Nånstans lade mitt första blogginlägg igång enorma mängder tankar. Mina tanka kretsar konstant kring minnen av olika slag, både bra och dåliga, lessna och glada. Jag lyssnar på gamla låtar, läser gamla blogginlägg från år tillbaka, ser foton, försöker minnas och leta efter de bitar som saknas. För nåt saknas. Jag vet inte vad, jag letar letar letar..
Det värsta slog mej i lördags. En insikt så starkt att min kropp hamnade i chock. ågot som kroppen förtängt så länge. Så många minnen som rusade genom mej, som gjorde mej livrädd. Livrädd att det finns kvar där ute, att jag inte är trygg, att jag igen ständigt måste vara på vakt. Det kändes som att jag gick minst 1,5 år tillbaka i tiden, allt är som då och som långt före. Samtidigt vet jag att det är bara minnen, hemska obehagliga minnen, men fortfarande minnen. De kan inte skada mej, de är inte verkliga i nutiden, men känslan av att veta att det en gång för länge sen började så.. Varför kommer de nu? Vad är det meningen jag skall lära mej? Men kroppen fngerar som så tror jag, att vi inte får mer än vad vi klarar av just då. Att den håller inne med en del, tills vi är redo att hantera det, inte med det sagt att det är lätt. Nej verkligen inte, det här påverkar, nästan kontrollerar mitt liv fullständigt just nu. Och jag blir rädd. Finns det mer? Mer minnen som gör mej illa, är det här inte det värsta som finns djupt inne i själen?
Är det bara jag som fungerar så här? Som hela tiden jobbar med minnen av olika slag. Som nästan pinar och plågar mej genom de vidriga minnena som kastar omkull hela min trygghet.. Jag vill tro att genom att gå genom dem om och om igen kommer jag att bearbeta dem, acceptera dem, de kommer att en gång kunna bli bara minnen, som inte är kopplade till mina känslor. Men jag kanske lurar mej? De kanske snarare slår rot ju mer jag låter dem ta plats? Men hur gör jag rätt?
Att göra rätt. En fråga som styrt mej så länge jag kan minnas. Hur lever jag rätt? Hur tar jag hand om mej på rätt sätt? Hur behandlar jag andra rätt? Och hur kan någon bestämma vad jag anser är rätt? Intala mej att det jag gör rätt, är fel.
Jag befinner mej på ett ovant ställe. Mina tankar är otydliga, jag är trött och slut av allt jag försöker ta in, min hjärna jobbar på högvarv och det enda jag vill just nu är att sova. Att ta paus. Men inte fan tar själen paus, den arbetar vidare under natten. Väcker mej skakig, genomsvettig men även glad och pigg, eller förvirrad och konfunderad. Det är mycket som skall passera i de trånga tunnlarna nu, men det leder till något gott. Några steg framåt, till en lite visare Alle. Och så länge dessa trådar irrar hit och dit och fastnar i en röra, så är jag ändå glad, finurlig och lite fnissig. Och hopplöst fast i Lasse Stefanz! I mitt hem spelar Lasse Stefanz på hög volym, mina sinnern verkar behöva deras musik, och fast det känns lite märkligt och konstigt och nästan skrattretande, så är det samtidigt lite skoj.
Och som de sjunger "jag ångrar ingenting, jag har valt mitt sätt att leva, jag går min egen väg, jag gör så gott jag kan, jag ångrar ingenting och det är skönt att veta att varken jag gjort fel eller rätt, har jag gjort det på mitt eget sätt". Det finns stunder när jag önskar att jag hade gjort andra val, när det känns som att vissa val inte har lett till något gott, att det bara gett mej plåga. Men min tro är trots allt, att alla val är bra val, de leder mej framåt och närmare den jag är menad att vara. Trots att vinden ibland tar mej 17 steg bakåt, ger jag inte upp. Jag är starkare än så. Å jag är värd varenda sekund av det arbete som ligger framför mej nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar