söndag 1 december 2013
Nånstans måste ens tankar hamna
Jag vet inte om jag har ett intresse av att blogga egentligen. Lägga upp bilder och beskriva min vardag lockar inte. Jag använder facebook, instagram. Men jag behöver nånstans att lägga mina tankar. Jag vet inte om det är graviditeten eller min livserfarenhet, kanske jag mognat efter allt som hänt, kanske det bara råkar sej. Men jag har så mycket åsikter och tankar nuförtiden. Jag är irriterad på så många saker i min närhet och i min omgivning. Hur folk lever, hur saker beslutas och bestäms, hurudana beteenden det finns. Och jag vet inte hur jag skall få ut dem. Inte till någon annan, utan till mej själv. Jag har egentligen inget behov av att dela mina åsikter, för jag vet att en del är radikala och inte helt okej att säga till människor. Jag kanske till och med förlorar människor runt mej genom att speak my mind. Men nånstans måste ens tankar hamna.
måndag 15 oktober 2012
Dom där minnena..
Nånstans lade mitt första blogginlägg igång enorma mängder tankar. Mina tanka kretsar konstant kring minnen av olika slag, både bra och dåliga, lessna och glada. Jag lyssnar på gamla låtar, läser gamla blogginlägg från år tillbaka, ser foton, försöker minnas och leta efter de bitar som saknas. För nåt saknas. Jag vet inte vad, jag letar letar letar..
Det värsta slog mej i lördags. En insikt så starkt att min kropp hamnade i chock. ågot som kroppen förtängt så länge. Så många minnen som rusade genom mej, som gjorde mej livrädd. Livrädd att det finns kvar där ute, att jag inte är trygg, att jag igen ständigt måste vara på vakt. Det kändes som att jag gick minst 1,5 år tillbaka i tiden, allt är som då och som långt före. Samtidigt vet jag att det är bara minnen, hemska obehagliga minnen, men fortfarande minnen. De kan inte skada mej, de är inte verkliga i nutiden, men känslan av att veta att det en gång för länge sen började så.. Varför kommer de nu? Vad är det meningen jag skall lära mej? Men kroppen fngerar som så tror jag, att vi inte får mer än vad vi klarar av just då. Att den håller inne med en del, tills vi är redo att hantera det, inte med det sagt att det är lätt. Nej verkligen inte, det här påverkar, nästan kontrollerar mitt liv fullständigt just nu. Och jag blir rädd. Finns det mer? Mer minnen som gör mej illa, är det här inte det värsta som finns djupt inne i själen?
Är det bara jag som fungerar så här? Som hela tiden jobbar med minnen av olika slag. Som nästan pinar och plågar mej genom de vidriga minnena som kastar omkull hela min trygghet.. Jag vill tro att genom att gå genom dem om och om igen kommer jag att bearbeta dem, acceptera dem, de kommer att en gång kunna bli bara minnen, som inte är kopplade till mina känslor. Men jag kanske lurar mej? De kanske snarare slår rot ju mer jag låter dem ta plats? Men hur gör jag rätt?
Att göra rätt. En fråga som styrt mej så länge jag kan minnas. Hur lever jag rätt? Hur tar jag hand om mej på rätt sätt? Hur behandlar jag andra rätt? Och hur kan någon bestämma vad jag anser är rätt? Intala mej att det jag gör rätt, är fel.
Jag befinner mej på ett ovant ställe. Mina tankar är otydliga, jag är trött och slut av allt jag försöker ta in, min hjärna jobbar på högvarv och det enda jag vill just nu är att sova. Att ta paus. Men inte fan tar själen paus, den arbetar vidare under natten. Väcker mej skakig, genomsvettig men även glad och pigg, eller förvirrad och konfunderad. Det är mycket som skall passera i de trånga tunnlarna nu, men det leder till något gott. Några steg framåt, till en lite visare Alle. Och så länge dessa trådar irrar hit och dit och fastnar i en röra, så är jag ändå glad, finurlig och lite fnissig. Och hopplöst fast i Lasse Stefanz! I mitt hem spelar Lasse Stefanz på hög volym, mina sinnern verkar behöva deras musik, och fast det känns lite märkligt och konstigt och nästan skrattretande, så är det samtidigt lite skoj.
Och som de sjunger "jag ångrar ingenting, jag har valt mitt sätt att leva, jag går min egen väg, jag gör så gott jag kan, jag ångrar ingenting och det är skönt att veta att varken jag gjort fel eller rätt, har jag gjort det på mitt eget sätt". Det finns stunder när jag önskar att jag hade gjort andra val, när det känns som att vissa val inte har lett till något gott, att det bara gett mej plåga. Men min tro är trots allt, att alla val är bra val, de leder mej framåt och närmare den jag är menad att vara. Trots att vinden ibland tar mej 17 steg bakåt, ger jag inte upp. Jag är starkare än så. Å jag är värd varenda sekund av det arbete som ligger framför mej nu!
Det värsta slog mej i lördags. En insikt så starkt att min kropp hamnade i chock. ågot som kroppen förtängt så länge. Så många minnen som rusade genom mej, som gjorde mej livrädd. Livrädd att det finns kvar där ute, att jag inte är trygg, att jag igen ständigt måste vara på vakt. Det kändes som att jag gick minst 1,5 år tillbaka i tiden, allt är som då och som långt före. Samtidigt vet jag att det är bara minnen, hemska obehagliga minnen, men fortfarande minnen. De kan inte skada mej, de är inte verkliga i nutiden, men känslan av att veta att det en gång för länge sen började så.. Varför kommer de nu? Vad är det meningen jag skall lära mej? Men kroppen fngerar som så tror jag, att vi inte får mer än vad vi klarar av just då. Att den håller inne med en del, tills vi är redo att hantera det, inte med det sagt att det är lätt. Nej verkligen inte, det här påverkar, nästan kontrollerar mitt liv fullständigt just nu. Och jag blir rädd. Finns det mer? Mer minnen som gör mej illa, är det här inte det värsta som finns djupt inne i själen?
