Trygg
Nära
Gråta
Hemma
Krama
Skratta
Hålla om
Andas
Sova
Han.
onsdag 28 september 2011
tisdag 27 september 2011
Välkommen till verkligheten.
Ibland när jag ser besökssiffran så blir jag helt ställd.. Jag skriver väldigt personligt och ibland så känns det läskigt att så många människor vet en massa saker om mej men jag har ingen aning om vem dessa människor är.. Fortfarande finns det otroligt mycket jag aldrig lägger ut, saker som ingen skall veta, saker som tillhör bara mej å mina närmaste. Men jag tänker fortsätta skriva så som jag gör, säkert finns det människor som läser för att gotta sej, men det är deras problem. Jag hoppas å tror att det kanske hjälper någon, någon som behöver veta att de inte är ensamma.. Å det hjälper mej, att våga vara öppen. Det är modigt tycker jag.
Hur som helst, genomlevde årets värsta läkarbesök idag. Träffade min psykiatriker och satt där i mer än en timme å grät. Manin är över å det där svarta hålet har öppnat sej. Det är en välbekant känsla som samtidigt som den känns trygg skrämmer livet ur mej. Tankarna är jobbiga, alla känslor kommer till ytan å jag kan inte annat än gråta å skrika ut allting.. Jag vill inte prata med nån, vill inte förklara, fast känslan av ensamhet bara blir större å jag längtar till nån av de två som förstår mej å som är de enda som kan hjälpa mej..
Det blev nya mediciner idag och jag försöker ta det på rätt sätt.. Vet att jag behöver dem, men önskar att jag kunde klara mej utan. Att min vilja kunde styra psyket. Å jag har lärt mej, har idag en större styrka att kunna kontrollera mina skov men inte ännu tillräckligt. Jag har mått bra i ett års tid och det är otroligt strongt, men men idag, idag tycker jag bara synd om mej själv. Det finns så många saker som jag inte vågar göra längre, av rädsla för att sjukdomen skall ta över och jag skall misslyckas.. Att jag inte skall klara av det jag tar mej för..Jag är begränsad i mina val.
Hela tiden hör jag människor prata om att allt är möjligt, att man skall följa sina drömmar och man kan lyckas med allt. Det stämmer inte! Det är totalt orealistiskt! Jag blir oftast irriterad på sånt där snack. Jo, man kan lyckas med mycket och man kommer alltid framåt varken man vill eller inte. Det finns områden man är duktig inom, men allt är inte möjligt.
Sorry om jag verkar negativ men det är min åsikt. Världen är inte happyhappy å livet alltid ett enda glädjeskutt. De som har den inställningen har aldrig behövt kämpa tycker jag.. Det finns svårigheter och hinder, alla har begränsningar å idag är första dagen jag känner att jag har ett typ av handikapp.. Nåt som alltid begränsar mej, som gör att jag inte kommer att klara allt jag tar mej för. Som gör att jag inte vågar.. Som gör att jag missar saker jag annars kunde få uppleva. Det är en hemsk tanke å den gör otroligt ont.. Så sluta låssas som att allt i världen är möjligt. Fatta verkligheten istället, kämpa med positiv inställning men glöm inte att vara realistisk..
Jag är en relativt positiv människa, jag försöker se det mesta som en möjlighet till utveckling å lärande, men såna här dagar kan jag inte. Kan omöjligt se nåt positivt. Jag vet oxå att jag om några dagar kommer att kunna se saker på ett annat sätt bara jag fått tid på mej å fått uttrycka allt jag känner.. Men jag kommer fortfarande aldrig att tro att allt är möjligt bara för att man e glad å optimistisk å så gärna vill att allt ska funka. Det är inte bara ursäkter som hindrar oss från att lyckas, det är verkligheten och världen.
Idag tillbringar jag resten av dagen i sängen och försöker mest andas å samla kraft.. Min läkare ville sjukskriva mej men jag ville inte ta emot den. Är trött på dessa jävla sjukskrivningar, jag vet att jag ibland behöver det för att få vila, för att få allt på koll, men jag vill hålla ut så länge det bara går. Jag behöver rutinerna, behöver fylla dagarna med nåt vettigt för att upprätthålla hälsan å inte tappa hoppet och sjunka ner i mörkret ännu mer. Får inte tappa verkligheten..
