Bloggpaus

Alltså ja har lixom alldeles för roligt för att hinna blogga just nu. Jag hänger med vänner, skrattar, busar å åker på äventyr å har grejjer på gång hela tiden. Jag har inte tid att sitta framför bloggen. Sorry, men det är lite så nu :) Bra mår jag å va e nu bättre än det!? Sommar å sol å härliga människor! It`s awesome!

Coconut Tree

Gårdagen blev en underbar dag! Länge sedan jag haft sån glädje i kroppen, sån energi! Efter jobbet åkte jag med hundarna ut å springa å senare på kvällen blev det att lapa lite sol vid Backeberg, volleybolla lite, ta en kall å sen vidare till stan med fina flickor! Pratade om allt möjligt å kvällen avslutades med annat trevligt sällskap.

Idag är det fredag, jag är lite trött men har fortfarande samma känsla i kroppen. Jag är trött på att alltid va nere å tung, jag blir irriterad å frustrerad över att va så kraftlös, utan motivation å vilja å till sist så kliver jag bara ur det å bestämmer att nu är det nog, nu vill jag ha roligt! Jag har gjort de här skoven så länge att jag vet hur de rör sej, hur de fungerar å jag vet när jag kan ändra inställning. Jag vill bara köra på nu! Härligt med sommar å vänner! Sen skall en manodepressiv aldrig köra fullt ut för de strular bara till sej, men jag får iaf trycka på gasen nu å släppa på bromsen liiiite! :)

I eftermiddag kommer mina 2 mostrar hit, skall bli kul att få dem på besök, skall hitta på nåt typiskt åländskt att göra bara :) Nu skall jag lära mej texten till Coconut Tree, öppna elräkningen å sen åka på jobb! Hur bra är inte det på en fredag morgon?

Det här blir nog oxå en bra dag! :)

Bra dag?

Jag tror..

Jag vill..

Jag hoppas..

Det känns som..

Att det här blir en bra dag!!

Vill vill vill.. Eller?

De e svårt att skriva när man inte kan greppa tankarna.. Det är som om inget funkar just nu, allt hänger i trådar i luften å jag vet inte var jag skall börja. Försöker koncentrera mej på att kunna jobba, motionera, äta nåt emellanåt samt sova. Har otroligt svårt för att träffa människor, tilåme mina närmsta vänner. Vet ju inte vad ja ska säga, hur ja ska va.. Men jag försöker varje dag träffa någon för att inte helt låsa mej.

Men det saknas nåt, någon. Det är som att allt det som hann bli min vardag å mitt liv bara rycktes bort å nu vet jag inte var jag skall börja bygga igen.. Måste hitta nya vanor, nya rutiner men när jag inte har den minsta ork till nåt. Jag sitter bara av tid, sitter å väntar på något men jag vet inte vad..

Vad som helst kan få mej i tårar, idag grät jag över pizzan jag gjorde för jag hade ingen att dela den med.. Jag känner mej så otroligt labil, som att minsta lilla kan få mej att ramla.. Vill ur det här, vill hitta energi å glädje över sommaren, över att de e varmt å skönt å kunna träffa människor, prata å skratta. Men min sociala fobi blir bara större å jag får panik genast det samlas folk runt mej.. Idag villade jag bort mej på Kantarellen i en halvtimme för att jag skulle köpa skinka.. Gick bara omkring å fattade ingenting å lyckades tappa bort bankkort å alltihopa.. De är som om all tankeverksamhet har stannat, som att den bara e i gång för att hålla mej fysiskt i liv.

Men jag vill inte ha det så här. Jag hatar att va den här personen, den är inte jag!! Vill hitta mej själv.. Vill att såren skall sluta blöda å att det roliga å glada skall kunna köra över allt som är så tungt. Jag jobbar på det. Jag jobbar otroligt. Senast igår ville dom lägga en sjukskrivning på mej men jag vägrar. Jag tänker hålla ut så länge det bara går! Jag har gjort det förut å jag kan göra det igen, jag behöver bara få göra det på mitt eget sätt.. Samtidigt är jag rädd att jag igen kör på för länge så att det bara blir värre till slut..

Det finns bara för många röster, för många tankar å jag har noll koll. Jag vet absolut inte vad jag vill överhuvudtaget. Men det faller nog på plats, jag vill bara att de ska gå snabbare, bli bättre nu. Jag å tålamod är inte helt vänner.

Samtidigt är jag så fruktansvärt arg å förbannad.  På hela situationen, på allt som har varit å som är! Vill skrika men vet att jag skriker det på fel ställe.. Känslorna blandas för varje minut å jag vet aldrig hur jag egentligen mår. Svaret på frågan kan ändras flera gånger under en timme.. Men just nu, i denna minut, efter en timme på en gräsmatta med vännen å lillen så känns det som att jag klarar en stund till.