Är det bara jag som fungerar så här? Som hela tiden jobbar med minnen av olika slag. Som nästan pinar och plågar mej genom de vidriga minnena som kastar omkull hela min trygghet.. Jag vill tro att genom att gå genom dem om och om igen kommer jag att bearbeta dem, acceptera dem, de kommer att en gång kunna bli bara minnen, som inte är kopplade till mina känslor. Men jag kanske lurar mej? De kanske snarare slår rot ju mer jag låter dem ta plats? Men hur gör jag rätt?
Att göra rätt. En fråga som styrt mej så länge jag kan minnas. Hur lever jag rätt? Hur tar jag hand om mej på rätt sätt? Hur behandlar jag andra rätt? Och hur kan någon bestämma vad jag anser är rätt? Intala mej att det jag gör rätt, är fel.
Jag befinner mej på ett ovant ställe. Mina tankar är otydliga, jag är trött och slut av allt jag försöker ta in, min hjärna jobbar på högvarv och det enda jag vill just nu är att sova. Att ta paus. Men inte fan tar själen paus, den arbetar vidare under natten. Väcker mej skakig, genomsvettig men även glad och pigg, eller förvirrad och konfunderad. Det är mycket som skall passera i de trånga tunnlarna nu, men det leder till något gott. Några steg framåt, till en lite visare Alle. Och så länge dessa trådar irrar hit och dit och fastnar i en röra, så är jag ändå glad, finurlig och lite fnissig. Och hopplöst fast i Lasse Stefanz! I mitt hem spelar Lasse Stefanz på hög volym, mina sinnern verkar behöva deras musik, och fast det känns lite märkligt och konstigt och nästan skrattretande, så är det samtidigt lite skoj.
Och som de sjunger "jag ångrar ingenting, jag har valt mitt sätt att leva, jag går min egen väg, jag gör så gott jag kan, jag ångrar ingenting och det är skönt att veta att varken jag gjort fel eller rätt, har jag gjort det på mitt eget sätt". Det finns stunder när jag önskar att jag hade gjort andra val, när det känns som att vissa val inte har lett till något gott, att det bara gett mej plåga. Men min tro är trots allt, att alla val är bra val, de leder mej framåt och närmare den jag är menad att vara. Trots att vinden ibland tar mej 17 steg bakåt, ger jag inte upp. Jag är starkare än så. Å jag är värd varenda sekund av det arbete som ligger framför mej nu!
lördag 13 oktober 2012
Mitt behov av att skriva följer mej i etapper i livet. Ibland räcker det att mina tankar finns i min själv, ibland behöver dom komma ut. Varför de kommer ut i en offentlig blogg vet jag inte, vet någon egentligen varför de bloggar? Men här är jag.
Alldeles annorlunda än tidigare. Och alldeles som tidigare. Mitt liv har under det senaste halvåret, året till och med tagit mej i nya riktningar. Jag lever idag i ett sunt förhållande, med min pojkvän Christopher som är en av de vackraste människor jag nånsin träffat. Han finns vid min sida trots alla mina konstiga tankar, mitt ibland orealistiska beteende, mitt tunga bagage som ibland tynger mej till den grad att jag sluter mej inom mej själv. Han är en fantastisk människa och jag trodde verkligen inte att någon som honom kunde finnas i mitt liv.
Men det är inte alltid lätt. Saker ur mitt förflutna påverkar mej, mitt sätt att vara i ett förhållande. Det är ett hårt jobb att vara i ett sunt och fungerande förhållande när det man tidigare varit med om varit helt tvärtemot och som har skadat mej som människa för en lång tid framöver, kanske för alltid. Jag hade vant mej med tanken om ett liv som singel, trivdes även med det och behövde tid att känna tillit för någon.
Jag kommer inte att berätta mera än så, för trots allt är detta ord som vem som helst kan läsa, men jag tänker inte heller hålla allt inom mej, känna skuld för vad som hände. Jag är trött på att vara tyst, att låssas., att skydda någon som gjort mej illa. Alla får vi stå för våra handlingar, och jag är allt annat än en perfekt person själv. Men jag jobbar varje dag med mej själv, mitt beteende och min plats i världen.
Vad min sjukdom beträffat mår jag idag väldigt bra, jag har inte varit allvarligt sjuk på länge och jag har vant mej med ett liv i balans, ett liv utan skyhöga toppar och enorma dalar. Jag försöker att hålla mina rutiner, sover och äter, planerar min tid för att undvika stress, håller mej på en armlängds avstånd från människor som kan påverka mitt mående på ett negativt sätt, för det finnas sådana, hur lite vi än vill. Men det är en del av livet. Dessa människor påverkar istället någon annan på ett positivt sätt.
Jag arbetar idag på Transmar som kontorsråtta sedan bara 3 veckor tillbaka men känner mej hemma där, har roligt på jobbet och även dessa regelbundna tider hjälper mej att ha balans. Jag lever i nuet, lär mej att det förflutna, planerar och drömmer om min framtid. Jag har tre saker i mitt liv som är viktiga, som jag fördelar min tid mellan och som får mej att må bra. Mina vänner, min familj. Och mej själv.
Jag har försändrats, kanske i viss mån förbättrats. Jag har lärt mej av mina misstag, försökt lära mej av allt som hänt. Och oj vad det hänt. Så mycket som hänt i livet, som jag kommer ihåg, kan skratta och gråta åt, som tagit mej dit jag är. Det påverkar mej till den grad att jag ibland skakar och gråter och är arg, lessen och rädd. Men det ger mej också värdefulla minnen, underbara människor och ett spontant skratt när jag inser att jag är lyckligt lottad. Jag mår bra. Jag älskar att må bra. Att inte ständigt vara rädd för vad som komma skall, att veta att jag kan hantera vad som helst, trots att det under de stunderna inte kommer att vara lätt.
