De e svårt att skriva när man inte kan greppa tankarna.. Det är som om inget funkar just nu, allt hänger i trådar i luften å jag vet inte var jag skall börja. Försöker koncentrera mej på att kunna jobba, motionera, äta nåt emellanåt samt sova. Har otroligt svårt för att träffa människor, tilåme mina närmsta vänner. Vet ju inte vad ja ska säga, hur ja ska va.. Men jag försöker varje dag träffa någon för att inte helt låsa mej.
Men det saknas nåt, någon. Det är som att allt det som hann bli min vardag å mitt liv bara rycktes bort å nu vet jag inte var jag skall börja bygga igen.. Måste hitta nya vanor, nya rutiner men när jag inte har den minsta ork till nåt. Jag sitter bara av tid, sitter å väntar på något men jag vet inte vad..
Vad som helst kan få mej i tårar, idag grät jag över pizzan jag gjorde för jag hade ingen att dela den med.. Jag känner mej så otroligt labil, som att minsta lilla kan få mej att ramla.. Vill ur det här, vill hitta energi å glädje över sommaren, över att de e varmt å skönt å kunna träffa människor, prata å skratta. Men min sociala fobi blir bara större å jag får panik genast det samlas folk runt mej.. Idag villade jag bort mej på Kantarellen i en halvtimme för att jag skulle köpa skinka.. Gick bara omkring å fattade ingenting å lyckades tappa bort bankkort å alltihopa.. De är som om all tankeverksamhet har stannat, som att den bara e i gång för att hålla mej fysiskt i liv.
Men jag vill inte ha det så här. Jag hatar att va den här personen, den är inte jag!! Vill hitta mej själv.. Vill att såren skall sluta blöda å att det roliga å glada skall kunna köra över allt som är så tungt. Jag jobbar på det. Jag jobbar otroligt. Senast igår ville dom lägga en sjukskrivning på mej men jag vägrar. Jag tänker hålla ut så länge det bara går! Jag har gjort det förut å jag kan göra det igen, jag behöver bara få göra det på mitt eget sätt.. Samtidigt är jag rädd att jag igen kör på för länge så att det bara blir värre till slut..
Det finns bara för många röster, för många tankar å jag har noll koll. Jag vet absolut inte vad jag vill överhuvudtaget. Men det faller nog på plats, jag vill bara att de ska gå snabbare, bli bättre nu. Jag å tålamod är inte helt vänner.
Samtidigt är jag så fruktansvärt arg å förbannad. På hela situationen, på allt som har varit å som är! Vill skrika men vet att jag skriker det på fel ställe.. Känslorna blandas för varje minut å jag vet aldrig hur jag egentligen mår. Svaret på frågan kan ändras flera gånger under en timme.. Men just nu, i denna minut, efter en timme på en gräsmatta med vännen å lillen så känns det som att jag klarar en stund till.
På fredag kommer två av mina mostrar hit för att spendera helgen här, de känns härligt. Att få va nära släkt å vänner är det som håller mej uppe. De som känner mej, som vet vem jag egentligen är å kan se genom alla mina skal. Som inte tror på mina fejkleenden utan verkligen vet hur det ligger till.. På samma gång är det tungt, ibland är det bara så mycket lättare att fejka, ingen som vet, ingen som förstår.
Men nu skiner solen å jag skall njuta av den. Imorgon är en ny dag. Så nu har snart en dag till gått. Varje dag är ett steg, fast det går 4 fram å 12 tillbaka under dagen så är det ändå ett steg avklarat när natten tar mej..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar