Har tappat bort mej totalt. Är helt vilse, fast i ett träsk där jag inte kommer nånstans. Det finns massa folk runt omkring men ingen ser mej, ingen hör mej, ingen vill ha mej med. Blodet pumpar å jag drar å sliter åt alla håll men jag kommer inte loss. Jag vet inte ens vad det är jag sitter fast i, jag vet bara att jag är fast. Mitt hjärta bultar som skenande hästar, nåt drar längs ryggraden, lungorna täpps till, tårarna tränger sej ut, jag biter ihop käkarna... Jag är så borta. Kan inte hålla en tanke i huvudet länge nog för att förstå vad jag själv tänker. Vet inte hur jag mår, var jag är, vart jag är påväg.
Vill inte se folk, vill inte prata eller synas, samtidigt som jag har ett enormt behov av att nån säger: jag ser dej, vi vet att du är här, vi har saknat dej men nu är du tillbaka å nu släpper vi dej aldrig. Men ingen gör det.. För jag är inte tillbaka, jag kommer aldrig att komma tillbaka för jag har förlorat allt jag var å jag vet inte vem jag är längre. Min kropp ser inte ut som den jag känt så länge, mina kläder ser ut att tillhöra någon annans garderob, min frisyr har bara placerats på mitt huvve, mina skor är ingådda av nån annan.. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill. Vet inte vem som får mej ur sängen på morgonen, vem som håller mej vaken hela dagen å hela natten, vem som fixar så att allt ser bra ut på utsidan. Men dom gör det bra, för det är ingen som ser nåt, förutom den vackra själ som jag älskar av hela mitt hjärta å som jag vägrar leva utan.. Själen å personen som är som min andra halva, som håller mej ovanför vattnet vilken våg som än kommer.. Men för alla andra, så e masken jävligt bra gjord. Jag är imponerad.
Egentligen klarar jag inte av att vara nära människor, paniken väller upp i mej på en sekunds tid så jag söker mej till allt sådant som jag vet att jag måste hålla mej ifrån, allt sånt som skadar mej men jag kan inte, impulsen tvingar dit mej, säger att jag inte har nåt annat val, det finns inget annat jag kan göra. Å egentligen spelar det ingen roll vad jag gör. Så vem bryr sej om de e rätt eller fel eller som alla andra tycker eller inte tycker det är bra? Sist å slutligen är det mitt eget val å om jag väljer fel? Ja, då har jag iaf valt å inte blivit totalt förstenad.. Jag är förbannad, arg å lessen. Men mest av allt är jag ensam. Ensam i mej själv, ensam bland alla dom som går med leenden..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar