Jag å Thåström umgås inatt. Det betyder att saker inte är sådär himla bra precis.. Har känt i flera veckor att nåt håller på att hända, det river å sliter i min kropp å jag vet inte vart jag kommer att hamna. Jag har försökt att låta allt komma över mej, men jag har int klarat av det utan istället stressat hit å dit å haft fullt program från morgon till sent på natten för att sen stupa i säng å bara sova.. Tänkt att allt är nog så himla bra, bara jag intalar mej det å gör en massa saker hela tiden. Men jag kan ju inte det. Jag orkar inte hur länge som helst. Å visst är det saker som varit himla bra, men den där känslan bakom revbenen.. Den är inte bra. Å den går bara att ignorera en viss tid..
Inatt tog allt stopp. Jag vaknade halv 5 å spydde. Spydde upp all ångest å stress å allt det som är så jobbigt. Jag kan inte hantera mej själv och jag kan inte hantera nån annan.. Så jag förlorade en av de människor jag älskat mest i hela mitt liv idag. Det finns saker som händer mellan två personer som aldrig borde hända, saker som är menade att hända å alla sakerna lämnar spår å ärr.. De behövs otroligt starka bandage för att hålla såren stilla å jag vet inte var jag hittar de bandagen nu å jag vet inte va som kommer att hända å jag gråter. För honom, för oss, för mej, för det som jag vet att väntar..
Den närmaste framtiden som igen kommer att bestå av sömnlösa nätter, dagar inlåsta i ett forcerat mörker, mediciner, läkare, terapeuter.. Allt för att igen reda upp min trasighet. Igen. Å igen. Å igen.. Jag vill inte. Jag vill inte göra det här igen. En gång i tiden såg jag framemot när tornet rasade så att jag kunde börja bygga ihop allt igen, bättre å stadigare. Men när man har byggt gång på gång i flera år så är det inget man ser framemot igen. Jag är så jävla trött på det där jävla byggandet. Inget blir ändå som det borde.
Jag hatar att svika alla omkring mej, vara den som alla ska oroa sej för, trösta å peppa. Jag vill bara bort. Trycka på paus. Eller trycka på stopp. Då blir de tyst.. Alla röster blir tysta. Tyst skulle vara skönt.
Söta du. Hoppas du inte tar illa upp av att jag kommenterar.
SvaraRaderaHur ologiskt det än låter så finns det alltid folk som bryr sig och stannar kvar även då man (i sina egna ögon) betett sig som en idiot och känner sig helt värdelös. Det finns nog inte någon som ställer upp och lyssnar och peppar för att de "måste", utan det är enbart av omtanke. Mig själv inräknad, så bra känner vi ju inte varann men ändå vill jag på nåt sätt försöka förklara att allt kommer bli okej igen. Och igen. Och igen.
Livet är ju som en berg&dalbana, och tyvärr är det så att vissa får åka barnvarianten medan andra tvingas åka den läskigaste, vidrigaste berg&dalbanan man kan tänka sig. Men även den läskigaste banan tar stopp någon gång, sen kan man titta tillbaka och vara stolt över att man faktiskt klarat av att åka.
Jag tänker mig att det är svårt att ta till sig vad folk säger då man är nere i det där mörkret du beskriver, men det är ju ofta så att om man hör en sak tillräckligt många gånger så ser man det som sanning till sist. Eller åtminstone funderar man och överväger vad det är man hör och ser. Och det är väl en av orsakerna till att jag svamlar här. Den andra orsaken är helt enkelt för att du ÄR en fantastisk människa, otroligt stark och duktig, och jag är säker på att du kommer att lyckas vinna än en gång. Och bygga upp ett nytt och bättre torn.