day 12. a photo of you

Jag på min första personalfest på Skattebyrån! Temat var FÅGELFEST, där av var Öhman nån sorts glad å färgglad papegoja-grej :) Tyckte det passade bra med det här fotot eftersom det vankas ny personalfest snart!

day 11. a photo of your favourite film(s)

Det här måste vara den lättaste delen av en här fotoutmaningen! Det finns en film, en och endast en som jag fullkomligt ÄLSKAR!! Jag kan varenda replik i hela film, sku kunna rabbla hela filmen i sömnen med rätt uttal på alla personerna! Vet nu vad jag skall göra de närmsta timmarna, se FUCKING ÅMÅL!!!

Dagens lycka!!

Underbara kärlek.

Lördagen!

Kände att nu var det dags att släppa in lite vårkänslor, och vad är bättre då än läderjacka och solbrillor?? Underbart! Sen att det var skitkallt är en helt annan sak! :)

Spenderade förmiddagen i Godby med Cila där vi kikade på företagsinnebandycupen som ordnades i helgen!

Tog sen en promenad i Kungsö med alla vovvarna! Sen en snabbis till Hammarland för att träffa Jessica!

Mina små :)

Helt plötsligt blev jag festsugen och min underbara partener in crime Elin och jag tog några öl och begav oss till Arken! Har varit på Arken totalt en timme på de senaste 4 månaderna så jag kände mej lite bortkommen i början! Inte något jag känner att jag vill göra varje helg, men det var himla kul att träffa så många vänner och bekanta!

Hade tydligen lite roligt igår! :)

Idag finns inga direkta planer, mår riktigt bra, men det hade jag nog förväntat mej eftersom jag bara drack några öl/cider. Är inte mycket för det där med att dricka mej redlös, usch. Finns ett foto till jag gärna skulle ladda upp här men jag tror min sambo blir mindre glad om jag publicerar bilder av honom av yberkrapolan hans :) Får se va dagen har att ge!

day 10. a photo of you as a baby

Alla mina baby-bilder finns ju tyvärr hos mina föräldrar, men jag lyckades hitta några foton av mej som liten iaf. Fick ju dock fota fotona med digitalkameran så dom har ju inte världens bästa kvalitet, but hey, i did my best! :)

Söta tösen i röd luva heter Mia och var min absolut bästis i dagis, där fotot är taget! Jag tror att hon läser min blogg så jag får bara hoppas att du inte tar illa upp nu Mia! Lilla bruden brevid är ju då jag som 6-åring :)

Ett av mina favoritfoton! Även det här är från dagis och Lotta, jag och Linda var pepparkaksgubbar på vår julfest! Jag tycker vi är så otroligt charmiga att det inte finns heller! :D

Bror och jag i norge när jag var runt 8 tror jag? Gud va söt jag var när jag var liten inser jag nu. Hihi.

Brors studentexamen 96. Eller nåt ditåt iaf, jag tror att jag var 11-12 nånting. Familjen ser inte riktig ut sådär idag men lika fin är den ändå! <3

Lyckotårar

En känsla av enorm lycka kom över mej idag, den förstärktes under hela dagen och för en stund sen så nådde den fullkomlighet. Jag är så otroligt glad över den här känslan, det är länge sedan den funnits, så här 100 % riktig! Anledningen är så pass lätt som: andra människor.

Jag har under dagen mottagit otroligt många fina ord, mina kollegor som frågar hur jag mår efter de jobbiga dagarna i början av veckan. Min fina sambo som gör mej varm inombords med sina fina ord. Och min underbara vän. Vännen som har en blogg, en blogg där hon delar tankar om inspiration, energi och passion. Ni hittar den här: här. Jag har inte läst den på ett tag, men lyckades ta mej in på den idag. Där har hon skrivit om mej, om mej som inspirationskälla bland alla de människor som hon inspireras av, bland dem som uträttat stora saker i världen och samhället. Och där, mitt ibland dem, så finns lilla jag. Ord kan inte beskriva känslan jag har. Ord som underbar, fantastisk, värdefull och otrolig beskriver inte henne tillräckligt. Jag vet inte vilket ord jag skall använda, det är mer en känsla av fullkomlig kärlek.