En god vän, en smart kvinna sa en gång att hon är precis där det är meningen att hon skall vara, och att hon kommit dit genom precis den mängd utmaningar hon är menad att klara av.
Jag är där jag skall vara, med precis lagom bagage, lärdomar och erfarenheter och de tar mej framåt varje dag och jag njuter av resan, den är precis som den ska vara.
Välkommen att resa med mej om du vill, det kommer att vara roligt, lärorikt, ärligt och äkta och ibland tungt och nästan oövervinnerligt.. Men det kommer att vara precis som det ska vara!
Alldeles annorlunda än tidigare. Och alldeles som tidigare. Mitt liv har under det senaste halvåret, året till och med tagit mej i nya riktningar. Jag lever idag i ett sunt förhållande, med min pojkvän Christopher som är en av de vackraste människor jag nånsin träffat. Han finns vid min sida trots alla mina konstiga tankar, mitt ibland orealistiska beteende, mitt tunga bagage som ibland tynger mej till den grad att jag sluter mej inom mej själv. Han är en fantastisk människa och jag trodde verkligen inte att någon som honom kunde finnas i mitt liv.
Men det är inte alltid lätt. Saker ur mitt förflutna påverkar mej, mitt sätt att vara i ett förhållande. Det är ett hårt jobb att vara i ett sunt och fungerande förhållande när det man tidigare varit med om varit helt tvärtemot och som har skadat mej som människa för en lång tid framöver, kanske för alltid. Jag hade vant mej med tanken om ett liv som singel, trivdes även med det och behövde tid att känna tillit för någon.
Jag kommer inte att berätta mera än så, för trots allt är detta ord som vem som helst kan läsa, men jag tänker inte heller hålla allt inom mej, känna skuld för vad som hände. Jag är trött på att vara tyst, att låssas., att skydda någon som gjort mej illa. Alla får vi stå för våra handlingar, och jag är allt annat än en perfekt person själv. Men jag jobbar varje dag med mej själv, mitt beteende och min plats i världen.
Vad min sjukdom beträffat mår jag idag väldigt bra, jag har inte varit allvarligt sjuk på länge och jag har vant mej med ett liv i balans, ett liv utan skyhöga toppar och enorma dalar. Jag försöker att hålla mina rutiner, sover och äter, planerar min tid för att undvika stress, håller mej på en armlängds avstånd från människor som kan påverka mitt mående på ett negativt sätt, för det finnas sådana, hur lite vi än vill. Men det är en del av livet. Dessa människor påverkar istället någon annan på ett positivt sätt.
Jag arbetar idag på Transmar som kontorsråtta sedan bara 3 veckor tillbaka men känner mej hemma där, har roligt på jobbet och även dessa regelbundna tider hjälper mej att ha balans. Jag lever i nuet, lär mej att det förflutna, planerar och drömmer om min framtid. Jag har tre saker i mitt liv som är viktiga, som jag fördelar min tid mellan och som får mej att må bra. Mina vänner, min familj. Och mej själv.
Jag har försändrats, kanske i viss mån förbättrats. Jag har lärt mej av mina misstag, försökt lära mej av allt som hänt. Och oj vad det hänt. Så mycket som hänt i livet, som jag kommer ihåg, kan skratta och gråta åt, som tagit mej dit jag är. Det påverkar mej till den grad att jag ibland skakar och gråter och är arg, lessen och rädd. Men det ger mej också värdefulla minnen, underbara människor och ett spontant skratt när jag inser att jag är lyckligt lottad. Jag mår bra. Jag älskar att må bra. Att inte ständigt vara rädd för vad som komma skall, att veta att jag kan hantera vad som helst, trots att det under de stunderna inte kommer att vara lätt.
En god vän, en smart kvinna sa en gång att hon är precis där det är meningen att hon skall vara, och att hon kommit dit genom precis den mängd utmaningar hon är menad att klara av.
Jag är där jag skall vara, med precis lagom bagage, lärdomar och erfarenheter och de tar mej framåt varje dag och jag njuter av resan, den är precis som den ska vara.
Välkommen att resa med mej om du vill, det kommer att vara roligt, lärorikt, ärligt och äkta och ibland tungt och nästan oövervinnerligt.. Men det kommer att vara precis som det ska vara!
onsdag 11 april 2012
Check, check..
Jag har kryssat av 5 saker på min lista idag. Det är inte alla punkter, men det är många. Det känns bra. Men nu är jag trött. Så himla trött. Jag blir trött av allt just nu. Jag å vovvorna skall gå sova nu. Imorgon skall vi försöka göra braiga saker oxå.
To do-saker
Jag har gjort det första på min lista. Visserligen även det roligaste och lättaste, varit med vovvorna på promenad å busat på agilitybanan en timme.. Vovvorna sover å jag skall ta ett djupt andetag å åka till stan. Jag skall till banken, till apoteket, till FPA å så skall jag försöka åka å handla. Jag är helt slut efter en timmes ansträngning och har lätt panik för att göra de här ärendena.. Det låter så sjukt att jag verkligen skall "försöka" göra det här.. Men det är svårt just nu. Även de enklaste saker är sjukt svåra. Men jag försöker.
tisdag 10 april 2012
Lista.
Imorgon skall jag göra saker. Saker som är vanliga och vardagliga och som gör att jag mår lite bättre. Jag skriver lista. Det ger lite energi, att veta att det finns saker jag vill göra. Sen om jag gör något av dom är en annan sak, men jag har iallafall skrivit ner dem. Jag kan titta på min lista å påminna mej själv om att jag fortfarande har hopp å en vilja att må bättre, att reda upp det där som är så jobbigt.
Det finns olika saker som ger energi. Ikväll var det en promenad i mörkret å att kasta gammal mjölk på ett träd.
Jo, jag är störd. Men jag har iallafall inte gråtit på 2 timmar. Alltid något.
