Jag kommer då INTE att byta karriär till målare. Känns som jag hållit på i flera veckor när det faktiskt bara handlar om 3 dagar.. Men jag är supernöjd med resultatet! Min fondvägg är lite för mörk än vad jag hade tänkt, men jag diggar den ändå. Resten av väggarna är underbart silvergrå å de känns jättekul! Nu väntar jag bara på att få hem nya soffan som hoppeligen kommer i mitten av veckan å sen är det fritt fram för att mysa hela hösten! Känns så underbart fräscht! Dock märker jag ju nu hur tråkig resten av lägenheten är.. Helskotta :p Mej de projektet ska nog ta sej oxå småningom!
Har lallat runt konstant sedan jag slutade jobba igår å plockat å donat å flyttat på grejjer å är helt slut! Va skönt att jag får sitta i min (lite lätt provisoriska) soffa med hundarna å dricka ett glas fanta å göra ingenting.. Så härligt!
Har annars hunnit med långprommis i Jomala idag, fått rivningsarbetare på besök (Julia å Diana, TACK) å spenderat ett par timmar med fina Linda! :) Så lite annat än jobba å slita har jag hunnit med! Imon är det söndag, sköna söndag..
Är lite datalös för tillfället men Nettes data har flyttat hit som sällskap under mitt renoveringsprojket, det tackar jag för! Samtidigt flyttade hennes hund oxå hit över helgen så ja antar det går jämt ut :)
Hoppas ni alla har/har haft en bra helg!
lördag 27 augusti 2011
onsdag 24 augusti 2011
Öhman goes målare!
Jag är lite sån att när jag vill nåt så vill jag det nu, å helst lite tidigare. När jag flyttade i april så hade jag ingen aning om hur jag ville ha det, vilka färger jag skulle ha. Men nu vet jag hur jag vill ha mitt tv-rum, har beställt ny soffa å har allt klart. Förutom att väggarna då är helt fel färg.. Så..
Jag har målat idag :)
Har lyckats måla min fondvägg å är redan skittrött på det å då måste jag måla den en gång till imon.. Å i helgen ska alla andra väggar målas. Jag vill att de ska va klart NU. Alltid samma sak, jag tycker det ska bli skitroligt att måla å efter 2 minuter e jag redan uttråkad å vill bara att allt ska va torkat å jämt å färdigt. Kanske borde ha beställt tålamod när jag beställde soffan? Men, men de blir säkert skiiiitbra när de e klart! :)
Btw så e jag alldeles mörkgrå-prickig över hela armarna å händerna.. Gulligt.
Jag har målat idag :)
Har lyckats måla min fondvägg å är redan skittrött på det å då måste jag måla den en gång till imon.. Å i helgen ska alla andra väggar målas. Jag vill att de ska va klart NU. Alltid samma sak, jag tycker det ska bli skitroligt att måla å efter 2 minuter e jag redan uttråkad å vill bara att allt ska va torkat å jämt å färdigt. Kanske borde ha beställt tålamod när jag beställde soffan? Men, men de blir säkert skiiiitbra när de e klart! :)
Btw så e jag alldeles mörkgrå-prickig över hela armarna å händerna.. Gulligt.
tisdag 23 augusti 2011
Att-bo-ensam-problem
Som de flesta vet då så bor jag i Strandnäs där jag gick å köpte mej en liten lya. Jag bor ensam å Gio bor idag i min/vår gamla lägenhet. Jag tycker det finns för- och nackdelar med att bo sambo å att intet bo sambo precis som allt annat. Klockan är jättelite på morgonen å jag har dock lyckats hitta en nackdel här i min nyvakna värld.
Jag försöker alltid planera kvällen före vad jag skall ha på mej på jobbet eftersom jag är så sjukt morgontrött att jag helt enkelt inte hinner börja fundera på sånt på mornarna. Men idag, idag hade jag inte riktigt tänkt. Så jag kom på att jag skulle pröva en klänning, trots att jag visste att jag inte ville ha dem. Problemet är: att jag inte kommer ur den för jag räcks inte till dragkedjan å det börjar bli lite lätt bråttom till jobb nu. De här skulle ju inte va ett problem om jag fortfarande hade en sambo. Men nehepp..
