onsdag 11 april 2012
Check, check..
Jag har kryssat av 5 saker på min lista idag. Det är inte alla punkter, men det är många. Det känns bra. Men nu är jag trött. Så himla trött. Jag blir trött av allt just nu. Jag å vovvorna skall gå sova nu. Imorgon skall vi försöka göra braiga saker oxå.
To do-saker
Jag har gjort det första på min lista. Visserligen även det roligaste och lättaste, varit med vovvorna på promenad å busat på agilitybanan en timme.. Vovvorna sover å jag skall ta ett djupt andetag å åka till stan. Jag skall till banken, till apoteket, till FPA å så skall jag försöka åka å handla. Jag är helt slut efter en timmes ansträngning och har lätt panik för att göra de här ärendena.. Det låter så sjukt att jag verkligen skall "försöka" göra det här.. Men det är svårt just nu. Även de enklaste saker är sjukt svåra. Men jag försöker.
tisdag 10 april 2012
Lista.
Imorgon skall jag göra saker. Saker som är vanliga och vardagliga och som gör att jag mår lite bättre. Jag skriver lista. Det ger lite energi, att veta att det finns saker jag vill göra. Sen om jag gör något av dom är en annan sak, men jag har iallafall skrivit ner dem. Jag kan titta på min lista å påminna mej själv om att jag fortfarande har hopp å en vilja att må bättre, att reda upp det där som är så jobbigt.
Det finns olika saker som ger energi. Ikväll var det en promenad i mörkret å att kasta gammal mjölk på ett träd.
Jo, jag är störd. Men jag har iallafall inte gråtit på 2 timmar. Alltid något.
Bara ord.
Ska man skriva saker nu? Som alla igen skall kunna läsa? Jag vet inte varför jag loggade in mej hit. Jag visste inte ens att jag fortfarande kunde mitt lösenord. Jag försöker att inte titta på de inlägg jag skrev för så länge sen. Saker är så annorlunda. Saker är så likadana. Känslorna så välbekanta, men så främmande.
Vardagen är annorlunda. Jag är inte samma person längre, så många förändringar. Bra förändringar. Men ändå samma person, samma sjukdom, samma sorg och längtan över vad som är och vad som kunde vara annorlunda. Frågan är tillbaka, den där frågan som river mej sönder och samman inuti. Den där frågan jag hatar, dom där frågan som jag aldrig vill ställa men som alltid kommer att finnas kvar. Den där frågan som ger mej så dåligt samvete, som ger mej sån ångest.
Varför jag? Som att det skulle vara bättre om det vore nån annan? Som att andra inte har sina demoner?
I en grå huppari, med en lukt av trygghet å saknad å frågetecken. Med liten brun hund som ligger nära, som är så känslig, som är olycklig när mamma är olycklig. Med plastburk med hemlagad glass som smakar kärlek. Med fina vänner som pratar, som lyssnar. Å som bryr sej så himla mycket. Jag klarar inte riktigt av en där omtanken. Den framkallar så många känslor å jag vet inte vad jag skall göra av dem.
Jag vet ingenting. Jag kan inte förklara nåt. Jag vill så jävla mycket hela tiden, men inget gör jag. Ingen ork. Jag försöker låssas att så länge jag iallafall vill nåt så är det bra. Det kommer nog en stund när jag orkar göra nåt. Kanske imorgon? Jag får vila några dagar. Sova å gråta. Jag behöver det. Jag visste bara inte att jag behövde det så mycket.. Jag visste inte att jag var så här trött..
Jag funderar på att åka. Nånstans där det, inte är lättare, men ändå. Där tankarna kanske kan vila lite. Sen går jag omkring i mitt hem. Det som bara är mitt. Där det finns så många minnen, så många skratt, så många tårar. Så mycket trygghet. Å jag vill inte åka, men jag vill inte vara kvar.
Jag klarar inte av beslut, inte ens beslut som inte beror på nåt annat än mina egna känslor. Men jag litar inte på dem, litar inte på mej själv. Jag behöver tillåtelse att känna saker. Så att jag inte känner fel lixom. Å lurar mej själv. Jag känner mej feg å orättvis som kräver så mycket. Som inte bara tar ansvar å fixar mitt eget. Sen kan jag fixa det själv men jag behöver en paus. Jag är så trött..
Vardagen är annorlunda. Jag är inte samma person längre, så många förändringar. Bra förändringar. Men ändå samma person, samma sjukdom, samma sorg och längtan över vad som är och vad som kunde vara annorlunda. Frågan är tillbaka, den där frågan som river mej sönder och samman inuti. Den där frågan jag hatar, dom där frågan som jag aldrig vill ställa men som alltid kommer att finnas kvar. Den där frågan som ger mej så dåligt samvete, som ger mej sån ångest.
Varför jag? Som att det skulle vara bättre om det vore nån annan? Som att andra inte har sina demoner?
