dem som försöker så lyckas. Jag tror att det är ett sätt att inbilla sej själv att man har kontroll. Man har ju kontroll över om man vill leva eller dö. Det är en kontroll som är nödvändig när man inte har kontroll över livet.

Den där folkmassan känns som en helt annan utmaning som depressiv. Jag står fortfarande mitt i den, men jag hittar inga stigar. Iställer rullar jag ihop mej på marken som en liten boll. Förminskar mej själv så mycket det går för att ingen skall se mej, för att ingen skall kunna peka på mej och se när paniken och ångesten växer fram. Jag håller tyst, gör mej så osynlig som möjligt. Och ibland lyckas jag stå kvar där tills alla människor skingras och jag igen kan röra mej. Men ibland kan jag inte stå ut så länge. Ett isande skrik kommer över mina läppar å jag skriker tills jag knappt hör det själv, skakar så att inälvorna byter plats, gråter så att huvvet spricker. Jag är som ett skadat djur som lider de sista minuterna innan det blir tyst..

För någon som inte upplever det här så kan det kanske lindrigt jämföras med en enorm fylla. En lördag kväll när livet är på topp. Du är snyggast, roligast och mest pratglad, mest omtyckt och alltid i centrum. Inget går fel och du känner att du kommer att komma ihåg kvällen för resten av livet. Sen vaknar du på söndag morgon, läser de mess du skickat, folk berättar åt dej vad du gjort å sagt å du drabbas av en morkkis så stor att du inte vet hur du ska kunna se folk i ögonen igen.

Så är det för mej. Fast 100 gånger värre å livet ut. Jag vet inte när det slår till, jag kan inte påverka det till 100 %. Jag kan i viss mån lära dej att styra det. Men det kommer aldrig att försvinna. Jag sitter alltid på helspänn. Känner efter i varje cell av kroppen. Det är tungt. Samtidigt är det jag. Den jag som jag blev. Kunde jag ha blivit annorlunda om den där lilla lilla nervcellen inte var skadad? Det kommer jag aldrig att få veta. Jag vet bara att det här är mitt liv. Vare sej jag valt det eller inte. Det är min verklighet, mitt ansvar. Och på något sätt är det en gåva jag fått. Jag har behövt och behöver fortfarande tid på mej att förstå vad jag skall göra med den.

"

Känner så otroligt mycket när jag läser den här texten, det är så ärlig jag kan vara mot människor jag inte egentligen vet vem är. Jag vet ju inte vem som läser här. Men om någon tycker att det är så himla kul att spela ut mej på grund av min ärlighet så varsågod. Som ni även märker så förklarar jag mycket i olika metaforer, förklarar med olika sitautionsexempel. Det har jag alltid gjort, det blir lättare då att förstå vad jag själv menar. Göra något svårt till en vardaglig händelse.

I dagens läge mår jag faktiskt rätt bra. Jag är varken manisk eller depressiv, jag mår helt okej men har lite sämre och lite bättre dagar emellanåt. Dagar när allt tar stopp och dagar när allt går i racerfart. Det är små små skov hela tiden som kan komma och försvinna inom ett dygn. Jag har lärt mej att det måste få vara så. Jag känner mej själv och jag vet när det blir allvarligt. Dessa dagar måste jag vara mer noga med att äta, att sova och vila för att komma ut på banan igen. Jag är inte rädd för dessa små perioder längre, för jag kan styra dem och ajg vet att för mej är dom helt naturliga. Och jag lär mej mer och mer varje dag om mej själv och det är en tung och jobbig utbildning jag går, men samtidigt är den intressant, ger kraft och styrka. Som tur vad kan jag se min sjukdom som något positivt när jag mår bra, inte när jag är riktigt dålig men det kan jag inte heller förvänta mej. Jag är den jag är och det är jag ändå stolt över!