Så nu får jag gladeligen gå till jobbet. I en klänning jag inte ens vill ha. Sen får jag fndera halva dagen hur jag skall komma ur den när jag kommer hem. Snälla skratta inte när ni ser mej. De blev en liten miss..
Jag försöker alltid planera kvällen före vad jag skall ha på mej på jobbet eftersom jag är så sjukt morgontrött att jag helt enkelt inte hinner börja fundera på sånt på mornarna. Men idag, idag hade jag inte riktigt tänkt. Så jag kom på att jag skulle pröva en klänning, trots att jag visste att jag inte ville ha dem. Problemet är: att jag inte kommer ur den för jag räcks inte till dragkedjan å det börjar bli lite lätt bråttom till jobb nu. De här skulle ju inte va ett problem om jag fortfarande hade en sambo. Men nehepp..
Så nu får jag gladeligen gå till jobbet. I en klänning jag inte ens vill ha. Sen får jag fndera halva dagen hur jag skall komma ur den när jag kommer hem. Snälla skratta inte när ni ser mej. De blev en liten miss..
Välkommen tillbaka!
Nu känns det som att livet har lugnat ner sig, det är skönt att vara tillbaka på jobb å få in lite rutiner! Har haft en superbra sommar å en underbar semester! Har träffat sjukt underbara vänner, både gamla å nya. Njutit av sommar och sol, vilat, simmat, haft en och annan fest, bara haft det bra helt enkelt! Det är den första sommaren på 9 år som jag faktiskt mått bra å det är en helt otrolig känsla för mej!
Känner dock att det börjar klia i fingrarna n, det är dags att öppna bloggen igen! :)
Känner dock att det börjar klia i fingrarna n, det är dags att öppna bloggen igen! :)
Välkommen! Hoppas alla haft en fin sommar å ser framemot en härlig höst!
torsdag 16 juni 2011
Bloggpaus
Alltså ja har lixom alldeles för roligt för att hinna blogga just nu. Jag hänger med vänner, skrattar, busar å åker på äventyr å har grejjer på gång hela tiden. Jag har inte tid att sitta framför bloggen. Sorry, men det är lite så nu :) Bra mår jag å va e nu bättre än det!? Sommar å sol å härliga människor! It`s awesome!
torsdag 9 juni 2011
Coconut Tree
Gårdagen blev en underbar dag! Länge sedan jag haft sån glädje i kroppen, sån energi! Efter jobbet åkte jag med hundarna ut å springa å senare på kvällen blev det att lapa lite sol vid Backeberg, volleybolla lite, ta en kall å sen vidare till stan med fina flickor! Pratade om allt möjligt å kvällen avslutades med annat trevligt sällskap.
Idag är det fredag, jag är lite trött men har fortfarande samma känsla i kroppen. Jag är trött på att alltid va nere å tung, jag blir irriterad å frustrerad över att va så kraftlös, utan motivation å vilja å till sist så kliver jag bara ur det å bestämmer att nu är det nog, nu vill jag ha roligt! Jag har gjort de här skoven så länge att jag vet hur de rör sej, hur de fungerar å jag vet när jag kan ändra inställning. Jag vill bara köra på nu! Härligt med sommar å vänner! Sen skall en manodepressiv aldrig köra fullt ut för de strular bara till sej, men jag får iaf trycka på gasen nu å släppa på bromsen liiiite! :)
I eftermiddag kommer mina 2 mostrar hit, skall bli kul att få dem på besök, skall hitta på nåt typiskt åländskt att göra bara :) Nu skall jag lära mej texten till Coconut Tree, öppna elräkningen å sen åka på jobb! Hur bra är inte det på en fredag morgon?
Det här blir nog oxå en bra dag! :)
Idag är det fredag, jag är lite trött men har fortfarande samma känsla i kroppen. Jag är trött på att alltid va nere å tung, jag blir irriterad å frustrerad över att va så kraftlös, utan motivation å vilja å till sist så kliver jag bara ur det å bestämmer att nu är det nog, nu vill jag ha roligt! Jag har gjort de här skoven så länge att jag vet hur de rör sej, hur de fungerar å jag vet när jag kan ändra inställning. Jag vill bara köra på nu! Härligt med sommar å vänner! Sen skall en manodepressiv aldrig köra fullt ut för de strular bara till sej, men jag får iaf trycka på gasen nu å släppa på bromsen liiiite! :)
I eftermiddag kommer mina 2 mostrar hit, skall bli kul att få dem på besök, skall hitta på nåt typiskt åländskt att göra bara :) Nu skall jag lära mej texten till Coconut Tree, öppna elräkningen å sen åka på jobb! Hur bra är inte det på en fredag morgon?
