Mitt behov av att skriva följer mej i etapper i livet. Ibland räcker det att mina tankar finns i min själv, ibland behöver dom komma ut. Varför de kommer ut i en offentlig blogg vet jag inte, vet någon egentligen varför de bloggar? Men här är jag.

Alldeles annorlunda än tidigare. Och alldeles som tidigare. Mitt liv har under det senaste halvåret, året till och med tagit mej i nya riktningar. Jag lever idag i ett sunt förhållande, med min pojkvän Christopher som är en av de vackraste människor jag nånsin träffat. Han finns vid min sida trots alla mina konstiga tankar, mitt ibland orealistiska beteende, mitt tunga bagage som ibland tynger mej till den grad att jag sluter mej inom mej själv. Han är en fantastisk människa och jag trodde verkligen inte att någon som honom kunde finnas i mitt liv.

Men det är inte alltid lätt. Saker ur mitt förflutna påverkar mej, mitt sätt att vara i ett förhållande. Det är ett hårt jobb att vara i ett sunt och fungerande förhållande när det man tidigare varit med om varit helt tvärtemot och som har skadat mej som människa för en lång tid framöver, kanske för alltid. Jag hade vant mej med tanken om ett liv som singel, trivdes även med det och behövde tid att känna tillit för någon.

Jag kommer inte att berätta mera än så, för trots allt är detta ord som vem som helst kan läsa, men jag tänker inte heller hålla allt inom mej, känna skuld för vad som hände. Jag är trött på att vara tyst, att låssas., att skydda någon som gjort mej illa. Alla får vi stå för våra handlingar, och jag är allt annat än en perfekt person själv. Men jag jobbar varje dag med mej själv, mitt beteende och min plats i världen.

Vad min sjukdom beträffat mår jag idag väldigt bra, jag har inte varit allvarligt sjuk på länge och jag har vant mej med ett liv i balans, ett liv utan skyhöga toppar och enorma dalar. Jag försöker att hålla mina rutiner, sover och äter, planerar min tid för att undvika stress, håller mej på en armlängds avstånd från människor som kan påverka mitt mående på ett negativt sätt, för det finnas sådana, hur lite vi än vill. Men det är en del av livet. Dessa människor påverkar istället någon annan på ett positivt sätt.

Jag arbetar idag på Transmar som kontorsråtta sedan bara 3 veckor tillbaka men känner mej hemma där, har roligt på jobbet och även dessa regelbundna tider hjälper mej att ha balans. Jag lever i nuet, lär mej att det förflutna, planerar och drömmer om min framtid. Jag har tre saker i mitt liv som är viktiga, som jag fördelar min tid mellan och som får mej att må bra. Mina vänner, min familj. Och mej själv.

Jag har försändrats, kanske i viss mån förbättrats. Jag har lärt mej av mina misstag, försökt lära mej av allt som hänt. Och oj vad det hänt. Så mycket som hänt i livet, som jag kommer ihåg, kan skratta och gråta åt, som tagit mej dit jag är. Det påverkar mej till den grad att jag ibland skakar och gråter och är arg, lessen och rädd. Men det ger mej också värdefulla minnen, underbara människor och ett spontant skratt när jag inser att jag är lyckligt lottad. Jag mår bra. Jag älskar att må bra. Att inte ständigt vara rädd för vad som komma skall, att veta att jag kan hantera vad som helst, trots att det under de stunderna inte kommer att vara lätt.

En god vän, en smart kvinna sa en gång att hon är precis där det är meningen att hon skall vara, och att hon kommit dit genom precis den mängd utmaningar hon är menad att klara av.

Jag är där jag skall vara, med precis lagom bagage, lärdomar och erfarenheter och de tar mej framåt varje dag och jag njuter av resan, den är precis som den ska vara.

Välkommen att resa med mej om du vill, det kommer att vara roligt, lärorikt, ärligt och äkta och ibland tungt och nästan oövervinnerligt.. Men det kommer att vara precis som det ska vara!