På fredag kommer två av mina mostrar hit för att spendera helgen här, de känns härligt. Att få va nära släkt å vänner är det som håller mej uppe. De som känner mej, som vet vem jag egentligen är å kan se genom alla mina skal. Som inte tror på mina fejkleenden utan verkligen vet hur det ligger till.. På samma gång är det tungt, ibland är det bara så mycket lättare att fejka, ingen som vet, ingen som förstår.

Men nu skiner solen å jag skall njuta av den. Imorgon är en ny dag. Så nu har snart en dag till gått. Varje dag är ett steg, fast det går 4 fram å 12 tillbaka under dagen så är det ändå ett steg avklarat när natten tar mej..

Vilsna tankar..

Har tappat bort mej totalt. Är helt vilse, fast i ett träsk där jag inte kommer nånstans. Det finns massa folk runt omkring men ingen ser mej, ingen hör mej, ingen vill ha mej med. Blodet pumpar å jag drar å sliter åt alla håll men jag kommer inte loss. Jag vet inte ens vad det är jag sitter fast i, jag vet bara att jag är fast. Mitt hjärta bultar som skenande hästar, nåt drar längs ryggraden, lungorna täpps till, tårarna tränger sej ut, jag biter ihop käkarna... Jag är så borta. Kan inte hålla en tanke i huvudet länge nog för att förstå vad jag själv tänker. Vet inte hur jag mår, var jag är, vart jag är påväg.

Vill inte se folk, vill inte prata eller synas, samtidigt som jag har ett enormt behov av att nån säger: jag ser dej, vi vet att du är här, vi har saknat dej men nu är du tillbaka å nu släpper vi dej aldrig. Men ingen gör det.. För jag är inte tillbaka, jag kommer aldrig att komma tillbaka för jag har förlorat allt jag var å jag vet inte vem jag är längre. Min kropp ser inte ut som den jag känt så länge, mina kläder ser ut att tillhöra någon annans garderob, min frisyr har bara placerats på mitt huvve, mina skor är ingådda av nån annan.. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill. Vet inte vem som får mej ur sängen på morgonen, vem som håller mej vaken hela dagen å hela natten, vem som fixar så att allt ser bra ut på utsidan. Men dom gör det bra, för det är ingen som ser nåt, förutom den vackra själ som jag älskar av hela mitt hjärta å som jag vägrar leva utan.. Själen å personen som är som min andra halva, som håller mej ovanför vattnet vilken våg som än kommer.. Men för alla andra, så e masken jävligt bra gjord. Jag är imponerad.

Egentligen klarar jag inte av att vara nära människor, paniken väller upp i mej på en sekunds tid så jag söker mej till allt sådant som jag vet att jag måste hålla mej ifrån, allt sånt som skadar mej men jag kan inte, impulsen tvingar dit mej, säger att jag inte har nåt annat val, det finns inget annat jag kan göra. Å egentligen spelar det ingen roll vad jag gör. Så vem bryr sej om de e rätt eller fel eller som alla andra tycker eller inte tycker det är bra? Sist å slutligen är det mitt eget val å om jag väljer fel? Ja, då har jag iaf valt å inte blivit totalt förstenad.. Jag är förbannad, arg å lessen. Men mest av allt är jag ensam. Ensam i mej själv, ensam bland alla dom som går med leenden..

Framåt

Alltså va e de för fel på mitt blogspot? En massa inlägg kommer aldrig upp å vissa kommer upp typ 5 timmar efter att jag publicerat dem? Jag blir helt knäpp.

Nåja, tänkte nog mest meddela att jag lever å att det blir bättre för varje dag! Känner mej ibland som en nykter alkoholist som vaknar på morgonen å tänker: Nu tar vi dagen som den kommer. Men de e lite så jag måste göra. Märker iaf att jag mår bättre. De jobbiga timmarna har gått från 23 timmar i dygnet till typ 2 å de blir bättre hela tiden! De känns bra! Jag tar svackorna när dom kommer å vet att jag hela tiden kommer ett steg framåt..

Det blir nog bra.

Om att ånga sej..

Det känns bättre idag. Eller kanske inte bättre, men annorlunda, lugnare. Som att stormen dragit förbi å nu är det lättare att andas. Luften är renare å friskare.. Det regnar vid min lilla stuga idag. Vilket är ganska skönt, bara sitta inne å se på allt ute å inse att jag vissa saker kan man inte ändra på. Jag kan inte styra över vädret, över vinden eller vattnet. Men jag kan förändra mej själv, lära mej av mina egna tankar. Mina fantastiska vänner har aldrig funnits närmare mej än just nu, fast ingen av dem egentligen vet var jag är.. Dom finns ett samtal bort å det har varit många samtal..