Bara ord.
Ska man skriva saker nu? Som alla igen skall kunna läsa? Jag vet inte varför jag loggade in mej hit. Jag visste inte ens att jag fortfarande kunde mitt lösenord. Jag försöker att inte titta på de inlägg jag skrev för så länge sen. Saker är så annorlunda. Saker är så likadana. Känslorna så välbekanta, men så främmande.
Vardagen är annorlunda. Jag är inte samma person längre, så många förändringar. Bra förändringar. Men ändå samma person, samma sjukdom, samma sorg och längtan över vad som är och vad som kunde vara annorlunda. Frågan är tillbaka, den där frågan som river mej sönder och samman inuti. Den där frågan jag hatar, dom där frågan som jag aldrig vill ställa men som alltid kommer att finnas kvar. Den där frågan som ger mej så dåligt samvete, som ger mej sån ångest.
Varför jag? Som att det skulle vara bättre om det vore nån annan? Som att andra inte har sina demoner?
I en grå huppari, med en lukt av trygghet å saknad å frågetecken. Med liten brun hund som ligger nära, som är så känslig, som är olycklig när mamma är olycklig. Med plastburk med hemlagad glass som smakar kärlek. Med fina vänner som pratar, som lyssnar. Å som bryr sej så himla mycket. Jag klarar inte riktigt av en där omtanken. Den framkallar så många känslor å jag vet inte vad jag skall göra av dem.
Jag vet ingenting. Jag kan inte förklara nåt. Jag vill så jävla mycket hela tiden, men inget gör jag. Ingen ork. Jag försöker låssas att så länge jag iallafall vill nåt så är det bra. Det kommer nog en stund när jag orkar göra nåt. Kanske imorgon? Jag får vila några dagar. Sova å gråta. Jag behöver det. Jag visste bara inte att jag behövde det så mycket.. Jag visste inte att jag var så här trött..
Jag funderar på att åka. Nånstans där det, inte är lättare, men ändå. Där tankarna kanske kan vila lite. Sen går jag omkring i mitt hem. Det som bara är mitt. Där det finns så många minnen, så många skratt, så många tårar. Så mycket trygghet. Å jag vill inte åka, men jag vill inte vara kvar.
Jag klarar inte av beslut, inte ens beslut som inte beror på nåt annat än mina egna känslor. Men jag litar inte på dem, litar inte på mej själv. Jag behöver tillåtelse att känna saker. Så att jag inte känner fel lixom. Å lurar mej själv. Jag känner mej feg å orättvis som kräver så mycket. Som inte bara tar ansvar å fixar mitt eget. Sen kan jag fixa det själv men jag behöver en paus. Jag är så trött..
Vardagen är annorlunda. Jag är inte samma person längre, så många förändringar. Bra förändringar. Men ändå samma person, samma sjukdom, samma sorg och längtan över vad som är och vad som kunde vara annorlunda. Frågan är tillbaka, den där frågan som river mej sönder och samman inuti. Den där frågan jag hatar, dom där frågan som jag aldrig vill ställa men som alltid kommer att finnas kvar. Den där frågan som ger mej så dåligt samvete, som ger mej sån ångest.
Varför jag? Som att det skulle vara bättre om det vore nån annan? Som att andra inte har sina demoner?
I en grå huppari, med en lukt av trygghet å saknad å frågetecken. Med liten brun hund som ligger nära, som är så känslig, som är olycklig när mamma är olycklig. Med plastburk med hemlagad glass som smakar kärlek. Med fina vänner som pratar, som lyssnar. Å som bryr sej så himla mycket. Jag klarar inte riktigt av en där omtanken. Den framkallar så många känslor å jag vet inte vad jag skall göra av dem.
Jag vet ingenting. Jag kan inte förklara nåt. Jag vill så jävla mycket hela tiden, men inget gör jag. Ingen ork. Jag försöker låssas att så länge jag iallafall vill nåt så är det bra. Det kommer nog en stund när jag orkar göra nåt. Kanske imorgon? Jag får vila några dagar. Sova å gråta. Jag behöver det. Jag visste bara inte att jag behövde det så mycket.. Jag visste inte att jag var så här trött..
Jag funderar på att åka. Nånstans där det, inte är lättare, men ändå. Där tankarna kanske kan vila lite. Sen går jag omkring i mitt hem. Det som bara är mitt. Där det finns så många minnen, så många skratt, så många tårar. Så mycket trygghet. Å jag vill inte åka, men jag vill inte vara kvar.
Jag klarar inte av beslut, inte ens beslut som inte beror på nåt annat än mina egna känslor. Men jag litar inte på dem, litar inte på mej själv. Jag behöver tillåtelse att känna saker. Så att jag inte känner fel lixom. Å lurar mej själv. Jag känner mej feg å orättvis som kräver så mycket. Som inte bara tar ansvar å fixar mitt eget. Sen kan jag fixa det själv men jag behöver en paus. Jag är så trött..
onsdag 28 september 2011
tisdag 27 september 2011
Välkommen till verkligheten.
Ibland när jag ser besökssiffran så blir jag helt ställd.. Jag skriver väldigt personligt och ibland så känns det läskigt att så många människor vet en massa saker om mej men jag har ingen aning om vem dessa människor är.. Fortfarande finns det otroligt mycket jag aldrig lägger ut, saker som ingen skall veta, saker som tillhör bara mej å mina närmaste. Men jag tänker fortsätta skriva så som jag gör, säkert finns det människor som läser för att gotta sej, men det är deras problem. Jag hoppas å tror att det kanske hjälper någon, någon som behöver veta att de inte är ensamma.. Å det hjälper mej, att våga vara öppen. Det är modigt tycker jag.