Det här blir nog oxå en bra dag! :)
onsdag 8 juni 2011
Vill vill vill.. Eller?
De e svårt att skriva när man inte kan greppa tankarna.. Det är som om inget funkar just nu, allt hänger i trådar i luften å jag vet inte var jag skall börja. Försöker koncentrera mej på att kunna jobba, motionera, äta nåt emellanåt samt sova. Har otroligt svårt för att träffa människor, tilåme mina närmsta vänner. Vet ju inte vad ja ska säga, hur ja ska va.. Men jag försöker varje dag träffa någon för att inte helt låsa mej.
Men det saknas nåt, någon. Det är som att allt det som hann bli min vardag å mitt liv bara rycktes bort å nu vet jag inte var jag skall börja bygga igen.. Måste hitta nya vanor, nya rutiner men när jag inte har den minsta ork till nåt. Jag sitter bara av tid, sitter å väntar på något men jag vet inte vad..
Vad som helst kan få mej i tårar, idag grät jag över pizzan jag gjorde för jag hade ingen att dela den med.. Jag känner mej så otroligt labil, som att minsta lilla kan få mej att ramla.. Vill ur det här, vill hitta energi å glädje över sommaren, över att de e varmt å skönt å kunna träffa människor, prata å skratta. Men min sociala fobi blir bara större å jag får panik genast det samlas folk runt mej.. Idag villade jag bort mej på Kantarellen i en halvtimme för att jag skulle köpa skinka.. Gick bara omkring å fattade ingenting å lyckades tappa bort bankkort å alltihopa.. De är som om all tankeverksamhet har stannat, som att den bara e i gång för att hålla mej fysiskt i liv.
Men jag vill inte ha det så här. Jag hatar att va den här personen, den är inte jag!! Vill hitta mej själv.. Vill att såren skall sluta blöda å att det roliga å glada skall kunna köra över allt som är så tungt. Jag jobbar på det. Jag jobbar otroligt. Senast igår ville dom lägga en sjukskrivning på mej men jag vägrar. Jag tänker hålla ut så länge det bara går! Jag har gjort det förut å jag kan göra det igen, jag behöver bara få göra det på mitt eget sätt.. Samtidigt är jag rädd att jag igen kör på för länge så att det bara blir värre till slut..
Det finns bara för många röster, för många tankar å jag har noll koll. Jag vet absolut inte vad jag vill överhuvudtaget. Men det faller nog på plats, jag vill bara att de ska gå snabbare, bli bättre nu. Jag å tålamod är inte helt vänner.
Samtidigt är jag så fruktansvärt arg å förbannad. På hela situationen, på allt som har varit å som är! Vill skrika men vet att jag skriker det på fel ställe.. Känslorna blandas för varje minut å jag vet aldrig hur jag egentligen mår. Svaret på frågan kan ändras flera gånger under en timme.. Men just nu, i denna minut, efter en timme på en gräsmatta med vännen å lillen så känns det som att jag klarar en stund till.
På fredag kommer två av mina mostrar hit för att spendera helgen här, de känns härligt. Att få va nära släkt å vänner är det som håller mej uppe. De som känner mej, som vet vem jag egentligen är å kan se genom alla mina skal. Som inte tror på mina fejkleenden utan verkligen vet hur det ligger till.. På samma gång är det tungt, ibland är det bara så mycket lättare att fejka, ingen som vet, ingen som förstår.
Men nu skiner solen å jag skall njuta av den. Imorgon är en ny dag. Så nu har snart en dag till gått. Varje dag är ett steg, fast det går 4 fram å 12 tillbaka under dagen så är det ändå ett steg avklarat när natten tar mej..
Men det saknas nåt, någon. Det är som att allt det som hann bli min vardag å mitt liv bara rycktes bort å nu vet jag inte var jag skall börja bygga igen.. Måste hitta nya vanor, nya rutiner men när jag inte har den minsta ork till nåt. Jag sitter bara av tid, sitter å väntar på något men jag vet inte vad..