Även okända människor har gett mej så fantastiska ord idag. Berört mej till det innersta! Tänk att ord kan göra det, att vi människor kan göra det för varandra? Det är ju helt fantastiskt. Världen är inte enbart god, det finns så många hemskheter och svårigheter, men i allt det finns den här underbara kontakten vi människor kan ha med varandra.

Ikväll gråter jag. Inte för att jag är lessen, utan för att jag känner mej värdefull, älskad och lycklig. Tack för den här dagen och tack för alla fina ord! Ord kan såra och skada, men när de är som bäst så kan de hjälpa och hela en medmänniska. Ni har med era ord idag hjälpt och helat mej, gett mej styrka och energi. Jag är otroligt tacksam.

Jag gråter lyckotårar!

day 9. a photo of your family

Tänkte att jag lika gärna kan fortsätta med en dag till när jag ännu kommit igång! Har en myspysig hemmakväll med barnen efter att varit ute på isen med dem och Syster C och även simmat efteråt. Så nu är jag alldeles mör och känner fortfarande av den underbart goda spagetti med köttfärssås jag åt efteråt! Så otroligt gott med mat! :)

Nå till fotona!

 Mamma och pappa på kryssning på Linden sommaren 2005!

Mamma och extra-storebror Robert på brorsan och Reginas bröllop!

Galen bror med mor på skotertur i Saariselkä våren 2008!

Julfirande i Solf 2010. Mamma Katarina, svägerska Regina med föräldrar Bengt och Benita, samt storebror Andreas!

Har en underbar familj som jag har bra kontakt med och det är så värdefullt för mej! Hundarna hör ju förståss till familjen oxå men tycker att jag blivit en sån mamma som bara pratar om sina barn nu, så dom får lämna utanför idag! :)

day 8. a photo of your favourite band/musician

Precis som allt annat i mitt liv så varierar min musikstil jättemycket. Jag lyssnar på det mesta faktiskt, lite beroende på humör. Ibland känner jag för svenska klassiker, ibland finns det inget bättre än lugna låtar, ibland vill jag har rock. På senare tid har jag även lärt mej att delvis uppskatta techno tack vare sambon. :) Dock finns det tre artister/band som följt mej en lång tid och som jag alltid plockar fram med jämna mellanrum!

Hur kan man inte älska Gyllene Tider? Har lyssnat på dem sedan jag var 8-9 år gammal, låttexterna finns inpräntade i mitt huvve och jag tror att de aldrig försvinner därifrån! Under sommaren är GT en given favorit! För några år sen fick jag dessutom chansen att se dem på deras 25-års jubileumsturnè. Helt amazing!!

Mitt andra favoritband är lätt The Ark! Har sett dem ett x antal gånger och älskar sstämningen som deras konserter ger. Deras texter berör mej alltid, mer eller mindre beroende på humör. Det var meningen att jag nu under våren skulle se dem på deras avslutningsturnè men så blir det inte och det känns lite lessamt. Men bara för att bandet splittras så försvinner ju inte deras låtar! 

Thåström är min vän i nöden. I tonåren blev jag presenterad för Ebba Grön och Imperiet  och jag har följt Thåström sedan dess, men måste erkänna att jag är mest imponerad av hans solokarriär. Hans texter tilltalar mej, de är sanna, ärliga och ger utrymme för tankar och funderingar. Under en av mina största depressioner fick jag se Thåström på scenen och det kommer jag inte att glömma. Jag behövde hans ord då och när Thåström börjar spela här hemma så vet man att det är en sämre period i mitt mående. Jag känner igen mej i hans texter och mår bra av honom ibland.

Ärligt om manodepressivitet.

Tänker nu publicera en text jag skrev för flera månader sen, en natt när jag inte kunde få ro i kroppen. Kunde inte krypa ner i famnen på Pojken å sova, kunde inte stilla mej. Satt och stirrade in i fönstret å såg en vålnad av mej själv, sådär som jag gör ibland. Jag ser min egen spegelbild men det är en hinna i vägen, som gör att jag inte ser allt det jag är utan bara en del. Så den natten satt jag vid bordet invirrad i täcket och kedjerökte.. Hade svårt att få tankarna samlade för jag visste vad jag ville skriva men det var svårt. Det här är en otroligt personlig text för mej men jag känner nu att jag vill lägga hit den, delvis cencurerad.