Hur som helst, genomlevde årets värsta läkarbesök idag. Träffade min psykiatriker och satt där i mer än en timme å grät. Manin är över å det där svarta hålet har öppnat sej. Det är en välbekant känsla som samtidigt som den känns trygg skrämmer livet ur mej. Tankarna är jobbiga, alla känslor kommer till ytan å jag kan inte annat än gråta å skrika ut allting.. Jag vill inte prata med nån, vill inte förklara, fast känslan av ensamhet bara blir större å jag längtar till nån av de två som förstår mej å som är de enda som kan hjälpa mej..
Det blev nya mediciner idag och jag försöker ta det på rätt sätt.. Vet att jag behöver dem, men önskar att jag kunde klara mej utan. Att min vilja kunde styra psyket. Å jag har lärt mej, har idag en större styrka att kunna kontrollera mina skov men inte ännu tillräckligt. Jag har mått bra i ett års tid och det är otroligt strongt, men men idag, idag tycker jag bara synd om mej själv. Det finns så många saker som jag inte vågar göra längre, av rädsla för att sjukdomen skall ta över och jag skall misslyckas.. Att jag inte skall klara av det jag tar mej för..Jag är begränsad i mina val.
Hela tiden hör jag människor prata om att allt är möjligt, att man skall följa sina drömmar och man kan lyckas med allt. Det stämmer inte! Det är totalt orealistiskt! Jag blir oftast irriterad på sånt där snack. Jo, man kan lyckas med mycket och man kommer alltid framåt varken man vill eller inte. Det finns områden man är duktig inom, men allt är inte möjligt.
Sorry om jag verkar negativ men det är min åsikt. Världen är inte happyhappy å livet alltid ett enda glädjeskutt. De som har den inställningen har aldrig behövt kämpa tycker jag.. Det finns svårigheter och hinder, alla har begränsningar å idag är första dagen jag känner att jag har ett typ av handikapp.. Nåt som alltid begränsar mej, som gör att jag inte kommer att klara allt jag tar mej för. Som gör att jag inte vågar.. Som gör att jag missar saker jag annars kunde få uppleva. Det är en hemsk tanke å den gör otroligt ont.. Så sluta låssas som att allt i världen är möjligt. Fatta verkligheten istället, kämpa med positiv inställning men glöm inte att vara realistisk..
Jag är en relativt positiv människa, jag försöker se det mesta som en möjlighet till utveckling å lärande, men såna här dagar kan jag inte. Kan omöjligt se nåt positivt. Jag vet oxå att jag om några dagar kommer att kunna se saker på ett annat sätt bara jag fått tid på mej å fått uttrycka allt jag känner.. Men jag kommer fortfarande aldrig att tro att allt är möjligt bara för att man e glad å optimistisk å så gärna vill att allt ska funka. Det är inte bara ursäkter som hindrar oss från att lyckas, det är verkligheten och världen.
Idag tillbringar jag resten av dagen i sängen och försöker mest andas å samla kraft.. Min läkare ville sjukskriva mej men jag ville inte ta emot den. Är trött på dessa jävla sjukskrivningar, jag vet att jag ibland behöver det för att få vila, för att få allt på koll, men jag vill hålla ut så länge det bara går. Jag behöver rutinerna, behöver fylla dagarna med nåt vettigt för att upprätthålla hälsan å inte tappa hoppet och sjunka ner i mörkret ännu mer. Får inte tappa verkligheten..
måndag 26 september 2011
söndag 25 september 2011
It`s all about the shrooooms!
Idag har jag å barnen umgåtts med farbror Simon! Vi åkte iväg å plockade svamp å hittade mängder! Till sist blev vi trötta på plockandet fast skogen fortfarande va helt full, så nån dag i veckan får nog jag å barnen åka iväg igen!
En påse med svamp!
Maaassa svamp! :)
Å efter den här underbara middagen så är bastun på värmning!
En underbar helg med fina vänner, hundutställning, tid i skog å natur, egen-tid å mys! Känns härligt!
onsdag 21 september 2011
tisdag 20 september 2011
Tratt-leken!
Ikväll leker vi tratt-leken!
Ziva tittar först på Dix å undrar varför han har tratt..
Sen trycker hon in huvvet i tratten så att hon kan pussa lite på Dix å vips är båda hundarna trattisar! :)
Nej, vi är inte alls uttråkade i den här familjen ikväll..
Dagens Mattssons
Gulligaste jag hört idag. 5-årig pojke handlar med sin pappa på Mattssons.
" Pappa, pappa! Ja vill ha korv"
" Jo, men den e på andra sidan av hyllan, du får gå hämta"
" Men paaaaappa, ja vill ha sån här korv. GRÖTKORV!!"
" Pappa, pappa! Ja vill ha korv"
" Jo, men den e på andra sidan av hyllan, du får gå hämta"
" Men paaaaappa, ja vill ha sån här korv. GRÖTKORV!!"
