På hemlig ort..

Har flytt verkligheten å sitter just nu i en underbar stuga å ser ut över vattnet. Det lugnar inte så mycket som jag hade önskat.. Men det är ändå som balsam för själen. Bara jag, barnen, musiken å brasan som sprakar.. Jag behöver den här tiden, för att minnas, för att gråta, skratta, fundera, tänka.. 6 personer i hela världen vet om var jag är. Det är skönt. Jag vill inte synas i allas ögon nu.. Jag kommer nog snart att synas.. Både på gott å ont.. Men nog är det hemskt, att man känner att man vill fly..

Fick reda på saker idag som verkligen ställer till ännu mera som att det inte räcker med skiten jag försker reda upp. Är lessen, besviken, arg, förbannad, skadeglad.. Allt! Trodde fan inte det kunde bli värre men som en underbar vän sa idag: den tanken ska man aldrig tänka för då blir de fan värre! Önskar ibland att jag kunde va en sån som bara låser in alla svårigheter å problem i en låda å kan skylla allt på alla andra hela tiden för att hålla sej själv ren. Men jag funkar inte så, jag måste tänka, fundera, lägga pussel.. Jag är absolut inte bättre än någon annan, jag har gjort fruktansvärda misstag, men jag står för dem å försöker lära mej nåt av dem! Genom att lägga allt i låda så sårar man inte bara andra, man skadar även sej själv så otroligt mycket.

Den där lådan måste nångång öppnas för alla å jag vill inte ta itu med vad som ligger där då.. Så trots all smärta å skam som finns nu så måste jag gå genom det nu, låta det riva å slita i hela min själ. För jag vet att det trots allt är bättre än att bara ignorera allt.. Jag måste göra mej själv den tjänsten, fast det inte alls känns som en tjänst. Finns så många saker jag bara måste förstå å acceptera trots alla röster i huvvet!

Försöker bygga ihop ett pussel som saknar många av bitarna å jag vet var bitarna är men jag har inte tillgång till dem. Å kommer antagligen aldrig att ha det.. Men jag vet att nåt inte stämmer, jag vet att jag missat nån detalj nånstans. Jag måste bara fokusera mera, gå genom alla tankar å känslor igen å igen tills allt faller på plats.. De gör lika ont för varje gång, men jag måste. Jag har inget annat val för jag vill inte vara en sån som lägger allt i en låda.

Jag värdesätter att ta itu med problem och svårigheter, att resa sej ur askan igen. Jag fixar det. Jag är bara rädd att det ska ta så på mina krafter.. Försöker hitta mej själv igen å jag förstår inte hur jag kunde tappa mej så här! Hur fan gick det till?? Men nu är det så, jag måste bara fortsätta framåt framåt framåt trots att jag stupar å snavar över kvistar å ris hela tiden..

Vet inte vem jag skall tacka för alla dessa underbara människor omkring mej, som lyssnar, som pratar, som skrattar å gråter med mej.. Utan de människor vet jag inte hur jag skulle orka ett endaste andetag till.. Det gör så ont.

Jag trodde inte det kunde göra så ont..