Säg hej till min kompis..

Som en del andra manodepressiva människor har min kropp en lagom konstig inställning till mediciner. Många mediciner så reagerar jag inte på, vilket innebär att om jag exempelvis får en antibiotikakur så hjälper den inte riktigt å jag är sjuk typ hur länge som helst.. Många mediciner gör att jag får helt sjuka exem över hela kroppen å i många fall så verkar mediciner lixom tvärtom.

Om det är mediciner som skall göra mej trött, sömnmediciner å annat, så blir jag oftast megapigg å är det mediciner som skall ge energi å pigga upp så blir jag oftast helt utslagen. Det här är vanligt om man redan som liten uttryckt bipolaritet. Som liten minns jag att vi alltid fick byta mediciner hit å dit å ingen fattade varför inget nånsin funkade som de skulle.

Det här har gjort att jag för det första hatar mediciner å piller! Jag tar väldigt, väldigt sällan Burana å sånt å blir oftast irriterad när människor tuggar dem som godis. Dom funkar ju lixom inte! Jag glömmer ju då lite att de kanske funkar för nån annan.. Jag har blivit tvungen att lära mej vilka ämnen jag inte tål, vilka som absolut inte går ihop å även när jag kan å inte kan ta mediciner.  Jag verkar ofta oxå bli immun mot vissa mediciner å dom slutar fungera i mej. Ett sånt exempel är mina migränmediciner som hjälpte mej sjukt bra i många år men som nu har samma verkan som en halstablett ungefär..

Så när jag är sjuk, vilket tyvärr är rätt ofta eftersom mitt immunförsvar är lika starkt som ett par strumpbyxor så finns det inga mediciner som jag verkligen orkar ta, för de gör lixom ingen nytta å dom förstör bara kroppen. Men de finns en kompis, en kompis som har ställt upp i många år å som jag umgås rätt intensivt med just nu.

Allihopa, säg nu hej till Cocillana. Han bor hos mej å gör att jag inte hostar blod.