Hur som helst, genomlevde årets värsta läkarbesök idag. Träffade min psykiatriker och satt där i mer än en timme å grät. Manin är över å det där svarta hålet har öppnat sej. Det är en välbekant känsla som samtidigt som den känns trygg skrämmer livet ur mej. Tankarna är jobbiga, alla känslor kommer till ytan å jag kan inte annat än gråta å skrika ut allting.. Jag vill inte prata med nån, vill inte förklara, fast känslan av ensamhet bara blir större å jag längtar till nån av de två som förstår mej å som är de enda som kan hjälpa mej..
Det blev nya mediciner idag och jag försöker ta det på rätt sätt.. Vet att jag behöver dem, men önskar att jag kunde klara mej utan. Att min vilja kunde styra psyket. Å jag har lärt mej, har idag en större styrka att kunna kontrollera mina skov men inte ännu tillräckligt. Jag har mått bra i ett års tid och det är otroligt strongt, men men idag, idag tycker jag bara synd om mej själv. Det finns så många saker som jag inte vågar göra längre, av rädsla för att sjukdomen skall ta över och jag skall misslyckas.. Att jag inte skall klara av det jag tar mej för..Jag är begränsad i mina val.
Hela tiden hör jag människor prata om att allt är möjligt, att man skall följa sina drömmar och man kan lyckas med allt. Det stämmer inte! Det är totalt orealistiskt! Jag blir oftast irriterad på sånt där snack. Jo, man kan lyckas med mycket och man kommer alltid framåt varken man vill eller inte. Det finns områden man är duktig inom, men allt är inte möjligt.
Sorry om jag verkar negativ men det är min åsikt. Världen är inte happyhappy å livet alltid ett enda glädjeskutt. De som har den inställningen har aldrig behövt kämpa tycker jag.. Det finns svårigheter och hinder, alla har begränsningar å idag är första dagen jag känner att jag har ett typ av handikapp.. Nåt som alltid begränsar mej, som gör att jag inte kommer att klara allt jag tar mej för. Som gör att jag inte vågar.. Som gör att jag missar saker jag annars kunde få uppleva. Det är en hemsk tanke å den gör otroligt ont.. Så sluta låssas som att allt i världen är möjligt. Fatta verkligheten istället, kämpa med positiv inställning men glöm inte att vara realistisk..
Jag är en relativt positiv människa, jag försöker se det mesta som en möjlighet till utveckling å lärande, men såna här dagar kan jag inte. Kan omöjligt se nåt positivt. Jag vet oxå att jag om några dagar kommer att kunna se saker på ett annat sätt bara jag fått tid på mej å fått uttrycka allt jag känner.. Men jag kommer fortfarande aldrig att tro att allt är möjligt bara för att man e glad å optimistisk å så gärna vill att allt ska funka. Det är inte bara ursäkter som hindrar oss från att lyckas, det är verkligheten och världen.
Idag tillbringar jag resten av dagen i sängen och försöker mest andas å samla kraft.. Min läkare ville sjukskriva mej men jag ville inte ta emot den. Är trött på dessa jävla sjukskrivningar, jag vet att jag ibland behöver det för att få vila, för att få allt på koll, men jag vill hålla ut så länge det bara går. Jag behöver rutinerna, behöver fylla dagarna med nåt vettigt för att upprätthålla hälsan å inte tappa hoppet och sjunka ner i mörkret ännu mer. Får inte tappa verkligheten..
Hur som helst, genomlevde årets värsta läkarbesök idag. Träffade min psykiatriker och satt där i mer än en timme å grät. Manin är över å det där svarta hålet har öppnat sej. Det är en välbekant känsla som samtidigt som den känns trygg skrämmer livet ur mej. Tankarna är jobbiga, alla känslor kommer till ytan å jag kan inte annat än gråta å skrika ut allting.. Jag vill inte prata med nån, vill inte förklara, fast känslan av ensamhet bara blir större å jag längtar till nån av de två som förstår mej å som är de enda som kan hjälpa mej..
Det blev nya mediciner idag och jag försöker ta det på rätt sätt.. Vet att jag behöver dem, men önskar att jag kunde klara mej utan. Att min vilja kunde styra psyket. Å jag har lärt mej, har idag en större styrka att kunna kontrollera mina skov men inte ännu tillräckligt. Jag har mått bra i ett års tid och det är otroligt strongt, men men idag, idag tycker jag bara synd om mej själv. Det finns så många saker som jag inte vågar göra längre, av rädsla för att sjukdomen skall ta över och jag skall misslyckas.. Att jag inte skall klara av det jag tar mej för..Jag är begränsad i mina val.
Hela tiden hör jag människor prata om att allt är möjligt, att man skall följa sina drömmar och man kan lyckas med allt. Det stämmer inte! Det är totalt orealistiskt! Jag blir oftast irriterad på sånt där snack. Jo, man kan lyckas med mycket och man kommer alltid framåt varken man vill eller inte. Det finns områden man är duktig inom, men allt är inte möjligt.
Sorry om jag verkar negativ men det är min åsikt. Världen är inte happyhappy å livet alltid ett enda glädjeskutt. De som har den inställningen har aldrig behövt kämpa tycker jag.. Det finns svårigheter och hinder, alla har begränsningar å idag är första dagen jag känner att jag har ett typ av handikapp.. Nåt som alltid begränsar mej, som gör att jag inte kommer att klara allt jag tar mej för. Som gör att jag inte vågar.. Som gör att jag missar saker jag annars kunde få uppleva. Det är en hemsk tanke å den gör otroligt ont.. Så sluta låssas som att allt i världen är möjligt. Fatta verkligheten istället, kämpa med positiv inställning men glöm inte att vara realistisk..
Jag är en relativt positiv människa, jag försöker se det mesta som en möjlighet till utveckling å lärande, men såna här dagar kan jag inte. Kan omöjligt se nåt positivt. Jag vet oxå att jag om några dagar kommer att kunna se saker på ett annat sätt bara jag fått tid på mej å fått uttrycka allt jag känner.. Men jag kommer fortfarande aldrig att tro att allt är möjligt bara för att man e glad å optimistisk å så gärna vill att allt ska funka. Det är inte bara ursäkter som hindrar oss från att lyckas, det är verkligheten och världen.
