Bara ord.

Ska man skriva saker nu? Som alla igen skall kunna läsa? Jag vet inte varför jag loggade in mej hit. Jag visste inte ens att jag fortfarande kunde mitt lösenord. Jag försöker att inte titta på de inlägg jag skrev för så länge sen. Saker är så annorlunda. Saker är så likadana. Känslorna så välbekanta, men så främmande.

Vardagen är annorlunda. Jag är inte samma person längre, så många förändringar. Bra förändringar. Men ändå samma person, samma sjukdom, samma sorg och längtan över vad som är och vad som kunde vara annorlunda. Frågan är tillbaka, den där frågan som river mej sönder och samman inuti. Den där frågan jag hatar, dom där frågan som jag aldrig vill ställa men som alltid kommer att finnas kvar. Den där frågan som ger mej så dåligt samvete, som ger mej sån ångest.

Varför jag? Som att det skulle vara bättre om det vore nån annan? Som att andra inte har sina demoner?

I en grå huppari, med en lukt av trygghet å saknad å frågetecken. Med liten brun hund som ligger nära, som är så känslig, som är olycklig när mamma är olycklig. Med plastburk med hemlagad glass som smakar kärlek. Med fina vänner som pratar, som lyssnar. Å som bryr sej så himla mycket. Jag klarar inte riktigt av en där omtanken. Den framkallar så många känslor å jag vet inte vad jag skall göra av dem.

Jag vet ingenting. Jag kan inte förklara nåt. Jag vill så jävla mycket hela tiden, men inget gör jag. Ingen ork. Jag försöker låssas att så länge jag iallafall vill nåt så är det bra. Det kommer nog en stund när jag orkar göra nåt. Kanske imorgon? Jag får vila några dagar. Sova å gråta. Jag behöver det. Jag visste bara inte att jag behövde det så mycket.. Jag visste inte att jag var så här trött..

Jag funderar på att åka. Nånstans där det, inte är lättare, men ändå. Där tankarna kanske kan vila lite. Sen går jag omkring i mitt hem. Det som bara är mitt. Där det finns så många minnen, så många skratt, så många tårar. Så mycket trygghet. Å jag vill inte åka, men jag vill inte vara kvar.

Jag klarar inte av beslut, inte ens beslut som inte beror på nåt annat än mina egna känslor. Men jag litar inte på dem, litar inte på mej själv. Jag behöver tillåtelse att känna saker. Så att jag inte känner fel lixom. Å lurar mej själv. Jag känner mej feg å orättvis som kräver så mycket. Som inte bara tar ansvar å fixar mitt eget. Sen kan jag fixa det själv men jag behöver en paus. Jag är så trött..