"

Manodepressivitet beskrivs oftast på samma sätt var man än läser. Det är humörsvängningar och man behöver medicin och behandling och det är jobbigt. Jaha, var det så lätt? Men det är så mycket mer för den som lever med det.. Så mycket man inte kan förstå när man inte lever i det varje dag. Varje dag har det i bakhuvvet. Alla dagar är inte antingen mani eller depression. Vad jag än är i så har jag bra å dåliga dagar som alla andra. Jag kan också bli arg, upprörd eller besviken när plattången slutar funka, när hundarna inte lyder och andra små saker. På samma sätt kan jag bli pigg och glad när det är fint väder, när jag hör en bra låt på radion eller när sambon tar mej i sin famn! Jag befinner mej mellan skoven en stor tid av livet. Men jag är känslig, har svårt för förändringar, för det som är tungt.

Enligt WHO är manodepressivitet en av de 10 mest handikappade sjukdomarna i världen. Sjukdomen kostar enorma pengar för olika länder varje år i behandlingar, sjukhusvistelser, behandlingshem, mediciner och sjukskrivningar. När jag läste det här så insåg jag att jag är inte en sån som helt enkelt har en bra dag och sen tre dåliga dagar. Det här är allvarligt. Jag måste ta det på allvar.

Befinner jag mej i en mani är jag oövervinnerlig, jag är odödlig. Jag har en enorm livslust, inget är omöjligt. jag är bäst i världen och jag skiter fullständigt i vilka konsekvenser mina handlingar får. Jag spenderar enorma mängder pengar, jag struntar i alla rutiner, jag sover inte, äter inte. Jag kör över allt och alla. All uppmärksamhet skall vara på mej, bara mej! Jag är den viktigaste som finns och ingen annan spelar roll. Jag sårar folk till höger och vänster, jag tar varje utmaning som kommer min väg. Jag kan klara allt. Jag pratar högre än alla andra, skrattar mer än alla andra.

Tänk er att stå i en folkmassa som är så tät att du inte kan röra dej en endaste centimeter. Folk knuffas å skriker. Alla står fast i varandra och panik utbryter. Men inte jag. Jag hittar små stigar och vägar och kommer mej med en otrolig kvickhet å smidighet precis dit jag vill. Jag är starkast, snabbast, inget påverkar mej.

Mina tankar jobbar bara för en sak. Mera äventyr, mera upplevelser, mera utmaningar. Jag söker frenetiskt i alla hörn efter nåt, vad som helst, som kan ge mej en kick. Jag har stora blackouts, glömmer vad jag gjort och när. Kan inte efteråt placera nåt i kronologisk ordning eller förklara varför jag gör som jag gör. Jag skakar av mej vad alla säger och bara kör framåt, framåt, framåt! Jag gör otroligt dumma val, och nånstans vet jag det. Jag vet att jag gör fel, mot mej själv, mot mina närmaste, mot samhället och omgivningen. Och jag bryr mej, det gör jag! Men jag har ingen makt mot manin. Den styr mej, kontrollerar mej och gör mej till den bästa jag kan vara.. Den låter mej sväva fritt, ger mej en frihet inte många får.. Den är en verklighetsflykt som ges till mej.

Jag tror att manin liknar mycket det en missbrukare upplever, den där ständiga kampen om att ha mera, mera, mera. Att må bra och vara på toppen av världen. Men baksidorna med missbruk vet vi också hur ser ut..

Sen vaknar jag. Min mani pågår oftast 2-6 veckor. Min kropp är totalt slutkörd efter alldeles för lite sömn och alldeles för många impulser och jag ser mörkret. Jag ser djupt ner i en dal och allt jag ser är mörker. Jag är som de tecknade figurerna. Jag rusar ut från en klippa. Stannar upp, tittar ner. Och pang. Jag faller. Hårt. Hårdare än nån nånsin kan föreställa sej.