I en grå huppari, med en lukt av trygghet å saknad å frågetecken. Med liten brun hund som ligger nära, som är så känslig, som är olycklig när mamma är olycklig. Med plastburk med hemlagad glass som smakar kärlek. Med fina vänner som pratar, som lyssnar. Å som bryr sej så himla mycket. Jag klarar inte riktigt av en där omtanken. Den framkallar så många känslor å jag vet inte vad jag skall göra av dem.
Jag vet ingenting. Jag kan inte förklara nåt. Jag vill så jävla mycket hela tiden, men inget gör jag. Ingen ork. Jag försöker låssas att så länge jag iallafall vill nåt så är det bra. Det kommer nog en stund när jag orkar göra nåt. Kanske imorgon? Jag får vila några dagar. Sova å gråta. Jag behöver det. Jag visste bara inte att jag behövde det så mycket.. Jag visste inte att jag var så här trött..
Jag funderar på att åka. Nånstans där det, inte är lättare, men ändå. Där tankarna kanske kan vila lite. Sen går jag omkring i mitt hem. Det som bara är mitt. Där det finns så många minnen, så många skratt, så många tårar. Så mycket trygghet. Å jag vill inte åka, men jag vill inte vara kvar.
Jag klarar inte av beslut, inte ens beslut som inte beror på nåt annat än mina egna känslor. Men jag litar inte på dem, litar inte på mej själv. Jag behöver tillåtelse att känna saker. Så att jag inte känner fel lixom. Å lurar mej själv. Jag känner mej feg å orättvis som kräver så mycket. Som inte bara tar ansvar å fixar mitt eget. Sen kan jag fixa det själv men jag behöver en paus. Jag är så trött..
onsdag 28 september 2011
tisdag 27 september 2011
Välkommen till verkligheten.
Ibland när jag ser besökssiffran så blir jag helt ställd.. Jag skriver väldigt personligt och ibland så känns det läskigt att så många människor vet en massa saker om mej men jag har ingen aning om vem dessa människor är.. Fortfarande finns det otroligt mycket jag aldrig lägger ut, saker som ingen skall veta, saker som tillhör bara mej å mina närmaste. Men jag tänker fortsätta skriva så som jag gör, säkert finns det människor som läser för att gotta sej, men det är deras problem. Jag hoppas å tror att det kanske hjälper någon, någon som behöver veta att de inte är ensamma.. Å det hjälper mej, att våga vara öppen. Det är modigt tycker jag.
Hur som helst, genomlevde årets värsta läkarbesök idag. Träffade min psykiatriker och satt där i mer än en timme å grät. Manin är över å det där svarta hålet har öppnat sej. Det är en välbekant känsla som samtidigt som den känns trygg skrämmer livet ur mej. Tankarna är jobbiga, alla känslor kommer till ytan å jag kan inte annat än gråta å skrika ut allting.. Jag vill inte prata med nån, vill inte förklara, fast känslan av ensamhet bara blir större å jag längtar till nån av de två som förstår mej å som är de enda som kan hjälpa mej..
Det blev nya mediciner idag och jag försöker ta det på rätt sätt.. Vet att jag behöver dem, men önskar att jag kunde klara mej utan. Att min vilja kunde styra psyket. Å jag har lärt mej, har idag en större styrka att kunna kontrollera mina skov men inte ännu tillräckligt. Jag har mått bra i ett års tid och det är otroligt strongt, men men idag, idag tycker jag bara synd om mej själv. Det finns så många saker som jag inte vågar göra längre, av rädsla för att sjukdomen skall ta över och jag skall misslyckas.. Att jag inte skall klara av det jag tar mej för..Jag är begränsad i mina val.
Hela tiden hör jag människor prata om att allt är möjligt, att man skall följa sina drömmar och man kan lyckas med allt. Det stämmer inte! Det är totalt orealistiskt! Jag blir oftast irriterad på sånt där snack. Jo, man kan lyckas med mycket och man kommer alltid framåt varken man vill eller inte. Det finns områden man är duktig inom, men allt är inte möjligt.
Sorry om jag verkar negativ men det är min åsikt. Världen är inte happyhappy å livet alltid ett enda glädjeskutt. De som har den inställningen har aldrig behövt kämpa tycker jag.. Det finns svårigheter och hinder, alla har begränsningar å idag är första dagen jag känner att jag har ett typ av handikapp.. Nåt som alltid begränsar mej, som gör att jag inte kommer att klara allt jag tar mej för. Som gör att jag inte vågar.. Som gör att jag missar saker jag annars kunde få uppleva. Det är en hemsk tanke å den gör otroligt ont.. Så sluta låssas som att allt i världen är möjligt. Fatta verkligheten istället, kämpa med positiv inställning men glöm inte att vara realistisk..
Jag är en relativt positiv människa, jag försöker se det mesta som en möjlighet till utveckling å lärande, men såna här dagar kan jag inte. Kan omöjligt se nåt positivt. Jag vet oxå att jag om några dagar kommer att kunna se saker på ett annat sätt bara jag fått tid på mej å fått uttrycka allt jag känner.. Men jag kommer fortfarande aldrig att tro att allt är möjligt bara för att man e glad å optimistisk å så gärna vill att allt ska funka. Det är inte bara ursäkter som hindrar oss från att lyckas, det är verkligheten och världen.