Idag tillbringar jag resten av dagen i sängen och försöker mest andas å samla kraft.. Min läkare ville sjukskriva mej men jag ville inte ta emot den. Är trött på dessa jävla sjukskrivningar, jag vet att jag ibland behöver det för att få vila, för att få allt på koll, men jag vill hålla ut så länge det bara går. Jag behöver rutinerna, behöver fylla dagarna med nåt vettigt för att upprätthålla hälsan å inte tappa hoppet och sjunka ner i mörkret ännu mer. Får inte tappa verkligheten..
måndag 26 september 2011
söndag 25 september 2011
It`s all about the shrooooms!
Idag har jag å barnen umgåtts med farbror Simon! Vi åkte iväg å plockade svamp å hittade mängder! Till sist blev vi trötta på plockandet fast skogen fortfarande va helt full, så nån dag i veckan får nog jag å barnen åka iväg igen!
En påse med svamp!
Maaassa svamp! :)
Å efter den här underbara middagen så är bastun på värmning!
En underbar helg med fina vänner, hundutställning, tid i skog å natur, egen-tid å mys! Känns härligt!
onsdag 21 september 2011
tisdag 20 september 2011
Tratt-leken!
Ikväll leker vi tratt-leken!
Ziva tittar först på Dix å undrar varför han har tratt..
Sen trycker hon in huvvet i tratten så att hon kan pussa lite på Dix å vips är båda hundarna trattisar! :)
Nej, vi är inte alls uttråkade i den här familjen ikväll..
Dagens Mattssons
Gulligaste jag hört idag. 5-årig pojke handlar med sin pappa på Mattssons.
" Pappa, pappa! Ja vill ha korv"
" Jo, men den e på andra sidan av hyllan, du får gå hämta"
" Men paaaaappa, ja vill ha sån här korv. GRÖTKORV!!"
" Pappa, pappa! Ja vill ha korv"
" Jo, men den e på andra sidan av hyllan, du får gå hämta"
" Men paaaaappa, ja vill ha sån här korv. GRÖTKORV!!"
Sjukt härligt med mat som är korv fast det inte är korv.
måndag 19 september 2011
Tratten!
Tratten aka Dix å jag myser lite före de e dags att försöka sova.. Tratten e söt! Har gått emot en av mina största principer å tagit sömnmedicin.. Jag hatar det så fruktansvärt men jag måste få sova. Måste få allt å stanna en stund.
Dagens impuls!
Försöker hindra de flesta impulser som bombaderar min maniska hjärna men släppte en genom och bestämde mej för att gå till frissan idag å sjuka mängder nöjd är jag!!
söndag 18 september 2011
En sån där natt..
Sömnbehovet är minimalt. Jag kan inte sova, kroppen stannar inte, tankarna åker fram å tillbaka som en pingpongboll. Den där light-versionen är över. Nu går det snabbt, väldigt snabbt å det ökar drastiskt. Det är en sån där natt när jag sitter ute å tittar på träden, när jag känner att jag får tänka alla de där tankarna som man inte kan tänka på dagen, med människor omkring. Jag vill leva på natten. När ingen ser, när ingen vet, när allt är precis som jag vill.
Det är en sån där natt när jag vill köpa en häst, vill måla om lägenheten, vill åka till jobbet, vill klippa av mej håret, vill cykla tills benen int längre där, vill köpa en strandtomt, vill ringa en samtalslinje bara för att ha nån att prata med. En sån där natt när allt är möjligt å allt måste hända nu! En sån där natt när jag måste bort, måste se allt.
Varken jag är manisk eller depressiv så lever jag på natten. Under manin, som nu, gör jag alla planer, allt som jag vill göra sorteras i huvvet för att plockas upp en efter en när natten är över. Natten är en vän som låter mej tänka å göra vad jag vill, men samtidigt en plåga, för att den är för lång. Jag längtar till dagen när jag kan göra allt det jag vill, när allt går att verkställa. Det är ensamt de här nätterna. Ingen som finns för att lyssna, för att dela allting som snurrar, allt som tickar inne i mej.
Som depressiv älskar jag natten på ett annat sätt. Då är det okej att bara vara, att fly vardagen och alla måsten. Det är okej att inte vilja göra nåt, att gömma mej. Natten är lång då oxå. Det är ensamt med alla tunga tankar och ingen att dela dem med.
Det har funnits en sån person, som varit vaken med mej alla nätter, oberoende på varför jag är vaken. Eller det finns fortfarande. Men det är komplicerat, det är svårt. Men det är bara den personen jag vill vara nära nu. Det finns ingen annan som förstår vem jag är å vad som händer i mej. Jag är trött på att förklara för döva öron när ingen lyssnar.
Det är en sån där natt när dygnet låter mej leva, men samtidigt hindrar mej. Håller mej fången. Hur jag än vänder mej är jag alltid fången.
Det är en sån där natt när jag vill köpa en häst, vill måla om lägenheten, vill åka till jobbet, vill klippa av mej håret, vill cykla tills benen int längre där, vill köpa en strandtomt, vill ringa en samtalslinje bara för att ha nån att prata med. En sån där natt när allt är möjligt å allt måste hända nu! En sån där natt när jag måste bort, måste se allt.
Varken jag är manisk eller depressiv så lever jag på natten. Under manin, som nu, gör jag alla planer, allt som jag vill göra sorteras i huvvet för att plockas upp en efter en när natten är över. Natten är en vän som låter mej tänka å göra vad jag vill, men samtidigt en plåga, för att den är för lång. Jag längtar till dagen när jag kan göra allt det jag vill, när allt går att verkställa. Det är ensamt de här nätterna. Ingen som finns för att lyssna, för att dela allting som snurrar, allt som tickar inne i mej.