Vad som helst kan få mej i tårar, idag grät jag över pizzan jag gjorde för jag hade ingen att dela den med.. Jag känner mej så otroligt labil, som att minsta lilla kan få mej att ramla.. Vill ur det här, vill hitta energi å glädje över sommaren, över att de e varmt å skönt å kunna träffa människor, prata å skratta. Men min sociala fobi blir bara större å jag får panik genast det samlas folk runt mej.. Idag villade jag bort mej på Kantarellen i en halvtimme för att jag skulle köpa skinka.. Gick bara omkring å fattade ingenting å lyckades tappa bort bankkort å alltihopa.. De är som om all tankeverksamhet har stannat, som att den bara e i gång för att hålla mej fysiskt i liv.
Men jag vill inte ha det så här. Jag hatar att va den här personen, den är inte jag!! Vill hitta mej själv.. Vill att såren skall sluta blöda å att det roliga å glada skall kunna köra över allt som är så tungt. Jag jobbar på det. Jag jobbar otroligt. Senast igår ville dom lägga en sjukskrivning på mej men jag vägrar. Jag tänker hålla ut så länge det bara går! Jag har gjort det förut å jag kan göra det igen, jag behöver bara få göra det på mitt eget sätt.. Samtidigt är jag rädd att jag igen kör på för länge så att det bara blir värre till slut..
Det finns bara för många röster, för många tankar å jag har noll koll. Jag vet absolut inte vad jag vill överhuvudtaget. Men det faller nog på plats, jag vill bara att de ska gå snabbare, bli bättre nu. Jag å tålamod är inte helt vänner.
Samtidigt är jag så fruktansvärt arg å förbannad. På hela situationen, på allt som har varit å som är! Vill skrika men vet att jag skriker det på fel ställe.. Känslorna blandas för varje minut å jag vet aldrig hur jag egentligen mår. Svaret på frågan kan ändras flera gånger under en timme.. Men just nu, i denna minut, efter en timme på en gräsmatta med vännen å lillen så känns det som att jag klarar en stund till.
På fredag kommer två av mina mostrar hit för att spendera helgen här, de känns härligt. Att få va nära släkt å vänner är det som håller mej uppe. De som känner mej, som vet vem jag egentligen är å kan se genom alla mina skal. Som inte tror på mina fejkleenden utan verkligen vet hur det ligger till.. På samma gång är det tungt, ibland är det bara så mycket lättare att fejka, ingen som vet, ingen som förstår.
Men nu skiner solen å jag skall njuta av den. Imorgon är en ny dag. Så nu har snart en dag till gått. Varje dag är ett steg, fast det går 4 fram å 12 tillbaka under dagen så är det ändå ett steg avklarat när natten tar mej..
tisdag 7 juni 2011
Vilsna tankar..
Har tappat bort mej totalt. Är helt vilse, fast i ett träsk där jag inte kommer nånstans. Det finns massa folk runt omkring men ingen ser mej, ingen hör mej, ingen vill ha mej med. Blodet pumpar å jag drar å sliter åt alla håll men jag kommer inte loss. Jag vet inte ens vad det är jag sitter fast i, jag vet bara att jag är fast. Mitt hjärta bultar som skenande hästar, nåt drar längs ryggraden, lungorna täpps till, tårarna tränger sej ut, jag biter ihop käkarna... Jag är så borta. Kan inte hålla en tanke i huvudet länge nog för att förstå vad jag själv tänker. Vet inte hur jag mår, var jag är, vart jag är påväg.
Vill inte se folk, vill inte prata eller synas, samtidigt som jag har ett enormt behov av att nån säger: jag ser dej, vi vet att du är här, vi har saknat dej men nu är du tillbaka å nu släpper vi dej aldrig. Men ingen gör det.. För jag är inte tillbaka, jag kommer aldrig att komma tillbaka för jag har förlorat allt jag var å jag vet inte vem jag är längre. Min kropp ser inte ut som den jag känt så länge, mina kläder ser ut att tillhöra någon annans garderob, min frisyr har bara placerats på mitt huvve, mina skor är ingådda av nån annan.. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill. Vet inte vem som får mej ur sängen på morgonen, vem som håller mej vaken hela dagen å hela natten, vem som fixar så att allt ser bra ut på utsidan. Men dom gör det bra, för det är ingen som ser nåt, förutom den vackra själ som jag älskar av hela mitt hjärta å som jag vägrar leva utan.. Själen å personen som är som min andra halva, som håller mej ovanför vattnet vilken våg som än kommer.. Men för alla andra, så e masken jävligt bra gjord. Jag är imponerad.