Idag tillbringar jag resten av dagen i sängen och försöker mest andas å samla kraft.. Min läkare ville sjukskriva mej men jag ville inte ta emot den. Är trött på dessa jävla sjukskrivningar, jag vet att jag ibland behöver det för att få vila, för att få allt på koll, men jag vill hålla ut så länge det bara går. Jag behöver rutinerna, behöver fylla dagarna med nåt vettigt för att upprätthålla hälsan å inte tappa hoppet och sjunka ner i mörkret ännu mer. Får inte tappa verkligheten..
Hur som helst, genomlevde årets värsta läkarbesök idag. Träffade min psykiatriker och satt där i mer än en timme å grät. Manin är över å det där svarta hålet har öppnat sej. Det är en välbekant känsla som samtidigt som den känns trygg skrämmer livet ur mej. Tankarna är jobbiga, alla känslor kommer till ytan å jag kan inte annat än gråta å skrika ut allting.. Jag vill inte prata med nån, vill inte förklara, fast känslan av ensamhet bara blir större å jag längtar till nån av de två som förstår mej å som är de enda som kan hjälpa mej..
Det blev nya mediciner idag och jag försöker ta det på rätt sätt.. Vet att jag behöver dem, men önskar att jag kunde klara mej utan. Att min vilja kunde styra psyket. Å jag har lärt mej, har idag en större styrka att kunna kontrollera mina skov men inte ännu tillräckligt. Jag har mått bra i ett års tid och det är otroligt strongt, men men idag, idag tycker jag bara synd om mej själv. Det finns så många saker som jag inte vågar göra längre, av rädsla för att sjukdomen skall ta över och jag skall misslyckas.. Att jag inte skall klara av det jag tar mej för..Jag är begränsad i mina val.
Hela tiden hör jag människor prata om att allt är möjligt, att man skall följa sina drömmar och man kan lyckas med allt. Det stämmer inte! Det är totalt orealistiskt! Jag blir oftast irriterad på sånt där snack. Jo, man kan lyckas med mycket och man kommer alltid framåt varken man vill eller inte. Det finns områden man är duktig inom, men allt är inte möjligt.
Sorry om jag verkar negativ men det är min åsikt. Världen är inte happyhappy å livet alltid ett enda glädjeskutt. De som har den inställningen har aldrig behövt kämpa tycker jag.. Det finns svårigheter och hinder, alla har begränsningar å idag är första dagen jag känner att jag har ett typ av handikapp.. Nåt som alltid begränsar mej, som gör att jag inte kommer att klara allt jag tar mej för. Som gör att jag inte vågar.. Som gör att jag missar saker jag annars kunde få uppleva. Det är en hemsk tanke å den gör otroligt ont.. Så sluta låssas som att allt i världen är möjligt. Fatta verkligheten istället, kämpa med positiv inställning men glöm inte att vara realistisk..
Jag är en relativt positiv människa, jag försöker se det mesta som en möjlighet till utveckling å lärande, men såna här dagar kan jag inte. Kan omöjligt se nåt positivt. Jag vet oxå att jag om några dagar kommer att kunna se saker på ett annat sätt bara jag fått tid på mej å fått uttrycka allt jag känner.. Men jag kommer fortfarande aldrig att tro att allt är möjligt bara för att man e glad å optimistisk å så gärna vill att allt ska funka. Det är inte bara ursäkter som hindrar oss från att lyckas, det är verkligheten och världen.
Idag tillbringar jag resten av dagen i sängen och försöker mest andas å samla kraft.. Min läkare ville sjukskriva mej men jag ville inte ta emot den. Är trött på dessa jävla sjukskrivningar, jag vet att jag ibland behöver det för att få vila, för att få allt på koll, men jag vill hålla ut så länge det bara går. Jag behöver rutinerna, behöver fylla dagarna med nåt vettigt för att upprätthålla hälsan å inte tappa hoppet och sjunka ner i mörkret ännu mer. Får inte tappa verkligheten..
måndag 26 september 2011
söndag 25 september 2011
It`s all about the shrooooms!
Idag har jag å barnen umgåtts med farbror Simon! Vi åkte iväg å plockade svamp å hittade mängder! Till sist blev vi trötta på plockandet fast skogen fortfarande va helt full, så nån dag i veckan får nog jag å barnen åka iväg igen!
En påse med svamp!
Maaassa svamp! :)
Å efter den här underbara middagen så är bastun på värmning!
En underbar helg med fina vänner, hundutställning, tid i skog å natur, egen-tid å mys! Känns härligt!
onsdag 21 september 2011
tisdag 20 september 2011
Tratt-leken!
Ikväll leker vi tratt-leken!
Ziva tittar först på Dix å undrar varför han har tratt..
Sen trycker hon in huvvet i tratten så att hon kan pussa lite på Dix å vips är båda hundarna trattisar! :)
Nej, vi är inte alls uttråkade i den här familjen ikväll..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)