Som depressiv älskar jag natten på ett annat sätt. Då är det okej att bara vara, att fly vardagen och alla måsten. Det är okej att inte vilja göra nåt, att gömma mej. Natten är lång då oxå. Det är ensamt med alla tunga tankar och ingen att dela dem med.
Det har funnits en sån person, som varit vaken med mej alla nätter, oberoende på varför jag är vaken. Eller det finns fortfarande. Men det är komplicerat, det är svårt. Men det är bara den personen jag vill vara nära nu. Det finns ingen annan som förstår vem jag är å vad som händer i mej. Jag är trött på att förklara för döva öron när ingen lyssnar.
Det är en sån där natt när dygnet låter mej leva, men samtidigt hindrar mej. Håller mej fången. Hur jag än vänder mej är jag alltid fången.
lördag 17 september 2011
Mani light..
Har tappat sömnen de senaste veckorna. I morse hitta jag sömnen vid 9- halv 10.. Kroppen rusar å som min terapeut uttryckte det, det är mani light på gång. Å den där light-versionen blir snabbt en non-light version.. Det är ett rent helvete att vara sjuk nu eftersom förkylningen kräver att jag skall vila och ta det lugnt medan manin vill att jag skall lägga gasen i botten. Kroppen ger mej mixade signaler hela tiden och jag håller på att bli galen..
Vill göra tusen saker, fixa å dona, ändra å göra nytt.. Alla dessa planer, idèer som jag vill göra. Men när jag inte vet om de är riktiga eller om de är ett resultat av manin.. Skulle jag velat göra allt jag tänker på om jag var balanserad? Skulle jag göra de val jag gjort de senaste veckorna?
Å ena sidan vill jag slänga foten på bromsen och stoppa allting, använda mej att den hjälp min terapeut, min läkare, mina mediciner å mina närmaste ger mej. Å andra sidan vill jag bara lossa repet å låta allt fara å flyga! Det är en ständig kamp att hålla balansen när jag nånstans har en abstinenskänsla efter en manisk period. Det kan vara så sjukt underbart, en verklighetsflykt där allt går snabbt, allt är roligt, inget bekymrar mej och inget kan förstöra det.. Men, jag vet hur det slutar. Jag vet vad som händer efter manin.. Jag vet att jag inte vill vakna upp i den gropen. Men det är svårt.
Det har varit underbart att i nästan ett års tid kunnat leva som en frisk människa, eller så frisk som jag nånsin kommer att kunna vara. Men det här är nåt jag levt med så länge, nåt som jag behöver i mitt liv. Som jag känner mej vilse utan.. Jag vet att det bara är jag som kan bestämma vilken väg fortsättningen kommer att ta. Å jag vet det rätta svaret. Men just nu, just nu skulle det vara en underbar flykt från allt som händer att låta manin ta över.. Bara släppa taget. Fångad i friheten.
Vill göra tusen saker, fixa å dona, ändra å göra nytt.. Alla dessa planer, idèer som jag vill göra. Men när jag inte vet om de är riktiga eller om de är ett resultat av manin.. Skulle jag velat göra allt jag tänker på om jag var balanserad? Skulle jag göra de val jag gjort de senaste veckorna?
Å ena sidan vill jag slänga foten på bromsen och stoppa allting, använda mej att den hjälp min terapeut, min läkare, mina mediciner å mina närmaste ger mej. Å andra sidan vill jag bara lossa repet å låta allt fara å flyga! Det är en ständig kamp att hålla balansen när jag nånstans har en abstinenskänsla efter en manisk period. Det kan vara så sjukt underbart, en verklighetsflykt där allt går snabbt, allt är roligt, inget bekymrar mej och inget kan förstöra det.. Men, jag vet hur det slutar. Jag vet vad som händer efter manin.. Jag vet att jag inte vill vakna upp i den gropen. Men det är svårt.
Det har varit underbart att i nästan ett års tid kunnat leva som en frisk människa, eller så frisk som jag nånsin kommer att kunna vara. Men det här är nåt jag levt med så länge, nåt som jag behöver i mitt liv. Som jag känner mej vilse utan.. Jag vet att det bara är jag som kan bestämma vilken väg fortsättningen kommer att ta. Å jag vet det rätta svaret. Men just nu, just nu skulle det vara en underbar flykt från allt som händer att låta manin ta över.. Bara släppa taget. Fångad i friheten.
fredag 16 september 2011
Make-over
För ett tag sen ägnade jag en helg åt att måla om mitt tv-rum. Resten av lägenheten har jag inte ritkigt börjat med ännu men jag jobbar på det :) Är hur som helst supernöjd över tv-rummet å tur är väl det just nu när jag inte gjort annat än legat i det här rummet hela dagarna i stort sett..
FÖRE
EFTER
onsdag 14 september 2011
Funderingar om hälsa..
De e ju lixom rätt slött det här med att va sjuk.. Om ja ska säga de snyggt å int vräka ur mej precis hur fed up ja e på skiten.. Hur som helst har jag sett en himla massa dålig tv å halvkassa filmer å funderat på allt å inget vettigt. Har även läst ett x antal bloggar å jag bara undrar: varför handlar typ 80 % om vikt ätande å träning??
Jättebra att man tar hand om sej, äter rätt å sunt å varierande å har en bra hälsa med motion å träning. Men de känns som de blir överdrivet? Verkar som att man bara ska träna för att va skitsnygg utåt å svälta sej med äckliga dieter där man ska äta typ bara ägg å knäckebröd i flera veckor för att tappa rekordmånga kilon.. Vad hände med att verkligen ta hand om kroppen? Sådär som man lärde sej på gymnastiken i skolan?
