Om att ånga sej..

Det känns bättre idag. Eller kanske inte bättre, men annorlunda, lugnare. Som att stormen dragit förbi å nu är det lättare att andas. Luften är renare å friskare.. Det regnar vid min lilla stuga idag. Vilket är ganska skönt, bara sitta inne å se på allt ute å inse att jag vissa saker kan man inte ändra på. Jag kan inte styra över vädret, över vinden eller vattnet. Men jag kan förändra mej själv, lära mej av mina egna tankar. Mina fantastiska vänner har aldrig funnits närmare mej än just nu, fast ingen av dem egentligen vet var jag är.. Dom finns ett samtal bort å det har varit många samtal..

Jag vet att det är just nu allt känns helt okej, det kommer att komma stunder och dagar när inget funkar, när allt ramlar över mej igen, när känslorna sliter åt tusen olika håll Men det är så det är. Det är tid och tårar som behövs när livet är svårt. Å de blir alltid bättre. Vi har alla något inom oss, som inte låter oss släppa taget, som får oss att bestiga berg, klättra upp ur hålet, gå över vattnet.. Något som klamrar sej fast som en kattunge i ett träd. Hopp. Så länge vi har hopp så går tiden framåt.

Jag och en vän funderade igår natt över den möjligheten att hitta en "spola-tillbaka-knapp". Vad skulle vi ändra på? Jag insåg att jag skulle inte ändra på något alls. Eller jo, klart jag skulle undvika att köra 76 på 50 väg om jag vet att snuten står där, men de viktiga sakerna, relationerna, händelserna skulle jag inte ändra på. Inget alls. För även fast det gjort ont så många gånger under åren å gör ont nu, så vet jag att jag är den jag är pga de sakerna.. Jag har lärt mej nåt och jag kommer att fortsätta lära mej. Att veta det, det ger en tröst, en hint om att jag levt som det är meningen att jag skall göra.

Det är en spännande väg att gå sitt eget liv. Man vet aldrig vilka hinder det finns, vilka regnskurar som kommer över, vilka människor vi möter på vägen, vad vi förlorar under vägen å vi vet inte var nästa destination finns. Men är det inte det som är charmen? Är det inte det som gör att vi fortsätter att gå? För att sedan inse när vi väl är framme, kunna se tillbaka å känna att mitt liv var underbart? Jag hoppas min väg har lång väg kvar! Jag vill gå längre å längre å med tiden får jag bättre packning, proviant å karta med mej tack vare de missöden som hänt på vägen redan..

Det är en lång väg innan jag är ute ur den här snårskogen jag befinner mej i just nu, men jag vet att jag hittar ur den. Helt enkelt för att det är meningen att jag skall hitta ur den. Nånstans inne i röran i mitt huvve finns en liten styrka, ett litet hopp som säger att jag klarar det. Jag kunde ha gått runt den här snårskogen, men ett enda beslut gjorde att jag gick in och inte ens under de värsta stunderna så kan jag egentligen ångra mej. Jag gjorde mitt val och jag ångrar mej inte. De saker jag önskar var annorlunda är inte mina egna beslut, utan de ligger i nån annans händer. Precis som mina beslut gett andra tårar å sår.. Vi påverkas av andras beslut, men vi måste även acceptera dem. Det går inte att förändra eller ångra de beslut som tagits av människor i vår närhet, men det går att välja sin egen väg ur dem. Det krävs mod att vara sej själv, att ta ansvar för sitt eget.

I wouldn`t change a thing.