Sjukt härligt med mat som är korv fast det inte är korv.
måndag 19 september 2011
Tratten!
Tratten aka Dix å jag myser lite före de e dags att försöka sova.. Tratten e söt! Har gått emot en av mina största principer å tagit sömnmedicin.. Jag hatar det så fruktansvärt men jag måste få sova. Måste få allt å stanna en stund.
Dagens impuls!
Försöker hindra de flesta impulser som bombaderar min maniska hjärna men släppte en genom och bestämde mej för att gå till frissan idag å sjuka mängder nöjd är jag!!
söndag 18 september 2011
En sån där natt..
Sömnbehovet är minimalt. Jag kan inte sova, kroppen stannar inte, tankarna åker fram å tillbaka som en pingpongboll. Den där light-versionen är över. Nu går det snabbt, väldigt snabbt å det ökar drastiskt. Det är en sån där natt när jag sitter ute å tittar på träden, när jag känner att jag får tänka alla de där tankarna som man inte kan tänka på dagen, med människor omkring. Jag vill leva på natten. När ingen ser, när ingen vet, när allt är precis som jag vill.
Det är en sån där natt när jag vill köpa en häst, vill måla om lägenheten, vill åka till jobbet, vill klippa av mej håret, vill cykla tills benen int längre där, vill köpa en strandtomt, vill ringa en samtalslinje bara för att ha nån att prata med. En sån där natt när allt är möjligt å allt måste hända nu! En sån där natt när jag måste bort, måste se allt.
Varken jag är manisk eller depressiv så lever jag på natten. Under manin, som nu, gör jag alla planer, allt som jag vill göra sorteras i huvvet för att plockas upp en efter en när natten är över. Natten är en vän som låter mej tänka å göra vad jag vill, men samtidigt en plåga, för att den är för lång. Jag längtar till dagen när jag kan göra allt det jag vill, när allt går att verkställa. Det är ensamt de här nätterna. Ingen som finns för att lyssna, för att dela allting som snurrar, allt som tickar inne i mej.
Som depressiv älskar jag natten på ett annat sätt. Då är det okej att bara vara, att fly vardagen och alla måsten. Det är okej att inte vilja göra nåt, att gömma mej. Natten är lång då oxå. Det är ensamt med alla tunga tankar och ingen att dela dem med.
Det har funnits en sån person, som varit vaken med mej alla nätter, oberoende på varför jag är vaken. Eller det finns fortfarande. Men det är komplicerat, det är svårt. Men det är bara den personen jag vill vara nära nu. Det finns ingen annan som förstår vem jag är å vad som händer i mej. Jag är trött på att förklara för döva öron när ingen lyssnar.
Det är en sån där natt när dygnet låter mej leva, men samtidigt hindrar mej. Håller mej fången. Hur jag än vänder mej är jag alltid fången.
Det är en sån där natt när jag vill köpa en häst, vill måla om lägenheten, vill åka till jobbet, vill klippa av mej håret, vill cykla tills benen int längre där, vill köpa en strandtomt, vill ringa en samtalslinje bara för att ha nån att prata med. En sån där natt när allt är möjligt å allt måste hända nu! En sån där natt när jag måste bort, måste se allt.
Varken jag är manisk eller depressiv så lever jag på natten. Under manin, som nu, gör jag alla planer, allt som jag vill göra sorteras i huvvet för att plockas upp en efter en när natten är över. Natten är en vän som låter mej tänka å göra vad jag vill, men samtidigt en plåga, för att den är för lång. Jag längtar till dagen när jag kan göra allt det jag vill, när allt går att verkställa. Det är ensamt de här nätterna. Ingen som finns för att lyssna, för att dela allting som snurrar, allt som tickar inne i mej.
Som depressiv älskar jag natten på ett annat sätt. Då är det okej att bara vara, att fly vardagen och alla måsten. Det är okej att inte vilja göra nåt, att gömma mej. Natten är lång då oxå. Det är ensamt med alla tunga tankar och ingen att dela dem med.
Det har funnits en sån person, som varit vaken med mej alla nätter, oberoende på varför jag är vaken. Eller det finns fortfarande. Men det är komplicerat, det är svårt. Men det är bara den personen jag vill vara nära nu. Det finns ingen annan som förstår vem jag är å vad som händer i mej. Jag är trött på att förklara för döva öron när ingen lyssnar.
Det är en sån där natt när dygnet låter mej leva, men samtidigt hindrar mej. Håller mej fången. Hur jag än vänder mej är jag alltid fången.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)