Jag vet att det är just nu allt känns helt okej, det kommer att komma stunder och dagar när inget funkar, när allt ramlar över mej igen, när känslorna sliter åt tusen olika håll Men det är så det är. Det är tid och tårar som behövs när livet är svårt. Å de blir alltid bättre. Vi har alla något inom oss, som inte låter oss släppa taget, som får oss att bestiga berg, klättra upp ur hålet, gå över vattnet.. Något som klamrar sej fast som en kattunge i ett träd. Hopp. Så länge vi har hopp så går tiden framåt.

Jag och en vän funderade igår natt över den möjligheten att hitta en "spola-tillbaka-knapp". Vad skulle vi ändra på? Jag insåg att jag skulle inte ändra på något alls. Eller jo, klart jag skulle undvika att köra 76 på 50 väg om jag vet att snuten står där, men de viktiga sakerna, relationerna, händelserna skulle jag inte ändra på. Inget alls. För även fast det gjort ont så många gånger under åren å gör ont nu, så vet jag att jag är den jag är pga de sakerna.. Jag har lärt mej nåt och jag kommer att fortsätta lära mej. Att veta det, det ger en tröst, en hint om att jag levt som det är meningen att jag skall göra.

Det är en spännande väg att gå sitt eget liv. Man vet aldrig vilka hinder det finns, vilka regnskurar som kommer över, vilka människor vi möter på vägen, vad vi förlorar under vägen å vi vet inte var nästa destination finns. Men är det inte det som är charmen? Är det inte det som gör att vi fortsätter att gå? För att sedan inse när vi väl är framme, kunna se tillbaka å känna att mitt liv var underbart? Jag hoppas min väg har lång väg kvar! Jag vill gå längre å längre å med tiden får jag bättre packning, proviant å karta med mej tack vare de missöden som hänt på vägen redan..

Det är en lång väg innan jag är ute ur den här snårskogen jag befinner mej i just nu, men jag vet att jag hittar ur den. Helt enkelt för att det är meningen att jag skall hitta ur den. Nånstans inne i röran i mitt huvve finns en liten styrka, ett litet hopp som säger att jag klarar det. Jag kunde ha gått runt den här snårskogen, men ett enda beslut gjorde att jag gick in och inte ens under de värsta stunderna så kan jag egentligen ångra mej. Jag gjorde mitt val och jag ångrar mej inte. De saker jag önskar var annorlunda är inte mina egna beslut, utan de ligger i nån annans händer. Precis som mina beslut gett andra tårar å sår.. Vi påverkas av andras beslut, men vi måste även acceptera dem. Det går inte att förändra eller ångra de beslut som tagits av människor i vår närhet, men det går att välja sin egen väg ur dem. Det krävs mod att vara sej själv, att ta ansvar för sitt eget.

I wouldn`t change a thing.

Paus

Jag känner att det här är helt fel ställe att skriva på nu. Det är alldeles för mycket som är på gång å jag vill å kan inte va så personlig som jag behöver just nu. Så bloggen kommer att stå stilla ett tag nu. Jag behöver min gamla lösenordsskyddade blogg för att få dela allt med de jag verkligen litar på å inte hela tiden vara rädd att få en kniv i ryggen..

Jag kommer att fortsätta finnas här, men i mindre utsträckning. Jag måste lägga all tid å energi på mej själv nu för att komma vidare. Jag trycker lite på paus nu..

På hemlig ort..

Har flytt verkligheten å sitter just nu i en underbar stuga å ser ut över vattnet. Det lugnar inte så mycket som jag hade önskat.. Men det är ändå som balsam för själen. Bara jag, barnen, musiken å brasan som sprakar.. Jag behöver den här tiden, för att minnas, för att gråta, skratta, fundera, tänka.. 6 personer i hela världen vet om var jag är. Det är skönt. Jag vill inte synas i allas ögon nu.. Jag kommer nog snart att synas.. Både på gott å ont.. Men nog är det hemskt, att man känner att man vill fly..

Fick reda på saker idag som verkligen ställer till ännu mera som att det inte räcker med skiten jag försker reda upp. Är lessen, besviken, arg, förbannad, skadeglad.. Allt! Trodde fan inte det kunde bli värre men som en underbar vän sa idag: den tanken ska man aldrig tänka för då blir de fan värre! Önskar ibland att jag kunde va en sån som bara låser in alla svårigheter å problem i en låda å kan skylla allt på alla andra hela tiden för att hålla sej själv ren. Men jag funkar inte så, jag måste tänka, fundera, lägga pussel.. Jag är absolut inte bättre än någon annan, jag har gjort fruktansvärda misstag, men jag står för dem å försöker lära mej nåt av dem! Genom att lägga allt i låda så sårar man inte bara andra, man skadar även sej själv så otroligt mycket.