Jag känner oftast en sorts lättnad när jag går ner i depression, trots att jag vet vad som väntar. Jag känner igen mej, jag vet ungefär hur det funkar, jag har levet så länge där. Depressionen är någotsånär lik oberoende på när den kommer. Manin har jag ingen kontroll över överhuvudtaget för den har inga gränser, inga hinder.

I depressionen kommer samvetet. I depressionen kommer skammen. Jag blir medveten om mina handlingar, jag är igen tvungen att reda ut mina relationer, betala mina skulder, ta hand om mej själv, mitt hem å min omgivning. Jag biter ihop större delen av tiden och gör det som ska göras. Men hela tiden knackar de på. Rösterna om hur värdelös jag är. Jag anklagar mej själv till den milda grad att jag till sist tappar verkligheten. Jag kommer så otroligt långt in i mitt eget medvetande att jag ibland kan alla svar. Jag vet meningen med livet, jag förstår hur allt hänger ihop och hur världen fungerar. Jag får aldrig ut tankarna, men jag vet.Och i de stunder så vet jag inte varför jag skall leva. Jag har ju nått dit alla vill nå, fullkomlig kunskap. På medicinskt språk kallas det här tillståndet för psykos. Andra gånger vill jag bara försvinna. Försvinna utan att dö. Inte dö, utan lixom bara inte nånsin ha existerat. Jag vill egentligen inte dö, men jag vill int heller riktigt leva.

Jag får svårt att prata, att röra mej. Kroppen känns främmande, som att jag inte har rätt att styra den. Jag rör mej annorlunda, pratar annorlunda, rör mej tyst tyst så att ingen skall höra mej, inte ens jag själv. Tankarna är långsammare. Hela jag är långsam i allt jag gör. Jag gömmer mej för världen, lever helst på nätterna när de är tyst och mörkt å ingen vet att jag finns. Jag sitter i mörkret och får lugn. Jag får vara ensam utan yttre påfrestningar. Jag vill göra allt, men jag kan inte. Det finns inga krafter å jag känner mej helt vilse. Jag tar till allt jag kan för att slippa ifrån tankarna för en sekund. En jävla sekund från tankarna jag haft så länge jag kan minnas. Jag utsätter mej ständigt för fara, det gör jag även i manin men på ett annat sätt. Jag söker nu utmaningar som kan få tankarna att tystna å andningen att upphöra.

Mitt i allt det här försöker jag leva ett liv som alla andra. Försöker att inte låta den där lilla nervkopplingen förstöra allt som man ska göra för att vara en normal-Svensson. Jag kör slut på mej själv både som manisk å depressiv, fast på helt olika sätt.

Ibland blir jag rädd. Jag blir livrädd över vad som väntar nästa dag, bakom nästa hörn, på nästa stig. Jag vet att jag kommer att dö med min sjukdom eller av den. Hälften av alla manodepressiva gör självmordsförsök. Hälften av dem som försöker så lyckas. Jag tror att det är ett sätt att inbilla sej själv att man har kontroll. Man har ju kontroll över om man vill leva eller dö. Det är en kontroll som är nödvändig när man inte har kontroll över livet.

Den där folkmassan känns som en helt annan utmaning som depressiv. Jag står fortfarande mitt i den, men jag hittar inga stigar. Iställer rullar jag ihop mej på marken som en liten boll. Förminskar mej själv så mycket det går för att ingen skall se mej, för att ingen skall kunna peka på mej och se när paniken och ångesten växer fram. Jag håller tyst, gör mej så osynlig som möjligt. Och ibland lyckas jag stå kvar där tills alla människor skingras och jag igen kan röra mej. Men ibland kan jag inte stå ut så länge. Ett isande skrik kommer över mina läppar å jag skriker tills jag knappt hör det själv, skakar så att inälvorna byter plats, gråter så att huvvet spricker. Jag är som ett skadat djur som lider de sista minuterna innan det blir tyst..