Egentligen klarar jag inte av att vara nära människor, paniken väller upp i mej på en sekunds tid så jag söker mej till allt sådant som jag vet att jag måste hålla mej ifrån, allt sånt som skadar mej men jag kan inte, impulsen tvingar dit mej, säger att jag inte har nåt annat val, det finns inget annat jag kan göra. Å egentligen spelar det ingen roll vad jag gör. Så vem bryr sej om de e rätt eller fel eller som alla andra tycker eller inte tycker det är bra? Sist å slutligen är det mitt eget val å om jag väljer fel? Ja, då har jag iaf valt å inte blivit totalt förstenad.. Jag är förbannad, arg å lessen. Men mest av allt är jag ensam. Ensam i mej själv, ensam bland alla dom som går med leenden..
Vill inte se folk, vill inte prata eller synas, samtidigt som jag har ett enormt behov av att nån säger: jag ser dej, vi vet att du är här, vi har saknat dej men nu är du tillbaka å nu släpper vi dej aldrig. Men ingen gör det.. För jag är inte tillbaka, jag kommer aldrig att komma tillbaka för jag har förlorat allt jag var å jag vet inte vem jag är längre. Min kropp ser inte ut som den jag känt så länge, mina kläder ser ut att tillhöra någon annans garderob, min frisyr har bara placerats på mitt huvve, mina skor är ingådda av nån annan.. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill. Vet inte vem som får mej ur sängen på morgonen, vem som håller mej vaken hela dagen å hela natten, vem som fixar så att allt ser bra ut på utsidan. Men dom gör det bra, för det är ingen som ser nåt, förutom den vackra själ som jag älskar av hela mitt hjärta å som jag vägrar leva utan.. Själen å personen som är som min andra halva, som håller mej ovanför vattnet vilken våg som än kommer.. Men för alla andra, så e masken jävligt bra gjord. Jag är imponerad.
Egentligen klarar jag inte av att vara nära människor, paniken väller upp i mej på en sekunds tid så jag söker mej till allt sådant som jag vet att jag måste hålla mej ifrån, allt sånt som skadar mej men jag kan inte, impulsen tvingar dit mej, säger att jag inte har nåt annat val, det finns inget annat jag kan göra. Å egentligen spelar det ingen roll vad jag gör. Så vem bryr sej om de e rätt eller fel eller som alla andra tycker eller inte tycker det är bra? Sist å slutligen är det mitt eget val å om jag väljer fel? Ja, då har jag iaf valt å inte blivit totalt förstenad.. Jag är förbannad, arg å lessen. Men mest av allt är jag ensam. Ensam i mej själv, ensam bland alla dom som går med leenden..
onsdag 1 juni 2011
Framåt
Alltså va e de för fel på mitt blogspot? En massa inlägg kommer aldrig upp å vissa kommer upp typ 5 timmar efter att jag publicerat dem? Jag blir helt knäpp.
Nåja, tänkte nog mest meddela att jag lever å att det blir bättre för varje dag! Känner mej ibland som en nykter alkoholist som vaknar på morgonen å tänker: Nu tar vi dagen som den kommer. Men de e lite så jag måste göra. Märker iaf att jag mår bättre. De jobbiga timmarna har gått från 23 timmar i dygnet till typ 2 å de blir bättre hela tiden! De känns bra! Jag tar svackorna när dom kommer å vet att jag hela tiden kommer ett steg framåt..
Det blir nog bra.
Nåja, tänkte nog mest meddela att jag lever å att det blir bättre för varje dag! Känner mej ibland som en nykter alkoholist som vaknar på morgonen å tänker: Nu tar vi dagen som den kommer. Men de e lite så jag måste göra. Märker iaf att jag mår bättre. De jobbiga timmarna har gått från 23 timmar i dygnet till typ 2 å de blir bättre hela tiden! De känns bra! Jag tar svackorna när dom kommer å vet att jag hela tiden kommer ett steg framåt..
Det blir nog bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)