Den där lådan måste nångång öppnas för alla å jag vill inte ta itu med vad som ligger där då.. Så trots all smärta å skam som finns nu så måste jag gå genom det nu, låta det riva å slita i hela min själ. För jag vet att det trots allt är bättre än att bara ignorera allt.. Jag måste göra mej själv den tjänsten, fast det inte alls känns som en tjänst. Finns så många saker jag bara måste förstå å acceptera trots alla röster i huvvet!

Försöker bygga ihop ett pussel som saknar många av bitarna å jag vet var bitarna är men jag har inte tillgång till dem. Å kommer antagligen aldrig att ha det.. Men jag vet att nåt inte stämmer, jag vet att jag missat nån detalj nånstans. Jag måste bara fokusera mera, gå genom alla tankar å känslor igen å igen tills allt faller på plats.. De gör lika ont för varje gång, men jag måste. Jag har inget annat val för jag vill inte vara en sån som lägger allt i en låda.

Jag värdesätter att ta itu med problem och svårigheter, att resa sej ur askan igen. Jag fixar det. Jag är bara rädd att det ska ta så på mina krafter.. Försöker hitta mej själv igen å jag förstår inte hur jag kunde tappa mej så här! Hur fan gick det till?? Men nu är det så, jag måste bara fortsätta framåt framåt framåt trots att jag stupar å snavar över kvistar å ris hela tiden..

Vet inte vem jag skall tacka för alla dessa underbara människor omkring mej, som lyssnar, som pratar, som skrattar å gråter med mej.. Utan de människor vet jag inte hur jag skulle orka ett endaste andetag till.. Det gör så ont.

Jag trodde inte det kunde göra så ont..

Ett steg framåt..

Jag vet inte vad jag skall säga eller skriva fast jag har huvudet så fullt med ord att det ibland rinner över å jag säger en massa osammanhängande saker var jag än råkar befinna mej. Jag sitter i en situation jag aldrig varit med om, som jag aldrig trodde att ja skulle va med om å jag vet varken upp eller ner..

Ibland så kan jag släppa alla tankar å bara leva i nuet men sen så kommer allt över mej å jag flyger som en studsboll från en känsla till en annan utan att få stopp på det.. Jag är van att vara deprimerad, det är en del av den jag är, men nu är jag inte det, det här är något annat. Det är en krisreaktion på saker som hänt som jag först nu kan bearbeta. Jag är oxå medveten att det ser hemskt märklig ut att jag skulle bli så här förstörd just som jag gör slut med min pojkvän. Jag faller inte i depression eller ångest för ett bad break up. Det är mycket som inte ögat ser.

Jag är nu just sjukskriven åtminstone en vecka, eventuellt längre. Min sömn är en gåta, jag har svårt för att äta, kan inte slappna av, är rädd för att va ensam samtidigt som jag bara vill va ensam.. Hela jag är ett stort garnnystan nu å jag försöker reda ut en tanke i taget. Jag fokuserar på att göra sådant som jag mår bra av, sånt som ger mej trygghet å lugn å ro. Det finns för många frågor, frågor som jag i nåt skede måste släppa för det finns inga svar. Jag måste fokusera på att hitta mina egna svar, mina egna pusselbitar. Vad som är jag.

Nog har jag tidigare förstått hur underbart det är med vänner, med fina människor. Men efter den här veckan förstår jag på ett helt annat sätt hur otroligt viktigt det är med vänner å fina medmänniskor, som man kan lita på, som man är trygg med, som lyssnar, tröstar å förstår. Som låter mej vara mej själv. Låter mej vara den personen jag saknat så länge å äntligen kan försöka bygga ihop igen. Jag vet inte hur jag någonsin skall kunna göra detsamma för er alla, jag är så tacksam över att ni finns i mitt liv! Alla fina ord, frågor om hur jag mår, en varm kram. Det finns inget pris..

Jag har en sjujävla väg att gå å ibland känns det som att jag kommit 3 steg fram när vinden tar mej 7 tillbaka. Men jag stretar på, jag skall komma fram! Ett hopp kommer över mej emellanåt å jag klamrar mej fast vid det med alla energi jag har! Minnena är förjävliga å ibland förstår jag inte mina egna tankar, men jag tror ändå att allt kommer att bli bra. Det kommer att bli bra, men de tar tid å tårar. Å underbara, härliga vänner. Nånstans är jag ändå glad, allt har en mening å jag vet att jag blir starkare av allt som händer.

" Fool me into believing

I don`t care if you`re deceiving me

I wouldn`t want it any other way

`Cause then I`d only stay the same."