För någon som inte upplever det här så kan det kanske lindrigt jämföras med en enorm fylla. En lördag kväll när livet är på topp. Du är snyggast, roligast och mest pratglad, mest omtyckt och alltid i centrum. Inget går fel och du känner att du kommer att komma ihåg kvällen för resten av livet. Sen vaknar du på söndag morgon, läser de mess du skickat, folk berättar åt dej vad du gjort å sagt å du drabbas av en morkkis så stor att du inte vet hur du ska kunna se folk i ögonen igen.

Så är det för mej. Fast 100 gånger värre å livet ut. Jag vet inte när det slår till, jag kan inte påverka det till 100 %. Jag kan i viss mån lära dej att styra det. Men det kommer aldrig att försvinna. Jag sitter alltid på helspänn. Känner efter i varje cell av kroppen. Det är tungt. Samtidigt är det jag. Den jag som jag blev. Kunde jag ha blivit annorlunda om den där lilla lilla nervcellen inte var skadad? Det kommer jag aldrig att få veta. Jag vet bara att det här är mitt liv. Vare sej jag valt det eller inte. Det är min verklighet, mitt ansvar. Och på något sätt är det en gåva jag fått. Jag har behövt och behöver fortfarande tid på mej att förstå vad jag skall göra med den.

"

Känner så otroligt mycket när jag läser den här texten, det är så ärlig jag kan vara mot människor jag inte egentligen vet vem är. Jag vet ju inte vem som läser här. Men om någon tycker att det är så himla kul att spela ut mej på grund av min ärlighet så varsågod. Som ni även märker så förklarar jag mycket i olika metaforer, förklarar med olika sitautionsexempel. Det har jag alltid gjort, det blir lättare då att förstå vad jag själv menar. Göra något svårt till en vardaglig händelse.

I dagens läge mår jag faktiskt rätt bra. Jag är varken manisk eller depressiv, jag mår helt okej men har lite sämre och lite bättre dagar emellanåt. Dagar när allt tar stopp och dagar när allt går i racerfart. Det är små små skov hela tiden som kan komma och försvinna inom ett dygn. Jag har lärt mej att det måste få vara så. Jag känner mej själv och jag vet när det blir allvarligt. Dessa dagar måste jag vara mer noga med att äta, att sova och vila för att komma ut på banan igen. Jag är inte rädd för dessa små perioder längre, för jag kan styra dem och ajg vet att för mej är dom helt naturliga. Och jag lär mej mer och mer varje dag om mej själv och det är en tung och jobbig utbildning jag går, men samtidigt är den intressant, ger kraft och styrka. Som tur vad kan jag se min sjukdom som något positivt när jag mår bra, inte när jag är riktigt dålig men det kan jag inte heller förvänta mej. Jag är den jag är och det är jag ändå stolt över!

day 7. a photo of someone you love

Har hamnat lite efter med dagens foton, men de kommer lite med jämna mellanrum. Idag handlar det om någon jag älskar. Det är ju helt omöjligt! Bloggen kan inte ta emot så många bilder, så jag ger dagens bilder till mina små för dem älskar jag verkligen villkorslöst! <3

Dix är idag närmare 6 år och jag köpte honom som omplaceringshund när han var 5 månader gammal. Han har haft det jobbigt med olika sjukdomar och operationer men är i dagens läge pigg och glad och så hoppas jag att det fortsätter i många år ännu! Han är min prins och mitt stora stöd! Han har hjälpt mej genom många svåra perioder och känner mej utan och innan. Han är min bästa terapeut och vän.

Ziva är min lilla sessa. Hon blev nyligen 2 år och kom till mej genom en slump. Jag och Jim skulle bara vara hundvakt till henne och hennes mamma när Ziva bara var några veckor gammal. Naturligtvis blev vi huvudlöst förälskade i henne och strax efter att vi hade avklarat vårt skötande så flyttande hon in på heltid hos oss! Ziva är glad, hon är omtänksam, älskar att kramas och mysa. Hon är den som ger mej närhet och skratt varje dag.

Nyaste kärleken heter Trassel och anlände till oss för några dagar sedan. Han är 9 månader idag och busig, energirik och lite finurlig, samtidigt är han jättegullig och trivs att vara omkring oss hela tiden och komma nära och bli ompysslad och helst ligga i pappas famn. Han har fångat mitt hjärta redan och jag ser framemot att dela resten av hans liv med honom.