Jag är ingen gym-människa, har aldrig varit å de står jag för. Jag tycker inte det är roligt helt enkelt å de finns många som tränar fel på gym. Som pumpar muskler men som aldrig tar en promenad, simmar eller åker skidor. Vilket för mej är mera hälsa än att pumpa en kall å ouppvärmd kropp, bara för att bygga snygga muskler som syns.. Det man tyvärr märker är ju oxå att vardagsmotionen försvinner allt mer för vår generation . Därför är jag hemskt glad över att jag har mina vovvar. Fast jag inte varit ut å gått me dem på flera dagar nu pga förkylningen så går ja ju iaf 30-40 minuter under dagen när de skall rastas! Försöker oxå oftast ta trappor istället för hiss å såna saker! Men mera skulle ju absolut inte skada!
Dieter är int heller min grej faktiskt. Jag vet hur man skall äta, vilka ämnen vi behöver i vilket mängd å när, men jag äter faktiskt helt som jag vill. Jag borde verkligen seriösa till mej där. Jag vet ju hur ja ska äta, det blir bara inte av så ofta som ja faktiskt sku önska. Jag hävdar bestämt att kroppen behöver ALLT! Socker, fett, proteiner, grönsaker, frukt, fisk, kött.. MEN i lämplig å vettig mängd!! Kan inte tro att det på nåt sätt kan va hälsosamt att endast äta äpplen å tonfisk exempelvis.. Visst kan man kicka igång en viktnedgång med en veckas diet för att komma i form till ett specifikt tillfälle, men det är ingen långsiktig lösning..
Jag hoppas verkligen inte någon tar illa upp, alla gör PRECIS som dom vill!! Vill man gymma, äta pås-mat eller svulla pizza, gör va ni vill bara ni mår bra, på insidan och på utsidan!! Jag är absolut ingen förebild när det gäller varken dieter eller träning, jag håller mina kilon där jag vill ha dem, men är väldans ofta ut å seglar i skräpmatens land!
Så när jag nu har predikat klart så kan jag berätta hur min dag sett ut å hur otrooooligt duktig jag är med min hälsa just nu :P
Till frukost/lunch åt jag den sista biten äppelpaj med vaniljsås. Middagen bestod av Hesemat som G va gullig å hämtade åt mej. Naturligtvis utökade jag måltiden med lökringar och extra gurkmajonnäs som sköljdes ner med Fanta å en Red Bull. Till kvällsmål sitter jag som bäst med ena handen i Missä X-godispåsen å funderar om jag borde äta varma mackor eller nåt fryst som går att slänga i ugnen..
Min motion har bestått av att orka stå upprätt i duschen, vara ute å rasta hundarna i totalt 22 minuter samt att gå till bilen när jag skulle åka handla. Å naturligtvis in å ur butiken å hem igen!
Hoh, om det här inte sätter fart på kiloraset så vet jag inte vad! :P
Jättebra att man tar hand om sej, äter rätt å sunt å varierande å har en bra hälsa med motion å träning. Men de känns som de blir överdrivet? Verkar som att man bara ska träna för att va skitsnygg utåt å svälta sej med äckliga dieter där man ska äta typ bara ägg å knäckebröd i flera veckor för att tappa rekordmånga kilon.. Vad hände med att verkligen ta hand om kroppen? Sådär som man lärde sej på gymnastiken i skolan?
Jag är ingen gym-människa, har aldrig varit å de står jag för. Jag tycker inte det är roligt helt enkelt å de finns många som tränar fel på gym. Som pumpar muskler men som aldrig tar en promenad, simmar eller åker skidor. Vilket för mej är mera hälsa än att pumpa en kall å ouppvärmd kropp, bara för att bygga snygga muskler som syns.. Det man tyvärr märker är ju oxå att vardagsmotionen försvinner allt mer för vår generation . Därför är jag hemskt glad över att jag har mina vovvar. Fast jag inte varit ut å gått me dem på flera dagar nu pga förkylningen så går ja ju iaf 30-40 minuter under dagen när de skall rastas! Försöker oxå oftast ta trappor istället för hiss å såna saker! Men mera skulle ju absolut inte skada!
Dieter är int heller min grej faktiskt. Jag vet hur man skall äta, vilka ämnen vi behöver i vilket mängd å när, men jag äter faktiskt helt som jag vill. Jag borde verkligen seriösa till mej där. Jag vet ju hur ja ska äta, det blir bara inte av så ofta som ja faktiskt sku önska. Jag hävdar bestämt att kroppen behöver ALLT! Socker, fett, proteiner, grönsaker, frukt, fisk, kött.. MEN i lämplig å vettig mängd!! Kan inte tro att det på nåt sätt kan va hälsosamt att endast äta äpplen å tonfisk exempelvis.. Visst kan man kicka igång en viktnedgång med en veckas diet för att komma i form till ett specifikt tillfälle, men det är ingen långsiktig lösning..
Jag hoppas verkligen inte någon tar illa upp, alla gör PRECIS som dom vill!! Vill man gymma, äta pås-mat eller svulla pizza, gör va ni vill bara ni mår bra, på insidan och på utsidan!! Jag är absolut ingen förebild när det gäller varken dieter eller träning, jag håller mina kilon där jag vill ha dem, men är väldans ofta ut å seglar i skräpmatens land!
Så när jag nu har predikat klart så kan jag berätta hur min dag sett ut å hur otrooooligt duktig jag är med min hälsa just nu :P
Till frukost/lunch åt jag den sista biten äppelpaj med vaniljsås. Middagen bestod av Hesemat som G va gullig å hämtade åt mej. Naturligtvis utökade jag måltiden med lökringar och extra gurkmajonnäs som sköljdes ner med Fanta å en Red Bull. Till kvällsmål sitter jag som bäst med ena handen i Missä X-godispåsen å funderar om jag borde äta varma mackor eller nåt fryst som går att slänga i ugnen..
Min motion har bestått av att orka stå upprätt i duschen, vara ute å rasta hundarna i totalt 22 minuter samt att gå till bilen när jag skulle åka handla. Å naturligtvis in å ur butiken å hem igen!
Hoh, om det här inte sätter fart på kiloraset så vet jag inte vad! :P
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)