Ett steg framåt..

Jag vet inte vad jag skall säga eller skriva fast jag har huvudet så fullt med ord att det ibland rinner över å jag säger en massa osammanhängande saker var jag än råkar befinna mej. Jag sitter i en situation jag aldrig varit med om, som jag aldrig trodde att ja skulle va med om å jag vet varken upp eller ner..

Ibland så kan jag släppa alla tankar å bara leva i nuet men sen så kommer allt över mej å jag flyger som en studsboll från en känsla till en annan utan att få stopp på det.. Jag är van att vara deprimerad, det är en del av den jag är, men nu är jag inte det, det här är något annat. Det är en krisreaktion på saker som hänt som jag först nu kan bearbeta. Jag är oxå medveten att det ser hemskt märklig ut att jag skulle bli så här förstörd just som jag gör slut med min pojkvän. Jag faller inte i depression eller ångest för ett bad break up. Det är mycket som inte ögat ser.

Jag är nu just sjukskriven åtminstone en vecka, eventuellt längre. Min sömn är en gåta, jag har svårt för att äta, kan inte slappna av, är rädd för att va ensam samtidigt som jag bara vill va ensam.. Hela jag är ett stort garnnystan nu å jag försöker reda ut en tanke i taget. Jag fokuserar på att göra sådant som jag mår bra av, sånt som ger mej trygghet å lugn å ro. Det finns för många frågor, frågor som jag i nåt skede måste släppa för det finns inga svar. Jag måste fokusera på att hitta mina egna svar, mina egna pusselbitar. Vad som är jag.

Nog har jag tidigare förstått hur underbart det är med vänner, med fina människor. Men efter den här veckan förstår jag på ett helt annat sätt hur otroligt viktigt det är med vänner å fina medmänniskor, som man kan lita på, som man är trygg med, som lyssnar, tröstar å förstår. Som låter mej vara mej själv. Låter mej vara den personen jag saknat så länge å äntligen kan försöka bygga ihop igen. Jag vet inte hur jag någonsin skall kunna göra detsamma för er alla, jag är så tacksam över att ni finns i mitt liv! Alla fina ord, frågor om hur jag mår, en varm kram. Det finns inget pris..

Jag har en sjujävla väg att gå å ibland känns det som att jag kommit 3 steg fram när vinden tar mej 7 tillbaka. Men jag stretar på, jag skall komma fram! Ett hopp kommer över mej emellanåt å jag klamrar mej fast vid det med alla energi jag har! Minnena är förjävliga å ibland förstår jag inte mina egna tankar, men jag tror ändå att allt kommer att bli bra. Det kommer att bli bra, men de tar tid å tårar. Å underbara, härliga vänner. Nånstans är jag ändå glad, allt har en mening å jag vet att jag blir starkare av allt som händer.

" Fool me into believing

I don`t care if you`re deceiving me

I wouldn`t want it any other way

`Cause then I`d only stay the same."